Jag hänger med, på efterkälken som vanligt, i diskussionen om ett barn eller flere i familjen.
Själv är jag uppvuxen i familj med fyra barn, jag har två och ett halvt eller fem syskon, lite beroende på om man räknar ihop halvor eller ej. Så, jag har absolut ingen erfarenhet av hur det är att vara ensambarn.
Hur många barn jag skall ha, eller hur många barn jag önskade mig, det är nuförtiden en så främmande tanke, att jag inte ens vet om jag har en stark åsikt eller önskan eller ej. Den tid då jag ens kunde fantisera fritt om det här är så fjärran, det kom en del hinder och utmaningar på vägen, och nu är det mest ett rationellt planerande och beslutsfattande som kunde vara aktuellt i mitt och vårt fall.
Just nu vet jag inte ens vart jag skulle ta vägen med ytterligare ett eller flere barn i vår familj. Den outsinliga kärlek jag känner för det enda vi har, den lille, gör redan nu att jag håller på att explodera många gånger om. Hur skulle det då inte vara med ett utökat antal barn? Dessutom känner jag mig så otroligt välsignad och tacksam över att jag redan fått så mycket. Tacksamheten är på något sätt extra stor i och med att allt med, om och kring den lille har förlöpt så fantastiskt mjukt i alla kurvor. Redan tanken på att önska mig mer, den gör mig lite skamsen.
Men, om jag och vi utgick från att vi fick för oss att den lille "borde ha ett syskon eller två", så är det så otroligt mycket man, vi, skall ta i beaktande. Via hurudana vägar skall vi försöka få barn? I och med att de inte kommer ur min kropp, så är det foster- eller adoptivbarn vi önskar? Om det är adoptivbarn, önskar vi då inhemsk eller utländsk adoption?
Man kan oftast räkna med att de positiva detaljer ett syskon för med sig, att de är många till sitt antal. Men, omställningen är stor. Också då det gäller ett syskon på biologisk väg, men kanske än fler då det gäller syskon som anländer andra vägar.
Ett syskon via andra vägar, ja, bara tanken på det och själva förfarandet är en lång och delvis tung process. Och nu är det inte bara två fullvuxna som skall genomgå den processen, den lille skall genom samma mangel. Det som också påverkar en tredje person, det redan existerande barnet, är det kommande syskonet. Inte sällan kan det handla om rätt traumatiserade barn som skall anpassa sig till en ny familj. I fråga om ytterligare ett fosterbarn är det inte bara det nya barnet som kan vara krävande, också den biologiska bakgrunden kan kräva sin rätt, på olika sätt. I vårt fall skulle det alltså vara den lille som inte blott skulle få lov att anpassa sig till en ny situation som storebror, utan han skulle eventuellt få lov att stå ut med allt det andra också.
Jag vet inte riktigt vilken slutkläm som kunde passa, kanske jag bara skall konstatera (än en gång, suckar ni säkert) att jag är så innerligt glad och tacksam över att den lille, som just nu ligger och sover med rumpan i vädret, att han landade just i vår familj.
torsdag 31 mars 2011
Att bli av med ett beroende
Under denna veckas festligheter har jag inte ens tänkt tanken "kaffe". Då är jag till vardags en människa som lätt dricker upp en pressopanna eller två kaffe.
Nu sitter jag här och undrar hur dum en människa kan komma att vara? Jag klarar ju mig bevisligen mer än väl utan kaffe, jag vet att det inte är speciellt hälsosamt att bälga i sig kopp efter kopp, men ändå. Men ändå ser jag fram emot den morgon då jag kommer att tänka "kaffe! Nu!"
Det är inte lätt att vara människa.
Men, å andra sidan, det finns värre saker jag kunde vara beroende av.
Nu sitter jag här och undrar hur dum en människa kan komma att vara? Jag klarar ju mig bevisligen mer än väl utan kaffe, jag vet att det inte är speciellt hälsosamt att bälga i sig kopp efter kopp, men ändå. Men ändå ser jag fram emot den morgon då jag kommer att tänka "kaffe! Nu!"
Det är inte lätt att vara människa.
Men, å andra sidan, det finns värre saker jag kunde vara beroende av.
onsdag 30 mars 2011
Hur ond kan man vara?
Häromsistens hade jag möjligheten att besöka ett barnhem.
Det var mer än ett hyggligt ställe, på fler än ett sätt. Själva huset andades god stämning, personalen verkade bra och barnen var, åtminstone i mina ögon nöjda och glada.
Jag fick bevittna ett par föräldrar som kom för att låna hem sina barn i ett par dagar. Först måste jag säga att såhär inför påsk, så har det förstås såtts påskgräs också på barnhemmet, dels för att titta på plats och ställe, men också för att kunna ta med sig hem till det andra eller tredje hem barnet också har. I alla fall, barnen som skulle åka hem med sina föräldrar i ett par dagar, förevisade stolt sina plantager och meddelade, med viss fråga ändå, underliggande, att påskgräset fick de ta med sig hem.
En av föräldrarna meddelade sonikt att här skulle minsann inget påskgräs åka hem. Föräldern ville inte ha det, vilket den samma föräldern också sade åt barnen.
Jag kan inte beskriva minen på barnen. Det går inte. Jag kan inte beskriva minen på mig själv, heller.
För långt mer än trettio år sedan, kommer jag ihåg att jag frågade om jag fick dammsuga. Jag tyckte det var roligt, på den tiden. Som svar fick jag ett "nej, du måste". Det meningsutbytet har - uppenbarligen - etsat sig fast i mitt minne.
Det är så lätt att göra barn illa - vuxna också, jo - men varför gör man det? Hur elak, fräck eller småsint är man om man inte ids få så mycket tumme ur rumpan att man ids ta emot ett påskgräs, en teckning eller what not? Om någon skall anses vara skyldig att göra den lilla goda gärningen, så är det väl föräldern / föräldrarna till barnet? Åtminstone i några år efter att man avlat det?
Det var mer än ett hyggligt ställe, på fler än ett sätt. Själva huset andades god stämning, personalen verkade bra och barnen var, åtminstone i mina ögon nöjda och glada.
Jag fick bevittna ett par föräldrar som kom för att låna hem sina barn i ett par dagar. Först måste jag säga att såhär inför påsk, så har det förstås såtts påskgräs också på barnhemmet, dels för att titta på plats och ställe, men också för att kunna ta med sig hem till det andra eller tredje hem barnet också har. I alla fall, barnen som skulle åka hem med sina föräldrar i ett par dagar, förevisade stolt sina plantager och meddelade, med viss fråga ändå, underliggande, att påskgräset fick de ta med sig hem.
En av föräldrarna meddelade sonikt att här skulle minsann inget påskgräs åka hem. Föräldern ville inte ha det, vilket den samma föräldern också sade åt barnen.
Jag kan inte beskriva minen på barnen. Det går inte. Jag kan inte beskriva minen på mig själv, heller.
För långt mer än trettio år sedan, kommer jag ihåg att jag frågade om jag fick dammsuga. Jag tyckte det var roligt, på den tiden. Som svar fick jag ett "nej, du måste". Det meningsutbytet har - uppenbarligen - etsat sig fast i mitt minne.
Det är så lätt att göra barn illa - vuxna också, jo - men varför gör man det? Hur elak, fräck eller småsint är man om man inte ids få så mycket tumme ur rumpan att man ids ta emot ett påskgräs, en teckning eller what not? Om någon skall anses vara skyldig att göra den lilla goda gärningen, så är det väl föräldern / föräldrarna till barnet? Åtminstone i några år efter att man avlat det?
Snälla?
Jag har varit inomhus sedan fredag, nu börjar det kännas som om jag kommit till internätets ände.
Kan ni vara snälla och uppdatera era bloggar med lite högre frekvens?
Tack.
Kan ni vara snälla och uppdatera era bloggar med lite högre frekvens?
Tack.
Saker är alltid värre om natten
Först av allt en varning, det här inlägget är möjligt att läsa som ett inlägg som blott halsstarriga mammor kan skriva.
Ni vet det här med att allt är så mycket större, farligare och värre om natten? Att en till och med liten sak kan vara oöverkomligt svår då just den tanken råkar få en fatt just då det är natt?
Det hände mig - och oss - i natt.
I och med att det är den lilles premiär i kräklandet har jag varit oerhört uppmärksam på vad han äter och vad han dricker. Eller, det motsatta egentligen. Vad han inte får i sig.
Nåväl. I natt, då den lille vaknade, lyckades jag få totalspader - och smitta av mig på alla andra i samma rum - då den den lille inte ville dricka. Allt från faktum som att han måste ha otroligt ont till att han håller på att torka ut, att han inte alls sover, utan håller på att falla i koma var tankar som åkte omkring i mitt huvud.
Nu, då solen lyser, inser jag att den lille högst antagligen var trött. Att han ville sova, dricka kom rätt långt ner på hans to do-lista mitt i natten.
Men, i nattens svettiga, angstiga timme, så inser jag nu, om jag inte gjort det tidigare, vad som avsetts med frasen "att få barn, det är som att börja leva med hjärtat utanpå kroppen".
Ni vet det här med att allt är så mycket större, farligare och värre om natten? Att en till och med liten sak kan vara oöverkomligt svår då just den tanken råkar få en fatt just då det är natt?
Det hände mig - och oss - i natt.
I och med att det är den lilles premiär i kräklandet har jag varit oerhört uppmärksam på vad han äter och vad han dricker. Eller, det motsatta egentligen. Vad han inte får i sig.
Nåväl. I natt, då den lille vaknade, lyckades jag få totalspader - och smitta av mig på alla andra i samma rum - då den den lille inte ville dricka. Allt från faktum som att han måste ha otroligt ont till att han håller på att torka ut, att han inte alls sover, utan håller på att falla i koma var tankar som åkte omkring i mitt huvud.
Nu, då solen lyser, inser jag att den lille högst antagligen var trött. Att han ville sova, dricka kom rätt långt ner på hans to do-lista mitt i natten.
Men, i nattens svettiga, angstiga timme, så inser jag nu, om jag inte gjort det tidigare, vad som avsetts med frasen "att få barn, det är som att börja leva med hjärtat utanpå kroppen".
tisdag 29 mars 2011
En hallucinerande människas förvirrade tankar
Okej, nu måste ni ta i beaktande att jag varit inomhus i flera dagar, dessutom har jag kräkts ut det lilla förstånd jag har.
Men, det finns inget mer enerverande eller fulare än redan från början urusla, billiga reklamfilmer, som dubbats till finska. Jag får lust att slita Barbiehuvuden av ja, Barbiena, då jag råkar se dehär "filmerna". Och på tal om det igen, vem i helsike beställer något kuvert i vilket de sedan kan skicka allt sitt ärvda guld till en firma som inte ens göra en nationell kampanj? Va?
Och sen på tal om rubriken, om en hallucinerande människa tänker förvirrade tankar, då borde ju tankarna vara riktigt rediga, eller hur?
Men, det finns inget mer enerverande eller fulare än redan från början urusla, billiga reklamfilmer, som dubbats till finska. Jag får lust att slita Barbiehuvuden av ja, Barbiena, då jag råkar se dehär "filmerna". Och på tal om det igen, vem i helsike beställer något kuvert i vilket de sedan kan skicka allt sitt ärvda guld till en firma som inte ens göra en nationell kampanj? Va?
Och sen på tal om rubriken, om en hallucinerande människa tänker förvirrade tankar, då borde ju tankarna vara riktigt rediga, eller hur?
Hälsningar från bäddavdelningen
Som en hälsning till Linns kompis, vi har inte bytt avdelning, vi är fortfarande intagna på den slutna avdelningen, men, vi hänger i sängen.
Edit. Jag inser att det kan se ut som om vi på riktigt blivit intagna på sjukhus, men allt är lugnt. Vi häckar hemma.
Sluta slänga mat - rapport
Ja, det blev inte så mycket rapporterat igår, jösses, säger jag bara. Jag har totalt förträngt hur slak man kan bli under en kräksjuka. För att vara detaljerad (ni vill det, va?) så tror jag att alltid att själva kräkandet skall vara det värsta (jag har alltid haft stora obehag för att kräkas), men det är ju tillståndet före kräk som är det olidligt vidriga. Usch.
För att sammanfatta min behandling av mat och födoämnen under den gångna veckan, så fick jag kylskåpet urätet rätt fint innan vi åkte till svärföräldrarna (ja, ännu om det festliga i den första maginfluensan för den lille, han fick den just då vi inte var hemma, fin timing säger jag).
Men sen vettni, sen har det dalat. Främst i och med att jag nu i några dagar har trixat med det ena och det andra för att få något i den lille, det är rätt mycket som inte går ner. Men, i och med att det är den lille det gäller, så är det egentligen bara smulor det handlar om.
Själv har jag ingen aptit över huvudtaget, och det gör att det blinkar rött på ett par avocadon som man lugnt kan kalla mogna vid det här laget. Om jag repar mig skall jag försöka tota ihop en guacamole (usch, bara tanken på guacamole får det att vända sig i magen på mig).
Så, en rätt usel rapport på en rätt okej vecka. Du då?
För att sammanfatta min behandling av mat och födoämnen under den gångna veckan, så fick jag kylskåpet urätet rätt fint innan vi åkte till svärföräldrarna (ja, ännu om det festliga i den första maginfluensan för den lille, han fick den just då vi inte var hemma, fin timing säger jag).
Men sen vettni, sen har det dalat. Främst i och med att jag nu i några dagar har trixat med det ena och det andra för att få något i den lille, det är rätt mycket som inte går ner. Men, i och med att det är den lille det gäller, så är det egentligen bara smulor det handlar om.
Själv har jag ingen aptit över huvudtaget, och det gör att det blinkar rött på ett par avocadon som man lugnt kan kalla mogna vid det här laget. Om jag repar mig skall jag försöka tota ihop en guacamole (usch, bara tanken på guacamole får det att vända sig i magen på mig).
Så, en rätt usel rapport på en rätt okej vecka. Du då?
måndag 28 mars 2011
Micaela, 4 år
Isglass, Gul Jaffa, Pommac, isglass, isglass, isglass...
Jösses. Hela den här familjen ligger däckad i vår första gemensamma kräk- och diarresjuka. Det är inte en vacker syn, vill jag påstå, och så luktar vi illa också. Vi som är över en meter klarar oss rätt bra, men det är värre med den lille, han vill inte riktigt få något i sig. Och får han det, så kommer det upp igen.
Jag kan också rapportera att kräkandet inleddes hos svärföräldrarna, så, vi har lyckats smitta ner dem också.
Isglass, ja, på tal om den, är jag den enda som känner mig som ett litet barn igen, i synnerhet då jag är tvungen att kräkas?
Jösses. Hela den här familjen ligger däckad i vår första gemensamma kräk- och diarresjuka. Det är inte en vacker syn, vill jag påstå, och så luktar vi illa också. Vi som är över en meter klarar oss rätt bra, men det är värre med den lille, han vill inte riktigt få något i sig. Och får han det, så kommer det upp igen.
Jag kan också rapportera att kräkandet inleddes hos svärföräldrarna, så, vi har lyckats smitta ner dem också.
Isglass, ja, på tal om den, är jag den enda som känner mig som ett litet barn igen, i synnerhet då jag är tvungen att kräkas?
lördag 26 mars 2011
Dit for den oskulden
Den lille har drabbats av sitt livs första kräksjuka. Att den drabbar honom halv fem på morgonen gör det lite extra festligt.
fredag 25 mars 2011
Over the hill
Okej, det är bara att erkänna, jag har fallit av pinnen. Inte sådär att jag flyttat upp till himmelen, men, jag hänger inte riktigt med i svängarna kring alla nymodigheter.
Med risk för att alla inser att jag är medelålders, ryggar tillbaka och raderar mig ur telefonboken (som om ni använde sådana, pah), så vill jag härmed berätta att:
- Jag har aldrig träffat en Angry Bird. Jag tror att jag vet att det är ett spel, men har aldrig spelat det.
- Namnen på de nya, heta, banden, de säger mig ingenting. The Fray - vad är det för något? Men, fråga mig om längden på ett intro på vilken nittiotalshit som helst, det klarar jag.
- Jag är totalt utan alla manicker med ett stort I som inledning på namnet. En av datorerna i huset är försedd med ett äpple, men that is it.
Så, nu skall jag telegrafera med min nmt-telefon och koka kaffe på sump. Hälsar mommon.
Med risk för att alla inser att jag är medelålders, ryggar tillbaka och raderar mig ur telefonboken (som om ni använde sådana, pah), så vill jag härmed berätta att:
- Jag har aldrig träffat en Angry Bird. Jag tror att jag vet att det är ett spel, men har aldrig spelat det.
- Namnen på de nya, heta, banden, de säger mig ingenting. The Fray - vad är det för något? Men, fråga mig om längden på ett intro på vilken nittiotalshit som helst, det klarar jag.
- Jag är totalt utan alla manicker med ett stort I som inledning på namnet. En av datorerna i huset är försedd med ett äpple, men that is it.
Så, nu skall jag telegrafera med min nmt-telefon och koka kaffe på sump. Hälsar mommon.
Här går det undan
Då klockan är halv tio denna fredag, har jag redan hunnit göra veckoslutets mat, tvätta en maskin tvätt, diska en maskin disk, vika undan den tvätt som hängde på tork samt ta mig och oss på en runda till butiken nere på byn.
Jag får lite svindel då jag inser att en del människor, till och med småbarnsföräldrar, vaknar då jag gjort allt det ovan stående.
Man hinner med mycket då man stiger upp klockan halv sex.
Jag får lite svindel då jag inser att en del människor, till och med småbarnsföräldrar, vaknar då jag gjort allt det ovan stående.
Man hinner med mycket då man stiger upp klockan halv sex.
torsdag 24 mars 2011
Ser inte alla topplistor ut såhär?
1. Arne Alligator & Djungeltrumman - Arne Alligator
2. Kings of Leon - Pyro
3. Sås och Kopp - Kottar i karburatorn
4. Coldplay - Fix you
5. Postimies Pate - Alkutunnari
Jag kunde loopa dessa och den lille skulle sitta som klistrad i ett dygn.
(Jo, det händer att vi bänkar oss framför Youtube ibland.)
2. Kings of Leon - Pyro
3. Sås och Kopp - Kottar i karburatorn
4. Coldplay - Fix you
5. Postimies Pate - Alkutunnari
Jag kunde loopa dessa och den lille skulle sitta som klistrad i ett dygn.
(Jo, det händer att vi bänkar oss framför Youtube ibland.)
Inte så okej
Ni vet att jag är oerhört fascinerad över sökord som leder till min blogg? Oftast är det riktigt roliga saker jag stöter på, men ibland känns det inte helt okej.
Som i följande fall;
"Mammas pojke runkar"
"Snygg tjej 11 år".
Uh.
Jag hoppas att det inte var samma person som sökte och jag tror inte att jag skrivit om något som kunde passa under orden?
Snälla, sig att ni också hittar underliga vägar och sökord som leder till er blogg, snälla?
Som i följande fall;
"Mammas pojke runkar"
"Snygg tjej 11 år".
Uh.
Jag hoppas att det inte var samma person som sökte och jag tror inte att jag skrivit om något som kunde passa under orden?
Snälla, sig att ni också hittar underliga vägar och sökord som leder till er blogg, snälla?
Andäktiga förberedelser
God morgon, små gröngölingar!
En kort fråga i solig morgonstund; finns det någon aubergineart som klarar sig i ett växthys eller i ett grönsaksland på våra breddgrader?
En kort fråga i solig morgonstund; finns det någon aubergineart som klarar sig i ett växthys eller i ett grönsaksland på våra breddgrader?
onsdag 23 mars 2011
Riksdagsvalet
Det blir inside-Finland nu i detta inlägg, stå ut med mig.
Vi skall välja ny riksdag om mindre än en månad. Jag har, hittills, förberett mig genom att tröska genom en valmaskin (YLE:s) och den gav ett okej resultat. Tio i topp bestod av åtta gröna och två vänsterförbundare, och gott så.
Men, men. I det här valet känns det som om det är lite extra viktigt att också tänka på den minoritet jag till huvudsak är en del av, finlandssvenskheten. Det främst på grund av den stundom rätt sorgliga debatten om vår rätt att existera i det här landet över huvudtaget. Det jämte mina andra kriterier då,jag söker en kvinna och hon får gärna vara ung. Ingen sådan gick att finna via den första maskinen jag använde, så jag skall testa ett par till.
Trots att jag i alla falla prisar det här med att bo här på landet, så skall jag erkänna att jag är lite avis på er som bor i Helsingfors just nu - jag vet inte om kandidaterna är bättre i stan, eller om det blott beror på att jag känner rätt många som ställer upp där. Det känns som om det skulle vara lättare att välja kandidat i Helsingfors.
Hur är det med er? Vet ni redan vem ni skall rösta på? Om inte, hur ämnar ni hitta rätt kandidat? Vad är viktigt för er i det här valet?
Vi skall välja ny riksdag om mindre än en månad. Jag har, hittills, förberett mig genom att tröska genom en valmaskin (YLE:s) och den gav ett okej resultat. Tio i topp bestod av åtta gröna och två vänsterförbundare, och gott så.
Men, men. I det här valet känns det som om det är lite extra viktigt att också tänka på den minoritet jag till huvudsak är en del av, finlandssvenskheten. Det främst på grund av den stundom rätt sorgliga debatten om vår rätt att existera i det här landet över huvudtaget. Det jämte mina andra kriterier då,jag söker en kvinna och hon får gärna vara ung. Ingen sådan gick att finna via den första maskinen jag använde, så jag skall testa ett par till.
Trots att jag i alla falla prisar det här med att bo här på landet, så skall jag erkänna att jag är lite avis på er som bor i Helsingfors just nu - jag vet inte om kandidaterna är bättre i stan, eller om det blott beror på att jag känner rätt många som ställer upp där. Det känns som om det skulle vara lättare att välja kandidat i Helsingfors.
Hur är det med er? Vet ni redan vem ni skall rösta på? Om inte, hur ämnar ni hitta rätt kandidat? Vad är viktigt för er i det här valet?
Rucola-tipset
Fina Tubbs lärde mig en helt ny sak igår, att steka rucola.
Det var alldeles fantastiskt gott och jag är Tubbs evigt tacksam!
Såhär gjorde jag;
Hivade den trötta rucolan i en stekpanna med smält smör. Lade i ett par klyftor pressad vitlök, peppar och salt och stekte. Det vill säga vände ett par gånger så att det blev varmt. Pressade lite citron över - och åt.
Det var alltså himmelskt gott. Jag kan tänka mig att den stekta rucolan skulle passa ihop med precis allt, men det hann jag inte testa - för jag åt upp allt, bums på momangen.
Som ni märker hann jag ej heller fotografera härligheten.
Testa! Genast! Ditt liv förändras en smula. Till det ännu bättre.
Det var alldeles fantastiskt gott och jag är Tubbs evigt tacksam!
Såhär gjorde jag;
Hivade den trötta rucolan i en stekpanna med smält smör. Lade i ett par klyftor pressad vitlök, peppar och salt och stekte. Det vill säga vände ett par gånger så att det blev varmt. Pressade lite citron över - och åt.
Det var alltså himmelskt gott. Jag kan tänka mig att den stekta rucolan skulle passa ihop med precis allt, men det hann jag inte testa - för jag åt upp allt, bums på momangen.
Som ni märker hann jag ej heller fotografera härligheten.
Testa! Genast! Ditt liv förändras en smula. Till det ännu bättre.
Just nu
Just nu är alla som bor på vårt område gravida, största delen väntar sitt andra barn. En rätt ansenlig mängd nyblivna mammor strosar också omkring i vårsolen.
Jag skrev om det tidigare, flyttvågen, de växande familjerna innebär också att en del familjer är tvungna att flytta bort (lägenheterna här är inte så stora).
Så, det händer en hel del för tillfället. Det som händer är sådant som för drygt ett år sedan skulle ha gjort mig lite upprörd inombords. Om jag ens skulle ha sett det? Jag kanske bara hade stannat inomhus och hoppats att allt skulle försvinna om jag inte låtsades om det.
Och, nu. Så känns det inte längre. Absolut inte på det illa sättet, tvärtom. Jag hävdar fortfarande att jag alltid ärligt varit glad över andras barn och deras ankomster, men, den glädjen har alltid varit kombinerad med min egen sorg.
Min sorg har inte försvunnit någonstans, men, den lägger sig inte längre i dehär glada nyheterna. Min sorg ligger i förvar någonstans på något sinnes hylla, och är idag blott något som bidrar till att jag är sådan som jag är just nu.
Äh, det är svårt att förklara. Men, det känns balanserat och bra. Det känns sådär som att livet går sin gilla gång och gott så.
Jag skrev om det tidigare, flyttvågen, de växande familjerna innebär också att en del familjer är tvungna att flytta bort (lägenheterna här är inte så stora).
Så, det händer en hel del för tillfället. Det som händer är sådant som för drygt ett år sedan skulle ha gjort mig lite upprörd inombords. Om jag ens skulle ha sett det? Jag kanske bara hade stannat inomhus och hoppats att allt skulle försvinna om jag inte låtsades om det.
Och, nu. Så känns det inte längre. Absolut inte på det illa sättet, tvärtom. Jag hävdar fortfarande att jag alltid ärligt varit glad över andras barn och deras ankomster, men, den glädjen har alltid varit kombinerad med min egen sorg.
Min sorg har inte försvunnit någonstans, men, den lägger sig inte längre i dehär glada nyheterna. Min sorg ligger i förvar någonstans på något sinnes hylla, och är idag blott något som bidrar till att jag är sådan som jag är just nu.
Äh, det är svårt att förklara. Men, det känns balanserat och bra. Det känns sådär som att livet går sin gilla gång och gott så.
tisdag 22 mars 2011
Glädjebudskap
Våren är här. Åtminstone är våren här i Nickby. Annars skulle vi väl inte ha en gigantisk, rysk, fluga i vår säng?
Sluta slänga mat
Jag har betat mig genom kylskåpet och gjort följande; slängt två miniburkar yoghurt. De var den lilles och han hann inte äta upp dem innan bäst före-datumet utgick med segern. En öppnad burk turkisk yoghurt sjunger på sista versen, jag skall röra ihop någon sås på den innan den blir giftig.
Det finns en eller annan potatis som ropar på hjälp i någon av kylskåpslådorna, men jag torde hinna peta in dem i den lille innan de, potatisarna, självmant går och sätter sig i jorden.
Det var någon, Mökkihöperömamman, som hade stött på utmaningar med bröd som blev över. Mitt tips, trots att jag inte då äter bröd för tillfället, är att alltid lägga brödet i frysen, genast då man köpt eller bakat det. Då har man alltid färskt bröd och kan ta fram bara det man ämnar äta.
En typ jag inte kommer överrens med alls, det är rucolan. Jag använder sällan hela förpackningen på en gång och det som blir över blir väldigt, väldigt trött - och det går fort. Hjälp?
Det här var mitt sätt att få rent bord före måndagens rapport.
Det finns en eller annan potatis som ropar på hjälp i någon av kylskåpslådorna, men jag torde hinna peta in dem i den lille innan de, potatisarna, självmant går och sätter sig i jorden.
Det var någon, Mökkihöperömamman, som hade stött på utmaningar med bröd som blev över. Mitt tips, trots att jag inte då äter bröd för tillfället, är att alltid lägga brödet i frysen, genast då man köpt eller bakat det. Då har man alltid färskt bröd och kan ta fram bara det man ämnar äta.
En typ jag inte kommer överrens med alls, det är rucolan. Jag använder sällan hela förpackningen på en gång och det som blir över blir väldigt, väldigt trött - och det går fort. Hjälp?
Det här var mitt sätt att få rent bord före måndagens rapport.
Tankar och saker på vift
Först bara ett kort konstaterande, ni vet påståendet "det hjälper att skriva av sig"? Det fungerar för mig i alla fall, efter min utläggning i går så satte jag punkt för mitt funderande på det. Det känns bra att läsa era inlägg och kommentarer, inte så mycket för att jag måste få rätt i det här fallet, utan för att jag vet att det finns en balans. Det finns stora själar och så finns det mindre själar. Det finns de som förstår och så finns det de som förstår mindre.
Det är skönt att se att de fina typerna hänger här. Och de andra hänger - i alla fall än så länge - någon annanstans.
Sen, saker på vift. Den lille har fått fullständigt fnatt på att lägga undan saker.
Dagens skörd består av tvättmedel i nunnerummet, en maxisize-Toblerone (fråga inte varför) i skohyllan samt en vintersko ( den lilles, används dagligen) på jobbet med pappa.
En annan favorit är att lägga precis allt i paff- (eller papp-, vilket ni föredrar) återvinningen. Dagens saldo i den lådan är; en handske, en väckarklocka samt ett par bilar.
Det är skönt att se att de fina typerna hänger här. Och de andra hänger - i alla fall än så länge - någon annanstans.
Sen, saker på vift. Den lille har fått fullständigt fnatt på att lägga undan saker.
Dagens skörd består av tvättmedel i nunnerummet, en maxisize-Toblerone (fråga inte varför) i skohyllan samt en vintersko ( den lilles, används dagligen) på jobbet med pappa.
En annan favorit är att lägga precis allt i paff- (eller papp-, vilket ni föredrar) återvinningen. Dagens saldo i den lådan är; en handske, en väckarklocka samt ett par bilar.
måndag 21 mars 2011
Ingen rubrik
Ett fotografi på den lille i skymningen. Jag tycker att det är något så mjukt över den lille och fotot, det känns bra att titta på det.
Samtidigt som jag försöker slå blå dunster i ögonen på någon, på mig själv, så skall jag erkänna att det finns annat som kanske till och med gnager.
Jag förstår att en del författare (och jag titulerar mig alltså inte författare, red. anm.) låter bli att läsa recensioner på sina böcker. Jag råkade se en diskussion om en bok som varit aktuell här en tid (också på den här bloggen). I diskussionen avspisas författarna som "martyrer" och får också läsa att de, skribenterna, stoltserar i strålkastarljuset iklädda en hett eftertraktad "martyrgloria".
Det känns inte helt okej, det skall erkännas.
Samtidigt som jag försöker slå blå dunster i ögonen på någon, på mig själv, så skall jag erkänna att det finns annat som kanske till och med gnager.
Jag förstår att en del författare (och jag titulerar mig alltså inte författare, red. anm.) låter bli att läsa recensioner på sina böcker. Jag råkade se en diskussion om en bok som varit aktuell här en tid (också på den här bloggen). I diskussionen avspisas författarna som "martyrer" och får också läsa att de, skribenterna, stoltserar i strålkastarljuset iklädda en hett eftertraktad "martyrgloria".
Det känns inte helt okej, det skall erkännas.
Sluta slänga mat - ett evighetsprojekt
Jag måste, å mina egna slarviga vägnar, återuppta projektet som under januari månad gick under devisen Sluta slänga mat.
Jag har slarvat i nästan två månader nu. Inte så att det åker kopiösa mängder mat i komposten, men tillräckligt för att det skall kännas på samvetet.
Först av allt, det är en sak som bidrar till mitt slarv, och den saken måste jag berätta för er för att eventuellt få små doser av ert förstående längs vägen. Lova att du inte skrattar? Ok, håll i dig, här kommer det;
Jag har sedan början av året (nej, det var inte ett nyårslöfte) ätit enligt LCHF, och det innebär vissa restriktioner då det gäller en del av resterna i vårt hus. Den lille, som äter HCHF, låter rätt ofta bli att äta upp all mat och det innebär att en del av hans mat åker i komposten.
I just fallet den lilles mat, så måste jag skärpa mig gällande storleken på hans portioner.
Nu skall jag alltså skärpa mig, gå genom kylskåpet, ta mig i kragen och i offentligheten rapportera mina synder. Du får gärna hänga med om du vill, rapportering sker på måndag.
Jag har slarvat i nästan två månader nu. Inte så att det åker kopiösa mängder mat i komposten, men tillräckligt för att det skall kännas på samvetet.
Först av allt, det är en sak som bidrar till mitt slarv, och den saken måste jag berätta för er för att eventuellt få små doser av ert förstående längs vägen. Lova att du inte skrattar? Ok, håll i dig, här kommer det;
Jag har sedan början av året (nej, det var inte ett nyårslöfte) ätit enligt LCHF, och det innebär vissa restriktioner då det gäller en del av resterna i vårt hus. Den lille, som äter HCHF, låter rätt ofta bli att äta upp all mat och det innebär att en del av hans mat åker i komposten.
I just fallet den lilles mat, så måste jag skärpa mig gällande storleken på hans portioner.
Nu skall jag alltså skärpa mig, gå genom kylskåpet, ta mig i kragen och i offentligheten rapportera mina synder. Du får gärna hänga med om du vill, rapportering sker på måndag.
söndag 20 mars 2011
Kavla upp ärmarna!
I morgon tar vi tag i det, det där vi inte riktigt vill prata högt om.
I morgon öppnar vi en ny runda som skall sätta punkt för slarvandet med maten. No more mat skall slängas.
I morgon öppnar vi en ny runda som skall sätta punkt för slarvandet med maten. No more mat skall slängas.
Kontroversen, diskussionen
På något sätt hoppas jag att de som sådär lagom chausefritt brukar påstå att vi bloggare bara postar strunt, tomma listor och foton på våra fantastiska liv, skulle titta in just nu. Inte bara på min blogg, utan på en massa fina bloggar (tips finns i listan till höger, varsågoda!) där jag åtminstone hittar en och annan dos substans precis varje dag.
Kontrovers, eller diskussion. Det må kvitta, men det gläder mig att det diskuteras! Diverse inlägg, bland annat mitt renderade en del tankar kring boken "Utan" och också om barnlöshet och att vara mamma.
En del kommentarer på mitt inlägg innehöll frågor och så finns det ett par saker jag bara (min vana trogen) vill kommentera.
Mia frågar mig när den ofrivilliga barnlösheten började göra ont. Det är faktiskt ganska lätt att svara på; drygt ett år efter det visade sig att vi inte fungerade som man i de flesta fall fungerar. Ett år efter att vi, riktigt på allvar, försökt på egen hand, inledde vi behandlingarna och det var då behandlingarna var igång och de misslyckades som hoppet inte bara dalade, utan sjönk som en sten. Det var då vi började misströsta och allt började göra ont.
Peppe skriver att hon känner sig egoistisk och lite dum (det skall du inte göra, Peps!) för att hon tyckte att det var tråkigt att vara gravid. Jag vet inte riktigt om jag lyckas förklara det här, men i förhållande till mig behöver ingen nu samvetsgrant fundera över hur man handskats med den egna graviditeten, har man sagt plumpa saker åt mig eller what not - det att det var svårt för mig och oss att få barn, det var inget jag önskade skulle straffa andra på vägen.
Det skall erkännas att jag i mina tristaste stunder hoppades att de som lade ut texten om hur tungt eller tråkigt det var, att de i något skede skulle vara glada och tacksamma över de barn de fick, på en eller annan väg.
Sonja skriver en del om olika längder på tid. Jag vet att det inte är möjligt, men tiden, då man inte får det man önskar sig (oavsett vad det är), är längre än den tid man mäter då allt är som det skall. Sex månader, mot sex år - går de att ställa mot varandra? Allt väntan skulle vara så pass mycket lättare om man vet att väntan får ett slut, att man kommer att uppnå målet. Men, det vet man inte, inte som ofrivilligt barnlös heller.
Det att jag, under åren som barnlös, försökte intala mig själv att saker skulle ordna sig, det är något jag kan tro på först idag. Nu, då jag sitter med ett facit på hand.
Som en avrundning på bara detta inlägg, det är fint att ni och vi vågar. Både skriva och prata om det som någon kanske inte trodde att vi skulle våga säga.
Kontrovers, eller diskussion. Det må kvitta, men det gläder mig att det diskuteras! Diverse inlägg, bland annat mitt renderade en del tankar kring boken "Utan" och också om barnlöshet och att vara mamma.
En del kommentarer på mitt inlägg innehöll frågor och så finns det ett par saker jag bara (min vana trogen) vill kommentera.
Mia frågar mig när den ofrivilliga barnlösheten började göra ont. Det är faktiskt ganska lätt att svara på; drygt ett år efter det visade sig att vi inte fungerade som man i de flesta fall fungerar. Ett år efter att vi, riktigt på allvar, försökt på egen hand, inledde vi behandlingarna och det var då behandlingarna var igång och de misslyckades som hoppet inte bara dalade, utan sjönk som en sten. Det var då vi började misströsta och allt började göra ont.
Peppe skriver att hon känner sig egoistisk och lite dum (det skall du inte göra, Peps!) för att hon tyckte att det var tråkigt att vara gravid. Jag vet inte riktigt om jag lyckas förklara det här, men i förhållande till mig behöver ingen nu samvetsgrant fundera över hur man handskats med den egna graviditeten, har man sagt plumpa saker åt mig eller what not - det att det var svårt för mig och oss att få barn, det var inget jag önskade skulle straffa andra på vägen.
Det skall erkännas att jag i mina tristaste stunder hoppades att de som lade ut texten om hur tungt eller tråkigt det var, att de i något skede skulle vara glada och tacksamma över de barn de fick, på en eller annan väg.
Sonja skriver en del om olika längder på tid. Jag vet att det inte är möjligt, men tiden, då man inte får det man önskar sig (oavsett vad det är), är längre än den tid man mäter då allt är som det skall. Sex månader, mot sex år - går de att ställa mot varandra? Allt väntan skulle vara så pass mycket lättare om man vet att väntan får ett slut, att man kommer att uppnå målet. Men, det vet man inte, inte som ofrivilligt barnlös heller.
Det att jag, under åren som barnlös, försökte intala mig själv att saker skulle ordna sig, det är något jag kan tro på först idag. Nu, då jag sitter med ett facit på hand.
Som en avrundning på bara detta inlägg, det är fint att ni och vi vågar. Både skriva och prata om det som någon kanske inte trodde att vi skulle våga säga.
lördag 19 mars 2011
Med rätt att vara arg?
Situationsdiktaren, Lotta, skriver ett inlägg om boken "Utan". Jag läste inlägget redan igår och skrev en kort kommentar och trodde det var det.
Men, jag märker att inlägget kommer tillbaka hela tiden och måste skriva av mig.
Lotta säger att hon känner att hon är lite på kant med boken redan nu, det efter en grej som Kyrkpressen skrivit om boken, det med ett par skribenter intervjuade. Lotta skriver också att det säkert inte är kosher att skriva att man redan nu är lite irriterad på boken, men det tycker jag visst att det är.
Och vill just därför skriva ner mina egna tankar om ämnet.
Jag citerar Lotta;
Men ändå är det något som lite gnager i mig då jag läser intervjuerna med de medverkande. Ibland känns det väldigt aggressivt. Och det kan jag bra förstå. Att man är arg. Men jag känner inte att de barnlösa har rätt att vara arga på mig. Bara för att jag har barn. Alla vi som har barn är också olika. Endel har valt det. Andra inte.
Nu är jag inte en av dem som är intervjuad. Och jag har inte ens läst hela Kyrkpressen-grejen. Så, det jag skriver gäller, i det här fallet, bara mig själv.
Jag var ofrivilligt barnlös i sisådär fyra år, vilket är en relativt kort tid.
Redan före det, innan det visade sig att vi inte fick biologiska barn, hade jag fått frågan ställd många gånger, skall ni inte skaffa barn snart? Det var inte en laddad fråga innan jag insåg i vilken situation vi var, men, lika lite uppskattade jag frågan också då.
Under tiden som ofrivilligt barnlös fortsatte, i mina ögon, alla andras liv naturligt och de flesta fick barn, de som ville i alla fall. Jag har fått se syskon, vänner, bekanta och kolleger få barn. Jag har skruvat och fixat med tidtabeller så att de som har barn skall kunna semestra då dagisar är stängda och jag har hört en och annan story om hur jobbigt det är att ha barn, och nästan lika många berättelser om hur underbara barnen är.
Under denna samma tid duggade frågorna över mig - om barnskaffandet - minst lika tätt och i en del fall fick frågorna en mer eller mindre desperat underton. Jag blev till och med gratulerad för familjetillökningar som bara existerade i gratulanternas egna sinnen.
Samtidigt som jag gick på tunga behandlingar, som misslyckades, samtidigt som det inte var den gladaste elefanten som snurrade omkring i vårt vardagsrum, samtidigt som jag fösökte jobba normalt, samtidigt som jag i de flesta fall faktiskt var glad över de barn som kom till de familjer där de var hett efterlängtade eller glada överraskningar.
Visst fasiken var jag rosenrasande arg. Arg sådär att jag ville sparka imaginära katter i väggen. För att allt, i det här specifika fallet, gick käppsnett åt helvete, många gånger om. Men, mer än vad jag var arg var jag leden, kände mig misslyckad och mest av allt var jag djupt olycklig.
I och med att jag in i det sista inte ville göra mitt onda till alla andras onda, så blev det rätt mycket att släpa på. Och med allt det släpandet, år efter år, så, fast det kanske känns litet och orättvist i någons öga, så kunde faktiskt ett julkort med fel motiv få mig att gå i flis.
Nåväl, nu är jag ju i en helt annan situation, i den situation jag upplevde att alla andra fick vara och jag var utanför. Grupp eller individ, men mamma får jag vara nuförtiden. Att det inte är lätt att helt plötsligt bli mamma efter att inte ha kunnat bli det under många års tid, att det också kan innebära ett utanförskap, det är en helt annan historia.
Men, jag märker att inlägget kommer tillbaka hela tiden och måste skriva av mig.
Lotta säger att hon känner att hon är lite på kant med boken redan nu, det efter en grej som Kyrkpressen skrivit om boken, det med ett par skribenter intervjuade. Lotta skriver också att det säkert inte är kosher att skriva att man redan nu är lite irriterad på boken, men det tycker jag visst att det är.
Och vill just därför skriva ner mina egna tankar om ämnet.
Jag citerar Lotta;
Men ändå är det något som lite gnager i mig då jag läser intervjuerna med de medverkande. Ibland känns det väldigt aggressivt. Och det kan jag bra förstå. Att man är arg. Men jag känner inte att de barnlösa har rätt att vara arga på mig. Bara för att jag har barn. Alla vi som har barn är också olika. Endel har valt det. Andra inte.
Nu är jag inte en av dem som är intervjuad. Och jag har inte ens läst hela Kyrkpressen-grejen. Så, det jag skriver gäller, i det här fallet, bara mig själv.
Jag var ofrivilligt barnlös i sisådär fyra år, vilket är en relativt kort tid.
Redan före det, innan det visade sig att vi inte fick biologiska barn, hade jag fått frågan ställd många gånger, skall ni inte skaffa barn snart? Det var inte en laddad fråga innan jag insåg i vilken situation vi var, men, lika lite uppskattade jag frågan också då.
Under tiden som ofrivilligt barnlös fortsatte, i mina ögon, alla andras liv naturligt och de flesta fick barn, de som ville i alla fall. Jag har fått se syskon, vänner, bekanta och kolleger få barn. Jag har skruvat och fixat med tidtabeller så att de som har barn skall kunna semestra då dagisar är stängda och jag har hört en och annan story om hur jobbigt det är att ha barn, och nästan lika många berättelser om hur underbara barnen är.
Under denna samma tid duggade frågorna över mig - om barnskaffandet - minst lika tätt och i en del fall fick frågorna en mer eller mindre desperat underton. Jag blev till och med gratulerad för familjetillökningar som bara existerade i gratulanternas egna sinnen.
Samtidigt som jag gick på tunga behandlingar, som misslyckades, samtidigt som det inte var den gladaste elefanten som snurrade omkring i vårt vardagsrum, samtidigt som jag fösökte jobba normalt, samtidigt som jag i de flesta fall faktiskt var glad över de barn som kom till de familjer där de var hett efterlängtade eller glada överraskningar.
Visst fasiken var jag rosenrasande arg. Arg sådär att jag ville sparka imaginära katter i väggen. För att allt, i det här specifika fallet, gick käppsnett åt helvete, många gånger om. Men, mer än vad jag var arg var jag leden, kände mig misslyckad och mest av allt var jag djupt olycklig.
I och med att jag in i det sista inte ville göra mitt onda till alla andras onda, så blev det rätt mycket att släpa på. Och med allt det släpandet, år efter år, så, fast det kanske känns litet och orättvist i någons öga, så kunde faktiskt ett julkort med fel motiv få mig att gå i flis.
Nåväl, nu är jag ju i en helt annan situation, i den situation jag upplevde att alla andra fick vara och jag var utanför. Grupp eller individ, men mamma får jag vara nuförtiden. Att det inte är lätt att helt plötsligt bli mamma efter att inte ha kunnat bli det under många års tid, att det också kan innebära ett utanförskap, det är en helt annan historia.
En bit av solen
Med en sådan här i huset:
...så känns det som om man hade en bit av solen i sitt rum.
Favoritlåten just nu är "Pyro" med Kings of Leon.
...så känns det som om man hade en bit av solen i sitt rum.
Favoritlåten just nu är "Pyro" med Kings of Leon.
fredag 18 mars 2011
Vind för våg
Förlåt.
Jag lämnade er hängande utan inlägg i mer än ett dygn, lämnade den lille och var borta i flere timmar.
Den lille klarade sig mycket väl utan mig, både igår och idag (ja, jag var lika mycket frånvarande idag), och för mig var det en smärre pärs hela vägen (hur skall jag någonsin kunna återgå till ett arbete?). Ordnas det månne kurser för föräldrar som jag, "såhär återgår du till arbetslivet utan att gråta ända fram till lunch"?
Jag är alldeles utschasad, huvudet ekar tomt.
I morgon, då vet ni, då skall jag återkomma med något som ser ut som ett normalt blogginlägg.
Jag lämnade er hängande utan inlägg i mer än ett dygn, lämnade den lille och var borta i flere timmar.
Den lille klarade sig mycket väl utan mig, både igår och idag (ja, jag var lika mycket frånvarande idag), och för mig var det en smärre pärs hela vägen (hur skall jag någonsin kunna återgå till ett arbete?). Ordnas det månne kurser för föräldrar som jag, "såhär återgår du till arbetslivet utan att gråta ända fram till lunch"?
Jag är alldeles utschasad, huvudet ekar tomt.
I morgon, då vet ni, då skall jag återkomma med något som ser ut som ett normalt blogginlägg.
torsdag 17 mars 2011
Det pinsamma, men ärliga inlägget
Jag har, i tidig morgon, avvikit från den lilles sida. Jag återser honom tidigast om tolv timmar. Det är första gången jag är ifrån honom såhär länge och jag försöker låta bli att inbilla mig att den lille kommer att tro att jag lämnat honom för gott.
onsdag 16 mars 2011
Rastlösheten, ångesten
En bekant till mig berättade häromdagen att de kommer att flytta, att de drar några tiotals kilometer bortåt.
Och min reaktion är den samma som alltid, det börjar krypa under skinnet på mig, rastlösheten sätter klorna i mig och en ångest light lyfter sitt huvud.
Jag brukar reagera på samma sätt också då det handlar om annat än att flytta bohaget. Det kan gälla allt från att någon byter jobb till att någon annan byter partner.
Vid modiga, eller vardagliga beslut (som det ju ändå i grund och botten handlar om), som fattas av andra, så blir jag alltid lite ställd. Frågan ploppar upp, jag frågar mig själv om jag också borde göra något, alla andra verkar ju röra på sig.
Och nu är alltså inget av de ovan stående exemplen aktuella i mitt fall, men ändå.
Rastlösheten. Drastiskt eller mindre drastiskt, alla andra gör något.
Jag tror att mina känslor hänger ihop med att det inte är så pop i världen av idag att vara nöjd. Idag är det ju mer så att om du står stilla (eller är nöjd), då går du egentligen bakåt (eller fattar inte att du inte borde vara nöjd).
Terapeuten skulle säkert tillägga att mina känslor handlar om att jag inte är förändringsbenägen.
Och min reaktion är den samma som alltid, det börjar krypa under skinnet på mig, rastlösheten sätter klorna i mig och en ångest light lyfter sitt huvud.
Jag brukar reagera på samma sätt också då det handlar om annat än att flytta bohaget. Det kan gälla allt från att någon byter jobb till att någon annan byter partner.
Vid modiga, eller vardagliga beslut (som det ju ändå i grund och botten handlar om), som fattas av andra, så blir jag alltid lite ställd. Frågan ploppar upp, jag frågar mig själv om jag också borde göra något, alla andra verkar ju röra på sig.
Och nu är alltså inget av de ovan stående exemplen aktuella i mitt fall, men ändå.
Rastlösheten. Drastiskt eller mindre drastiskt, alla andra gör något.
Jag tror att mina känslor hänger ihop med att det inte är så pop i världen av idag att vara nöjd. Idag är det ju mer så att om du står stilla (eller är nöjd), då går du egentligen bakåt (eller fattar inte att du inte borde vara nöjd).
Terapeuten skulle säkert tillägga att mina känslor handlar om att jag inte är förändringsbenägen.
tisdag 15 mars 2011
Jag kastar stenar i mitt glashus
På olika håll, åtminstone bland de bloggar jag läser, funderas det en del över vad vi kan skriva i våra bloggar. Många skribenter, bland annat Peppe och SivÖ erkänner att de påbörjar blogg efter blogg, och raderar det de egentligen ville säga. Allt fler ger uttryck för att de inte kan posta det de egentligen vill skriva, för att det är för rakt på sak, det är för djupt, det är för mycket ärlighet och känsla.
Allt fler insinuerar att de eventuellt lägger av eller drar sig tillbaka. Börjar blogga bakom och lås och bom.
Nej! vill jag skrika, gå inte och göm er, stäng inte in er! Dels för att jag är rädd för att förlora möjligheten att följa med kloka, insiktsfulla människor, dels för att jag tycker att ni behövs här ute i offentligheten.
Världen kan väl inte bli sämre av att vi vågar? Det kan ju inte göra världen till en ondare plats att vi är ärliga, modiga och står för det vi står för och låter bli att ställa oss upp för saker som inte råkar intressera?
Det är klart att man, de, vi kommer att få ta skit. Det finns alltid någon som inte riktigt hänger med, det finns någon som kommer dragandes med sitt onda, bara för att protestera mot att någon vågar.
Men, är det något att vara rädd för? Är det värt att backa?
Om vi, som nu och då funderar över vad vi kan säga och vad vi inte kan säga, då väljer att tystna, vem är det då som vinner?
Allt fler insinuerar att de eventuellt lägger av eller drar sig tillbaka. Börjar blogga bakom och lås och bom.
Nej! vill jag skrika, gå inte och göm er, stäng inte in er! Dels för att jag är rädd för att förlora möjligheten att följa med kloka, insiktsfulla människor, dels för att jag tycker att ni behövs här ute i offentligheten.
Världen kan väl inte bli sämre av att vi vågar? Det kan ju inte göra världen till en ondare plats att vi är ärliga, modiga och står för det vi står för och låter bli att ställa oss upp för saker som inte råkar intressera?
Det är klart att man, de, vi kommer att få ta skit. Det finns alltid någon som inte riktigt hänger med, det finns någon som kommer dragandes med sitt onda, bara för att protestera mot att någon vågar.
Men, är det något att vara rädd för? Är det värt att backa?
Om vi, som nu och då funderar över vad vi kan säga och vad vi inte kan säga, då väljer att tystna, vem är det då som vinner?
Du vet att du är en del av världen
...då det hamstras jod på det lokala apoteket. Nickby ligger ju rätt nära Japan.
måndag 14 mars 2011
Skampålen
Ja, då jag nu är inne på att bryta mot konstens alla regler, så kan jag ju gott fortsätta på den samma linjen.
Innan jag kommer till mitt egentliga ärende, så skall jag först berätta att jag är en riktig paragrafryttare, alltså på ett sätt så att jag gör upp en massa regler för mig själv. Typ "nu får du läsa två kapitel till, sedan måste du sova", "nu får du slösurfa tills klockan är jämnt halv nio, sedan måste du jobba" - osv. osv.
Behöver jag tillägga att jag är fantastiskt bra på att bryta mot mina egna regler?
Det finns alltid en eller annan orsak att späka sig själv.
Nåväl, eller det är inte alls väl. Nu är det så att jag märker att jag ständigt bryter mot regeln att jag inte skall slänga mat. Jag får grava återfall om ni inte vaktar mig.
Säg, snälla, att ni också behöver någon form av kontrollstation (eller, skampåle som det tyvärr heter i mitt fall just nu), snälla?!?
Jag lovar att jag är den första att rigga pålen.
Innan jag kommer till mitt egentliga ärende, så skall jag först berätta att jag är en riktig paragrafryttare, alltså på ett sätt så att jag gör upp en massa regler för mig själv. Typ "nu får du läsa två kapitel till, sedan måste du sova", "nu får du slösurfa tills klockan är jämnt halv nio, sedan måste du jobba" - osv. osv.
Behöver jag tillägga att jag är fantastiskt bra på att bryta mot mina egna regler?
Det finns alltid en eller annan orsak att späka sig själv.
Nåväl, eller det är inte alls väl. Nu är det så att jag märker att jag ständigt bryter mot regeln att jag inte skall slänga mat. Jag får grava återfall om ni inte vaktar mig.
Säg, snälla, att ni också behöver någon form av kontrollstation (eller, skampåle som det tyvärr heter i mitt fall just nu), snälla?!?
Jag lovar att jag är den första att rigga pålen.
Att bryta mot konstens alla regler
Ni som har följt med en tid, vet att den lille har sömnskolats i en högst egen version av Anna W:s "Sova hela natten" i ett par omgångar. Det har funkat bra, bägge gångerna, Shorty somnar oftast som klubbad.
Men, under ett par, några veckor, har den lille sportat med att vakna till riktigt ordentligt åtminstone en gång per natt. Som bäst kan han vara vaken i tre timmar. Vaknar han "tillräckligt sent", vid femsnåret, då finns det inget i världen som fått honom att somna om.
Ok, det är en lindrig motgång i vårt sovande, men, fasiken så trött man blir (hänger väl ihop med att man vant sig vid att sova igen).
Jag har varit benhård, absolut ingen tuttflaska på nätterna. Absolut inte! För då är vi i något armt hamsterhjul igen.
Ända tills för ett par nätter sedan. Då jag var tillräckligt trött för att räkna ut ekvationen "ingen tuttflaska = vaken i en timme eller två, tuttflaska = vaken i en kvart". Jag valde den senare lösningen.
Med den påföljden att den lille, efter en tur med tuttflaskan, sover som fortsatt klubbad långt in på morgonen.
Till och med så länge att jag hinner vakna före honom, allt för att konstatera att små mirakel kan ske då man skiter i reglerna.
Denna syn kunde jag beskåda ännu vid halv åtta-snåret denna morgon.
Men, under ett par, några veckor, har den lille sportat med att vakna till riktigt ordentligt åtminstone en gång per natt. Som bäst kan han vara vaken i tre timmar. Vaknar han "tillräckligt sent", vid femsnåret, då finns det inget i världen som fått honom att somna om.
Ok, det är en lindrig motgång i vårt sovande, men, fasiken så trött man blir (hänger väl ihop med att man vant sig vid att sova igen).
Jag har varit benhård, absolut ingen tuttflaska på nätterna. Absolut inte! För då är vi i något armt hamsterhjul igen.
Ända tills för ett par nätter sedan. Då jag var tillräckligt trött för att räkna ut ekvationen "ingen tuttflaska = vaken i en timme eller två, tuttflaska = vaken i en kvart". Jag valde den senare lösningen.
Med den påföljden att den lille, efter en tur med tuttflaskan, sover som fortsatt klubbad långt in på morgonen.
Till och med så länge att jag hinner vakna före honom, allt för att konstatera att små mirakel kan ske då man skiter i reglerna.
Denna syn kunde jag beskåda ännu vid halv åtta-snåret denna morgon.
Också ett sätt att inleda veckan
Shorty och jag inledde genom att dansa tryckare. Till underbara Anna Puu.
lördag 12 mars 2011
Årets (pinsamma) mamma
Nej, vet ni vad.
Jag har, denna enkla, soliga eftermiddag, tillbragt min tid på en valtillställning. Enkom för att den enormt populära orkestern Arne Alligator och Djungeltrumman stod för programmet.
Då den lille, under första låten höjde sina armar, för att delta i vågen, då började jag gråta.
Dels för att det är så underbart att se att han är så glad, att han diggar musik, dels för att han är så smart att han fattar att det är vågen man skall göra. Men, ändå främst för att jag, de facto, har en orsak att gå på en konsert som denna, med ett barn, lyckligt som en sol, i min famn.
Så, om du såg en trött mamma i tårar idag, på Arne Alligators konsert i Nickby, så berodde det inte blott på att hon sover för lite eller för att kvaliteten på musiken var så kass. Det berodde nog främst på lycka.
Jag har, denna enkla, soliga eftermiddag, tillbragt min tid på en valtillställning. Enkom för att den enormt populära orkestern Arne Alligator och Djungeltrumman stod för programmet.
Då den lille, under första låten höjde sina armar, för att delta i vågen, då började jag gråta.
Dels för att det är så underbart att se att han är så glad, att han diggar musik, dels för att han är så smart att han fattar att det är vågen man skall göra. Men, ändå främst för att jag, de facto, har en orsak att gå på en konsert som denna, med ett barn, lyckligt som en sol, i min famn.
Så, om du såg en trött mamma i tårar idag, på Arne Alligators konsert i Nickby, så berodde det inte blott på att hon sover för lite eller för att kvaliteten på musiken var så kass. Det berodde nog främst på lycka.
Skammen, den skammen
Alltså, om ni prompt vill ha ett lördagens vintips från Nickby, då får ni hålla till godo med dehär:
Vinet är lite lamt, med Motörhead på etiketten skulle man ju ha önskat sig någon rolig twist på Shirazen. Men, nej. Is lame.
Så, nu fattas bara att jag går till butiken Dressman och köper mig en Rolling Stones-tröja.
Vinet är lite lamt, med Motörhead på etiketten skulle man ju ha önskat sig någon rolig twist på Shirazen. Men, nej. Is lame.
Så, nu fattas bara att jag går till butiken Dressman och köper mig en Rolling Stones-tröja.
fredag 11 mars 2011
En fråga ur tråden som inte var en frågestund
Tekla tittade in i inlägget som inte var en frågestund, utan bara ett inlägg där jag lite hipp som happ kom att svara på några frågor.
Teklas fråga är så intressant (ja, för mig och mitt navelskådande i alla fall), att den får ett eget inlägg.
Tekla frågar; Om du nu iallafall någongång skulle ha en frågestund så skulle jag be dig berätta lite om din barndom och din relation till dina föräldrar idag.
Okej.
Min barndom var lite hektisk om man säger så.
Den barndom jag räknar till kärnbarndomen innehöll en mamma, en styvpappa och tre halvsyskon - samtliga yngre än jag. Vi bodde i Vasa, men kännetecknande för vår familj var att vi flyttade mest hela tiden, jag tror att jag bodde på ett tiotal ställen under tiden jag bodde hemma. Vi hade en del husdjur, nu och då, men, de tenderade "försvinna".
Mamma jobbade nu och då, och styvfar gjorde det samma. Men, jag har nu i efterhand en känsla av att mamma var rätt mycket hemma med oss. Här kan det hända att minnet spelar mig ett spratt.
Vi var nu kanske inte den familj som man hade plockat fram som den gladaste kärnfamiljen på en föreläsning om det samma, det dracks en hel del sprit i vårt hus och alla gånger var inte alla inblandade helt snälla med varandra.
Mina syskon var, då jag var liten och rätt ofta ansvarig för dem, odågor. De samma syskonen har nu blivit till det jag värderar högst (det är bra att ha någon att dela barndomsminnen med).
Ja, jag har ju en egen far också. Jag har inget minne av att jag bott tillsammans med honom. Han blev en filur som jag träffade på sommar- och jullov. Träffarna, som alltså var långa, ordnades hos mina farföräldrar och de igen, det är mina farföräldrar som bidragit till att jag också stundom haft en väldigt fin barndom. Farmor och farfar är för mig långa, soliga somrar på stranden vid havet.
Det är barndomen sådär i korta drag. Barndomen är för mig, nuförtiden, inte något att skylla på, utan mer en bidragande orsak till att det blev så bra som det blev. Det som gläder mig sådär mer faktiskt, det är att samtliga barn ur denna familj blev riktigt fina människor.
Kontakten med mina föräldrar är, hur skall jag beskriva det, saklig. Vi rings nu och då. Gratulerar varandra på bemärkelsedagar och tillönskar varandra en god jul. Det här gäller kontakten med min mor och far. Jag har ingen kontakt med min styvpappa.
Så, i ett nötskal. Jag tror jag kunde skriva en roman om samma ämne.
Teklas fråga är så intressant (ja, för mig och mitt navelskådande i alla fall), att den får ett eget inlägg.
Tekla frågar; Om du nu iallafall någongång skulle ha en frågestund så skulle jag be dig berätta lite om din barndom och din relation till dina föräldrar idag.
Okej.
Min barndom var lite hektisk om man säger så.
Den barndom jag räknar till kärnbarndomen innehöll en mamma, en styvpappa och tre halvsyskon - samtliga yngre än jag. Vi bodde i Vasa, men kännetecknande för vår familj var att vi flyttade mest hela tiden, jag tror att jag bodde på ett tiotal ställen under tiden jag bodde hemma. Vi hade en del husdjur, nu och då, men, de tenderade "försvinna".
Mamma jobbade nu och då, och styvfar gjorde det samma. Men, jag har nu i efterhand en känsla av att mamma var rätt mycket hemma med oss. Här kan det hända att minnet spelar mig ett spratt.
Vi var nu kanske inte den familj som man hade plockat fram som den gladaste kärnfamiljen på en föreläsning om det samma, det dracks en hel del sprit i vårt hus och alla gånger var inte alla inblandade helt snälla med varandra.
Mina syskon var, då jag var liten och rätt ofta ansvarig för dem, odågor. De samma syskonen har nu blivit till det jag värderar högst (det är bra att ha någon att dela barndomsminnen med).
Ja, jag har ju en egen far också. Jag har inget minne av att jag bott tillsammans med honom. Han blev en filur som jag träffade på sommar- och jullov. Träffarna, som alltså var långa, ordnades hos mina farföräldrar och de igen, det är mina farföräldrar som bidragit till att jag också stundom haft en väldigt fin barndom. Farmor och farfar är för mig långa, soliga somrar på stranden vid havet.
Det är barndomen sådär i korta drag. Barndomen är för mig, nuförtiden, inte något att skylla på, utan mer en bidragande orsak till att det blev så bra som det blev. Det som gläder mig sådär mer faktiskt, det är att samtliga barn ur denna familj blev riktigt fina människor.
Kontakten med mina föräldrar är, hur skall jag beskriva det, saklig. Vi rings nu och då. Gratulerar varandra på bemärkelsedagar och tillönskar varandra en god jul. Det här gäller kontakten med min mor och far. Jag har ingen kontakt med min styvpappa.
Så, i ett nötskal. Jag tror jag kunde skriva en roman om samma ämne.
Obekväm ovana
Den lille har en ny hobby. Han vaknar vid fem om morgonen.
Det känns som (och ser definitivt ut som om) jag åldrat fyrtiotre år på ett par dagar.
Det känns som (och ser definitivt ut som om) jag åldrat fyrtiotre år på ett par dagar.
torsdag 10 mars 2011
Inte utan Utan
Ledsen att ni fick vänta (precis som om det varit det ni gjort hela dagen). Jag kan nu, efter att ha fått en del av dagens görmål undanstökade berätta att det är Softy som får ett exemplar av Utan på posten.
Kan du snälla Softy skriva ett mail till mig, med lite info om på vilken adress jag bäst når dig? Adressen finns där till höger!
Uh. Det är ju alldeles hemskt att lotta ut något (hur kommer det sig att det ser så roligt ut på andras bloggar?) - det gör ont i själen att bara välja en som får något på posten.
Ni var alla så fina i era svar. Tack, än en gång.
Kan du snälla Softy skriva ett mail till mig, med lite info om på vilken adress jag bäst når dig? Adressen finns där till höger!
Uh. Det är ju alldeles hemskt att lotta ut något (hur kommer det sig att det ser så roligt ut på andras bloggar?) - det gör ont i själen att bara välja en som får något på posten.
Ni var alla så fina i era svar. Tack, än en gång.
Utan - utlottning
Åh, era kommentarer, svar på varför ni vill läsa "Utan" är så fina att jag har svårt att finna ord.
Tack.
Den lille, Shorty, sover. Han lovade att han lottar ut boken då han vaknat.
Recension på boken ingår i åtminstone i dagens upplaga av Hufvudstadsbladet. Om du vill titta på recensionen så kan du läsa den här.
Tack.
Den lille, Shorty, sover. Han lovade att han lottar ut boken då han vaknat.
Recension på boken ingår i åtminstone i dagens upplaga av Hufvudstadsbladet. Om du vill titta på recensionen så kan du läsa den här.
Hallå Nickbybor - och ni andra också
Är du intresserad av inhemsk design och av att låna konst, så har det öppnats en bod här på vårt område, sjukhusområdet, i Artborg, som säljer och lånar ut just det - inhemsk konst och design!
Boden, Pesula Puoti & Taidelainaamo, är öppen måndagar och onsdagar från och med klockan 13.
Kom hit, vettja! Är du snäll kan du komma här via så bjuder jag på kaffe.
Boden, Pesula Puoti & Taidelainaamo, är öppen måndagar och onsdagar från och med klockan 13.
Kom hit, vettja! Är du snäll kan du komma här via så bjuder jag på kaffe.
onsdag 9 mars 2011
A simple f*ck up
Ni kommer kanske ihåg hur stolt jag var?
Jag hade lyckats lära min novemberkaktus kalenderåret.
Glöm det.
Marskaktusen ber att få hälsa.
Jag hade lyckats lära min novemberkaktus kalenderåret.
Glöm det.
Marskaktusen ber att få hälsa.
Utan
Jag och Shorty var på fest igår, Utan är nu ute i offentligheten.
Det var en fin tillställning, så många fina, modiga kvinnor samlade kring ett ämne som berör. Berör på så många olika sätt.
Jag träffade en hel del vänner och bekanta, och en hel del helt nya människor. Glädjande var att några närvarande sade att de följer med min blogg, så de vet ungefär var de har mig. Hej på er! Det var roligt att ses på riktigt också!
Gällande boken, jag har inte alls hunnit läsa alla texter ännu, men, de texter jag läst - jag kan bara säga jösses. Så mycket av det som är satt på pränt känns under huden på mig. Jag känner igen så mycket av det som sägs, både av det som beskriver det fysiska, men främst det som beskriver hur huvudet mår då man inte får.
Shorty bekantade sig också med boken:
...och i och med att Shorty råkar ha ett extra exemplar av boken, undrar han nu; vill du läsa? Shorty lottar ut en bok, det enda du behöver göra, det är att i kommentarsfältet skriva varför du vill läsa boken.
Det var en fin tillställning, så många fina, modiga kvinnor samlade kring ett ämne som berör. Berör på så många olika sätt.
Jag träffade en hel del vänner och bekanta, och en hel del helt nya människor. Glädjande var att några närvarande sade att de följer med min blogg, så de vet ungefär var de har mig. Hej på er! Det var roligt att ses på riktigt också!
Gällande boken, jag har inte alls hunnit läsa alla texter ännu, men, de texter jag läst - jag kan bara säga jösses. Så mycket av det som är satt på pränt känns under huden på mig. Jag känner igen så mycket av det som sägs, både av det som beskriver det fysiska, men främst det som beskriver hur huvudet mår då man inte får.
Shorty bekantade sig också med boken:
...och i och med att Shorty råkar ha ett extra exemplar av boken, undrar han nu; vill du läsa? Shorty lottar ut en bok, det enda du behöver göra, det är att i kommentarsfältet skriva varför du vill läsa boken.
tisdag 8 mars 2011
På flygande fot
Jag kommer att vara på flygande fot mest hela dagen idag.
Tänk att jag skall gå på utgivningsfest för en bok jag medverkat i! Det är en kort text för mänskligheten, men en viktig text för mig.
Boken, "Utan", som jag skrev lite mer om här, ges alltså ut idag.
Det slår mig fortfarande nu och då, också nu då jag tittar på bokens titel, "Utan", att jag nuförtiden är "Med". Jag hoppas innerligt att de som fortfarande är utan, som fortfarande väntar, att ni snart också skall vara med.
Tänk att jag skall gå på utgivningsfest för en bok jag medverkat i! Det är en kort text för mänskligheten, men en viktig text för mig.
Boken, "Utan", som jag skrev lite mer om här, ges alltså ut idag.
Det slår mig fortfarande nu och då, också nu då jag tittar på bokens titel, "Utan", att jag nuförtiden är "Med". Jag hoppas innerligt att de som fortfarande är utan, som fortfarande väntar, att ni snart också skall vara med.
måndag 7 mars 2011
Frågestund
Jag har sett att bloggare gör det nu och då, öppnar för en frågestund.
Jag är typen som förundras över hur smarta och kluriga frågor läsarna faktiskt ställer, ibland kan det hända att jag också läser en del av svaren.
Uh. Jag blir alldeles matt av att tänka "frågestund på min blogg". Jag skulle aldrig våga.
Jag är nämligen helt övertygad om att ingen är intresserad av att fråga mig något. Dels för att jag redan berättat allt och dels för att jag är, ja, tämligen tråkig.
Tro mig, det här är inget "här går jag med håven och hoppas att ni skall be mig hålla en frågestund", jag skulle bara aldrig täckas hålla frågestund.
Jag är typen som förundras över hur smarta och kluriga frågor läsarna faktiskt ställer, ibland kan det hända att jag också läser en del av svaren.
Uh. Jag blir alldeles matt av att tänka "frågestund på min blogg". Jag skulle aldrig våga.
Jag är nämligen helt övertygad om att ingen är intresserad av att fråga mig något. Dels för att jag redan berättat allt och dels för att jag är, ja, tämligen tråkig.
Tro mig, det här är inget "här går jag med håven och hoppas att ni skall be mig hålla en frågestund", jag skulle bara aldrig täckas hålla frågestund.
Fina kvinnor
Helsingin Sanomat har, med anledning av Kvinnodagen som firas i morgon, gjort en lista över de 100 bästa kvinnorna i Finland.
Det är inte många jag personligen känner på den listan, men jag ser att det är prominenta, kunniga, starka kvinnor som samsas bland de hundra bästa.
Diskussionen och debatten går förstås het, det är alltid knepigt att göra en lista över något som är bäst eller sämst. De flesta som skriver en kommentar tycker att deras fru eller mamma också borde finnas med - och det är ju rörande.
Jag tror inte att HS kommer att ändra på sin lista bara för att jag kanske prioriterat annorlunda, så jag vill bara konstatera det här i min blogg i stället.
Den viktigaste kvinnan i mitt liv är farmor. Farmor Saga. Som såg till att mina somrar var långa, varma och soliga, som såg till att julen var en fridens högtid. Som såg till att barndomen åtminstone ibland var en barndom.
Det är inte många jag personligen känner på den listan, men jag ser att det är prominenta, kunniga, starka kvinnor som samsas bland de hundra bästa.
Diskussionen och debatten går förstås het, det är alltid knepigt att göra en lista över något som är bäst eller sämst. De flesta som skriver en kommentar tycker att deras fru eller mamma också borde finnas med - och det är ju rörande.
Jag tror inte att HS kommer att ändra på sin lista bara för att jag kanske prioriterat annorlunda, så jag vill bara konstatera det här i min blogg i stället.
Den viktigaste kvinnan i mitt liv är farmor. Farmor Saga. Som såg till att mina somrar var långa, varma och soliga, som såg till att julen var en fridens högtid. Som såg till att barndomen åtminstone ibland var en barndom.
söndag 6 mars 2011
Kvällens kortis
En av de stora leverantörerna av pizza här i Finland, Kotipizza, har sammanfattat den finländska kulinarismen.
Burgerpizza. Pizzan som smakar precis som en cheeseburger.
Jag förstår inte. Vill man ha pizza, så vill man väl att den skall smaka, just det, pizza? Vill man ha en ostburgare, så äter man en ostburgare? Ja?
Burgerpizza. Pizzan som smakar precis som en cheeseburger.
Jag förstår inte. Vill man ha pizza, så vill man väl att den skall smaka, just det, pizza? Vill man ha en ostburgare, så äter man en ostburgare? Ja?
Visa vad du har i skåpet!
Jag råkade kasta ett getöga på tv-programmet "Antiikkia, antiikkia" (för personer bosatta i Sverige: Antikrundan, fast på finska) tidigare idag.
Det är så många tankar som åker omkring i mitt huvud då jag tittar på program som detta, dels funderar jag över hur pass besvikna människor blir då den tavla de trodde var en dyrgrip konstateras vara värd några futtiga euron, dels funderar jag varför folk envisas med att komma och värdera sina prylar och samtidigt, med glädje i blick, påstå att "priset har absolut ingen betydelse" (nå nej, nej, men varför är du där då, med den där gamla stekpannan?).
Och alla gånger jag ser ett program som Antiikkia, Antiikkia, så sveper jag med blicken över mitt eget bohag - vad skulle jag ta med mig till programmet om jag tvingades att vara med och bara fick ta med en sak?
Vad skulle du visa upp i programmet? Och skulle du vilja visa just den saken för att du vill veta dess historia eller för att få veta priset på grejen?
Nå, nu då jag är nyfiken i strut; har du monetärt värdefulla prylar i din ägo?
Det är så många tankar som åker omkring i mitt huvud då jag tittar på program som detta, dels funderar jag över hur pass besvikna människor blir då den tavla de trodde var en dyrgrip konstateras vara värd några futtiga euron, dels funderar jag varför folk envisas med att komma och värdera sina prylar och samtidigt, med glädje i blick, påstå att "priset har absolut ingen betydelse" (nå nej, nej, men varför är du där då, med den där gamla stekpannan?).
Och alla gånger jag ser ett program som Antiikkia, Antiikkia, så sveper jag med blicken över mitt eget bohag - vad skulle jag ta med mig till programmet om jag tvingades att vara med och bara fick ta med en sak?
Vad skulle du visa upp i programmet? Och skulle du vilja visa just den saken för att du vill veta dess historia eller för att få veta priset på grejen?
Nå, nu då jag är nyfiken i strut; har du monetärt värdefulla prylar i din ägo?
Kom skall vi pussas!
Bildbevis på Botox-behandling done by baby:
Nu har jag kommit på en strålande affärsidé! Jag kunde börja hyra ut den lille Botox-babyn! Vi kommer på hembesök, lite dong-poff, och läpparna är fylligare än någonsin!
Jag förstår att ni vill boka tid, ja?
Nu har jag kommit på en strålande affärsidé! Jag kunde börja hyra ut den lille Botox-babyn! Vi kommer på hembesök, lite dong-poff, och läpparna är fylligare än någonsin!
Jag förstår att ni vill boka tid, ja?
lördag 5 mars 2011
Lördagens dos av botox
Här i Nickby inledde vi morgonen genom att göra mina läppar (de som sitter i ansiktet) lite fylligare.
Vad sägs om att bli skallad (vi talar maximal hastighet och tyngd) av det lilla barnet och hans nätta huvud under morgonens tidiga timme?
Fy fasiken, säger jag bara.
Blodet sprutade, tänderna sitter fast och den lille är intakt. Och jag har läppar som gör att Lisa Rinna skulle bli blek av avund.
Foton kommer eventuellt senare. Om läpparna ryms på bild.
Vad sägs om att bli skallad (vi talar maximal hastighet och tyngd) av det lilla barnet och hans nätta huvud under morgonens tidiga timme?
Fy fasiken, säger jag bara.
Blodet sprutade, tänderna sitter fast och den lille är intakt. Och jag har läppar som gör att Lisa Rinna skulle bli blek av avund.
Foton kommer eventuellt senare. Om läpparna ryms på bild.
fredag 4 mars 2011
Skärpning
Jag har varit riktigt usel på att uppdatera och hålla kontakt och vara social den här veckan, ber så mycket om ursäkt för det.
Dels har det berott på roliga saker, min guddotter Jenna har varit på besök och då har man ju inte tid och sitta här och dels på tråkigare saker, som en förkylning som däckade stora delar av sällskapet:
Detta är ett bildbevis på en bevingad gårdag, den lille överraskade genom att sova till klockan 09.15. Ett historiskt ögonblick, den lille är den som egentligen vaknar mellan sex och sju på morgonen...
Veckans "jag är som ett frågetecken":
Här på vårt område ordnas, utöver en massa andra grejer, också MLL:s barnklubb en gång i veckan. Och det är ju bra, en möjlighet för trötta hemmamammor och minst lika trötta barn att få rumla runt med likasinnade. Senast då jag och den lille tittade in så blev vi mer eller mindre omkullsprungna av en fager dam som var på plats för att representera (sälja) Oriflames produkter. Hon representerade rätt högljutt, på gränsen till att hon prackade på oss grejer. Utan köptvång, ni vet?
Jag vet inte, jag kanske inte anser att det var precis lämpligt med make-up-prack-på sådär mitt i allt. Jag är väl typen som vill veta på förhand att jag kommer att kastas in i pinsamma situationer. Så spontan är jag.
Dels har det berott på roliga saker, min guddotter Jenna har varit på besök och då har man ju inte tid och sitta här och dels på tråkigare saker, som en förkylning som däckade stora delar av sällskapet:
Detta är ett bildbevis på en bevingad gårdag, den lille överraskade genom att sova till klockan 09.15. Ett historiskt ögonblick, den lille är den som egentligen vaknar mellan sex och sju på morgonen...
Veckans "jag är som ett frågetecken":
Här på vårt område ordnas, utöver en massa andra grejer, också MLL:s barnklubb en gång i veckan. Och det är ju bra, en möjlighet för trötta hemmamammor och minst lika trötta barn att få rumla runt med likasinnade. Senast då jag och den lille tittade in så blev vi mer eller mindre omkullsprungna av en fager dam som var på plats för att representera (sälja) Oriflames produkter. Hon representerade rätt högljutt, på gränsen till att hon prackade på oss grejer. Utan köptvång, ni vet?
Jag vet inte, jag kanske inte anser att det var precis lämpligt med make-up-prack-på sådär mitt i allt. Jag är väl typen som vill veta på förhand att jag kommer att kastas in i pinsamma situationer. Så spontan är jag.
Det är inte du, det är jag
Jag har varit (och är fortfarande) apdålig på att blogga den här veckan. Om den lille sover en vettig dagssömn idag, utlovas bot och bättring.
torsdag 3 mars 2011
Författare, jag?
Mia ber mig berätta om boken "Utan", min medverkan i den.
Skall bli!
Jag och en annan Mikaela, Micko, Sonck, har alltid nu och då pratat om det här med att man, någon, vi, verkligen borde göra något kring det här med barnlöshet. Blogga, göra radio- eller tv-program, skriva en bok eller vad som helst. Bara för att få utlopp för allt, för att redogöra, om inte annat så för hur vi tänker och känner.
Det var Micko som tog tag i saken. Hon bad fina, fina kvinnor utan barn (frivilligt eller ofrivilligt barnlösa) skriva ner sina tankar och historier om det här med barn. Hur man känner då man vill få barn, men inte får det och hur man känner då man inte vill ha barn. En hel del kvinnor skrev, och jag är en av dem.
Boken, som du kan läsa mer om här, publiceras nästa vecka, på Kvinnodagen. För en kort sekund får jag titulera mig författare, jag har åtminstone skrivit en pytteliten del av en viktig bok.
Bilden lånad av förlaget Söderströms.
Skall bli!
Jag och en annan Mikaela, Micko, Sonck, har alltid nu och då pratat om det här med att man, någon, vi, verkligen borde göra något kring det här med barnlöshet. Blogga, göra radio- eller tv-program, skriva en bok eller vad som helst. Bara för att få utlopp för allt, för att redogöra, om inte annat så för hur vi tänker och känner.
Det var Micko som tog tag i saken. Hon bad fina, fina kvinnor utan barn (frivilligt eller ofrivilligt barnlösa) skriva ner sina tankar och historier om det här med barn. Hur man känner då man vill få barn, men inte får det och hur man känner då man inte vill ha barn. En hel del kvinnor skrev, och jag är en av dem.
Boken, som du kan läsa mer om här, publiceras nästa vecka, på Kvinnodagen. För en kort sekund får jag titulera mig författare, jag har åtminstone skrivit en pytteliten del av en viktig bok.
Bilden lånad av förlaget Söderströms.
tisdag 1 mars 2011
Förklara aldrig en bra grej
EDIT: Nu med bort- och förklaringar.
1. Jag har fått Steven Tyler att gråta.
Det var i en intervjusituation. Jag berättade ett personligt minne tätt förknippat med en Aerosmith-låt, det var enligt Steven så gripande att han började gråta. Han påstod att jag, i och med min lilla berättelse, hade definierat orsaken till varför han gör musik.
2. Jag har blivit haffad av polisen på grund av min klädsel.
Ja, jag promenerade till stallet, iklädd ridmundering. Polisen, som också var på väg till samma stall, stannade och frågade om jag ville åka med.
3. Det var jag som öppnade finländarnas ögon för orkestern Kent.
Det var sommaren '96, jag var på den kortlivade Lollipop-festivalen i Stockholm, för att intervjua band och annat pack. En skivbolagssnubbe kom och sade att det finns ett band jag kunde göra något på, ett band som hade finska bandmedlemmar, trots att bandet verkade i Sverige. Jag hade aldrig hört talas om bandet, Kent, men gjorde nu en intervju i alla fall. Det var den första Kent-intervjun som visades i Finland.
4. En häst har stått på mitt huvud.
Jag föll av en häst som stegrade sig. Det råkade sig så olyckligt att hästens hov landade på mitt huvud då vi kom ner. Jag klarade mig med en hjärnskakning (tror jag...).
5. Jag har blivit kidnappad av Pantera.
Bandet var på en spelning i Finland. Jag var på efterfesten (fråga mig inte varför) och mitt under festligheterna for en av bandets livvakter iväg med mig till keikkabussen. Ja, han kunde "fara iväg med mig" - han var stor som ett våningshus. Beställningsarbetet gick ut på att få med mig till Oslo (som någon form av maskot då?) - men, jag pratade mig ur situationen och stannade hemma.
6. Jag har testat morfin och jag förstår att människor tycker att det är kul.
Alltså jag har förstås inte knarkat, men jag har fått morfin under operativa ingrepp som krävt att jag varit vaken. Jösses, det är verkligen en drog som får en (mig) att må toppen!
7. Jag står ut med mycket, men att känna min egen puls gör mig svimfärdig. Att få mitt blodtryck mätt är bland det värsta jag vet.
Tarvar ingen förklaring. Annat än att det är ett lite pinsamt problem då jag går hos doktorn.
1. Jag har fått Steven Tyler att gråta.
Det var i en intervjusituation. Jag berättade ett personligt minne tätt förknippat med en Aerosmith-låt, det var enligt Steven så gripande att han började gråta. Han påstod att jag, i och med min lilla berättelse, hade definierat orsaken till varför han gör musik.
2. Jag har blivit haffad av polisen på grund av min klädsel.
Ja, jag promenerade till stallet, iklädd ridmundering. Polisen, som också var på väg till samma stall, stannade och frågade om jag ville åka med.
3. Det var jag som öppnade finländarnas ögon för orkestern Kent.
Det var sommaren '96, jag var på den kortlivade Lollipop-festivalen i Stockholm, för att intervjua band och annat pack. En skivbolagssnubbe kom och sade att det finns ett band jag kunde göra något på, ett band som hade finska bandmedlemmar, trots att bandet verkade i Sverige. Jag hade aldrig hört talas om bandet, Kent, men gjorde nu en intervju i alla fall. Det var den första Kent-intervjun som visades i Finland.
4. En häst har stått på mitt huvud.
Jag föll av en häst som stegrade sig. Det råkade sig så olyckligt att hästens hov landade på mitt huvud då vi kom ner. Jag klarade mig med en hjärnskakning (tror jag...).
5. Jag har blivit kidnappad av Pantera.
Bandet var på en spelning i Finland. Jag var på efterfesten (fråga mig inte varför) och mitt under festligheterna for en av bandets livvakter iväg med mig till keikkabussen. Ja, han kunde "fara iväg med mig" - han var stor som ett våningshus. Beställningsarbetet gick ut på att få med mig till Oslo (som någon form av maskot då?) - men, jag pratade mig ur situationen och stannade hemma.
6. Jag har testat morfin och jag förstår att människor tycker att det är kul.
Alltså jag har förstås inte knarkat, men jag har fått morfin under operativa ingrepp som krävt att jag varit vaken. Jösses, det är verkligen en drog som får en (mig) att må toppen!
7. Jag står ut med mycket, men att känna min egen puls gör mig svimfärdig. Att få mitt blodtryck mätt är bland det värsta jag vet.
Tarvar ingen förklaring. Annat än att det är ett lite pinsamt problem då jag går hos doktorn.
Om musslorna där nere
Ha, jag försökte mig på att vara lite kul i rubriken, ber om ursäkt för det.
Men, Hannah ville veta hur jag rodde ihop maträtten på blåmusslor ett inlägg lägre ner.
Såhär;
En påse musslor (jag har ingen aning om de säljs i många olika storlekar?)
Ett paket bacon
Vitt vin, sisådär två, tre deciliter torrt vin
Grädde, sisådär två, tre deciliter
Lök, en mellanstor
Vitlök, så mycket du nu står ut med
Salt
Peppar
Persilja
Kolla först genom musslorna, de skall vara stängda och hela och rena. Musslor som är något annat än detta slänger du bort.
Stek bacon, knaprigt. Plocka det ur pannan. Skär i små bitar.
Lägg ner musslorna i en stor (stor!) och het panna, lägg i lite olja bottnet. Stek musslorna under lock i ett par minuter, tills alla musslor öppnats.
Lägg i den hackade löken, vitlöken, vinet och grädden. Låt puttra i ett par minuter och smaka av med salt och peppar.
Ta av plattan. Ös på med bacon och persilja och du är färdig!
Omnom.
Men, Hannah ville veta hur jag rodde ihop maträtten på blåmusslor ett inlägg lägre ner.
Såhär;
En påse musslor (jag har ingen aning om de säljs i många olika storlekar?)
Ett paket bacon
Vitt vin, sisådär två, tre deciliter torrt vin
Grädde, sisådär två, tre deciliter
Lök, en mellanstor
Vitlök, så mycket du nu står ut med
Salt
Peppar
Persilja
Kolla först genom musslorna, de skall vara stängda och hela och rena. Musslor som är något annat än detta slänger du bort.
Stek bacon, knaprigt. Plocka det ur pannan. Skär i små bitar.
Lägg ner musslorna i en stor (stor!) och het panna, lägg i lite olja bottnet. Stek musslorna under lock i ett par minuter, tills alla musslor öppnats.
Lägg i den hackade löken, vitlöken, vinet och grädden. Låt puttra i ett par minuter och smaka av med salt och peppar.
Ta av plattan. Ös på med bacon och persilja och du är färdig!
Omnom.
Korka champagnen!
Jo, det är ett krav, i dag korkar alla (alla!) champagnen!
Vi har hängt på rådgivningen hela förmiddagen, precis hela förmiddagen, och tagit oss genom den lilles granskning som genomförs då barna är ett och ett halvt år.
För att fira den milstolpen, 1,5 år, gick den lille för första gången över tio kilo!
Korka champagnen!
Vi har hängt på rådgivningen hela förmiddagen, precis hela förmiddagen, och tagit oss genom den lilles granskning som genomförs då barna är ett och ett halvt år.
För att fira den milstolpen, 1,5 år, gick den lille för första gången över tio kilo!
Korka champagnen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)