fredag 11 mars 2011

En fråga ur tråden som inte var en frågestund

Tekla tittade in i inlägget som inte var en frågestund, utan bara ett inlägg där jag lite hipp som happ kom att svara på några frågor.

Teklas fråga är så intressant (ja, för mig och mitt navelskådande i alla fall), att den får ett eget inlägg.

Tekla frågar; Om du nu iallafall någongång skulle ha en frågestund så skulle jag be dig berätta lite om din barndom och din relation till dina föräldrar idag.

Okej.

Min barndom var lite hektisk om man säger så.

Den barndom jag räknar till kärnbarndomen innehöll en mamma, en styvpappa och tre halvsyskon - samtliga yngre än jag. Vi bodde i Vasa, men kännetecknande för vår familj var att vi flyttade mest hela tiden, jag tror att jag bodde på ett tiotal ställen under tiden jag bodde hemma. Vi hade en del husdjur, nu och då, men, de tenderade "försvinna".

Mamma jobbade nu och då, och styvfar gjorde det samma. Men, jag har nu i efterhand en känsla av att mamma var rätt mycket hemma med oss. Här kan det hända att minnet spelar mig ett spratt.

Vi var nu kanske inte den familj som man hade plockat fram som den gladaste kärnfamiljen på en föreläsning om det samma, det dracks en hel del sprit i vårt hus och alla gånger var inte alla inblandade helt snälla med varandra.

Mina syskon var, då jag var liten och rätt ofta ansvarig för dem, odågor. De samma syskonen har nu blivit till det jag värderar högst (det är bra att ha någon att dela barndomsminnen med).

Ja, jag har ju en egen far också. Jag har inget minne av att jag bott tillsammans med honom. Han blev en filur som jag träffade på sommar- och jullov. Träffarna, som alltså var långa, ordnades hos mina farföräldrar och de igen, det är mina farföräldrar som bidragit till att jag också stundom haft en väldigt fin barndom. Farmor och farfar är för mig långa, soliga somrar på stranden vid havet.

Det är barndomen sådär i korta drag. Barndomen är för mig, nuförtiden, inte något att skylla på, utan mer en bidragande orsak till att det blev så bra som det blev. Det som gläder mig sådär mer faktiskt, det är att samtliga barn ur denna familj blev riktigt fina människor.

Kontakten med mina föräldrar är, hur skall jag beskriva det, saklig. Vi rings nu och då. Gratulerar varandra på bemärkelsedagar och tillönskar varandra en god jul. Det här gäller kontakten med min mor och far. Jag har ingen kontakt med min styvpappa.

Så, i ett nötskal. Jag tror jag kunde skriva en roman om samma ämne.

7 kommentarer:

  1. Det tror jag du kunde, skriva en roman alltså! Du skriver verkligen bra!

    SvaraRadera
  2. Gör det! Joojoo!

    SvaraRadera
  3. Oj, jösses. Tack för de kommentarerna! De värmer verkligen!

    SvaraRadera
  4. Jag imponeras av hur sakligt du kan tala om de här sakerna, som kanske ändå har berört ganska mycket känslor. Hur du kan sammanfatta och säga: så här var det. Jobbiga uppväxter finns det tyvärr gott om, men inte lika många som verkar ha fått distans till det. Likaså blir jag varm om hjärtat varje gång du nämner tryggheten som dina farföräldrar gav dig. Vilken tur att de fanns!

    SvaraRadera
  5. Tack för att du svarade. Jag har läst din blogg i ett tag nu och har fäst mig vid att du nämnt din inte så glandsbildsaktiga barndom i en bisats nu och då. Tårögd blev jag, för du skriver nästan förvånande "sakligt" men på ett sätt som berör.

    SvaraRadera
  6. Jag har följt din blogg ett tag och tycker om den, du har en fin syn på livet.
    detta inlägg gjorde att jag ville lämna ett fotspår efter mig. Man är proffsig då man så sakligt kan skriva om något så känsligt och känslofyllt. Varma vår-hälsningar från syd-väst!

    SvaraRadera
  7. Jag måste bara få säga det, jag har - i särklass! - de finaste läsarna i hela världen. Ett stort tack för era fina kommentarer!

    SvaraRadera