onsdag 31 augusti 2011

Såhär ser du till att ditt barn blir utstött


Du glömmer att det hör till att du skall föra något gott att äta till dagiset ditt barn går på då det är just ditt barns födelsedag.

(Jag hann parera misstaget, men lite pinsam stämning hann uppstå.)

tisdag 30 augusti 2011

Älskade barn

Det är dagar som denna jag ibland slås av tanken. Att jag, till skillnad från de flesta föräldrar som får barn, inte var på plats då den lille anlände. Att jag och vi faktiskt träffade honom, Shorty, första gången först då han var dryga fem månader gammal.

Alla barn borde få födas efterlängtade och välkomna, och, just den här typen, den här underbare lille varelsen, var just det. Högt efterlängtad, saknad och välkommen på ett sätt jag inte ens förmår beskriva. Jag är så tacksam att det var just vi tre som fick bli en liten familj.

Jag gick och lade mig som mamma till en ettåring, och vaknade idag som mamma till en två-åring.

Får jag lov att presentera, dagens födelsedagsbarn:





Lättnaden


Att få höra "det här har varit den absolut bästa dagen hittills" av dagispersonalen, det innebär att små kedjor av klippiga berg faller av mina axlar.

Lättnaden.

Telefonbarn

Igår publicerades en "nyhet", det behövs fler fosterfamiljer i vårt land.

Det är, alla gånger, bra att saken lyfts upp och det är i de flesta fall klart bättre att barn som inte kan bo hemma, får bo i ett annat hem. En lagändring som också lyfter minimiersättningen för fosterfamiljerna och deras jobb är också välkommet.

Men, jag skulle fortfarande påstå att det inte är pengarna det handlar om. Att det att så pass få familjer vill fungera som fosterfamiljer hänger ihop med känslor, mer än det är kopplat till pengar.

För, i de fall där familjen vill jobba, uttryckligen jobba, som fosterfamilj, är oftast det tyngsta lasset allt det som fosterbarnet kommer med i bagaget. Ursinniga biologiska föräldrar som upplever att deras barn blivit stulet, en biologisk bakgrund kantad av missbruk, våld och annat olämpligt samt resultatet av detta - barnet. Ofta skadat, fysiskt men också psykiskt på ett sätt man inte klarar av i det egna, trygga, köket. En minimiersättning för detta, 650 € i månaden, känns inte stor i skenet av detta.

I många, de flesta?, fall då fosterbarn blir aktuellt i en familj, så handlar det om viljan att få vara förälder. Det anses inte okej att säga högt, men i många fall, i vårt fall, så önskade vi oss ett barn som vi kunde känna också var vårt. Att vi alltid, oavsett hur det skulle gå, skulle få vara en del av just vårt barns framtid och liv. Då är känslorna det som styr och är rådande. Och av känslorna är det rädslan som är den starkaste. Oron och ångesten över att våga ta steget. Öppna hemmet, familjen och kärleken för ett barn. Ett barn, som en vacker dag (inte genast, eller överraskande, vilket man ibland trodde) kan tas ifrån en. Och inte bara den egna rädslan, de som dras in i den här oron, det är den egna släkten, vännerna och kollegerna - de är, i de flesta fall, lika oroliga och osäkra inför framtiden.

Jag vet inte hur man skall råda bot på den rädsla och den oro den senare gruppen känner. Jag önskar att jag kunde knäcka den nöten, att jag kunde bidra till att fler vågade. Att fler skulle våga ge ett barn som behöver ett hem, just det, ett hem.

I vårt fall gick det så otroligt, strålande himlastormande bra. Bra på ett så fantastiskt sätt att jag fortfarande känner mig som om jag vinner högsta vinsten varje dag. Och någonstans hoppas jag att det är just genom det, genom att berätta vår historia, som jag kanske kan påverka.

Det kan gå bra.

Fördelarna med att kunna några språk

Under en lång och långsam färd längs Lahtisleden valde jag, i ett svagt ögonblick, att lyssna på en finsk radiokanal.

Jag kom in under en nyhetssändning och under de korta nyheterna fick jag lära mig att SFP idag kommer att lansera sin presidentkandidat Piödee, att Music Televisön i Finland vill ordna MWA och att Nokia Misön har avskedat sin grundare.

Medveten om att det gör ont att trilla av höga hästar, men nog är det skönt att man ens har ett litet hum om hur ord och namn borde uttalas.

måndag 29 augusti 2011

Kyrkpressen, hallå?

...eller, saker som också gör mig arg.

Jag är en av dem som har en lapp på luckan, postluckan, en lapp på vilken det står "Ingen reklam, tack".

Så, jag blir alldeles vansinnigt arg då det ändå dimper ner reklam genom luckan. Arghhh. Ofta är det något av pizzahaken (ja, vi har sådana, tro det eller ej) nere på byn som gör sig skyldiga. Då den svenska möbeljätten hade mage att klämma in katalogen med stort K, då blev jag riktigt butter.

Men, inte så butter att jag ringde för att klaga. Vad skulle möbeljätten göra för att kompensera lidandet och nöden? Skicka en soffa som heter Göran eller något annat?

En som inte levererar dock, det är Kyrkpressen. Om jag förstått saken rätt, så borde alla Guds barn, eller vi som fortfarande betalar kyrkoskatten, få den blaskan i postlådan? Jag har inte fått den på flere år.

Eller, är det så att det är postiljonen som glatt bestämmer? "Hon där, hon behöver nya möbler" och "Nej, hon behöver definitivt inte Guds ord".

Vilken tur att jag fick gå på jobb. Att jag inte behöver sitta vid postlådan och vänta på olika orsaker att bli arg.

Dagens outfit


Alltså, det som gör det nättupp omöjligt att publicera dagens outfitbilder (för jag är ju så intresserad av att göra just det), det är att jag inte har någon dagens outfit-spegel.

Strumpbyxorna är randiga, om du är intresserad.

fredag 26 augusti 2011

Det finns bara en sak som inte är okej


Jag har, för flere år sedan, bestämt mig för att varken klaga på väder eller årstider. Jag är lite som de riktigt gamla mommona, som alltid säger att det inte är vädret det är fel på och ja, ni vet fortsättningen.

Så, jag har inga problem med busväder eller årstidsskiftningar, jag tycker att det är roligt med omväxling och det finns något gott med allt.

Men, MEN. Det finns en sak jag inte kan tåla, som hänger ihop med hösten.

Älgflugor.

Uäk. Uäk. Uäk.

torsdag 25 augusti 2011

Det blir så lätt fel


På tal om namn.

Micaela. Det enda omöjliga sättet att skriva namnet. Det skall ju absolut skrivas Mikaela eller Michaela. Nej, Micaela med c, i mitt fall. Historien förtäljer att det är prästen skrev fel på dopattestet då jag döptes, tanken var att jag skulle vara en ch-michaela.

Än bättre blir det om också efternamnet erbjuder möjligheter till felstavning.

Eller vad säger ni om att få post på namnet; Micaela Rövan? Nå, förnamnet var ju rättstavat.

Favoriten är brevet jag en gång fick då jag ännu hette som jag gjorde tidigare; Mikael Metro. Tala om fint artistnamn. Mikael Metro.

Mamma går på jobb


Ja, det här med dagismorgnar.

Den lille har under ett par dagar tyckt att det värsta med de här dagisdagarna, det är att jag klär mig i underliga kläder (röda strumpbyxor, tex.) och bara drar. Det har lett till ett visst tandagnisslande och tårflöde nu i ett par dagar.

Nåväl. I går pratade vi lite om det här att jobba, jag och den lille. Jag förklarade att jag åker in till stan för att jobba. Den lille såg ut som en överraskad fågelholk, jobb? Ja, han är ju inte ens två år.

Så, pedagogen i mig (inte i det långa loppet, det kommer att bli dyrt det här), insåg att jag måste ta ner begreppet "jobb" till en förståelig nivå. Så, jag förklarade att det här att jobba, det betyder att jag åker med bilen till ett ställe och hämtar mynt, mynt som han kan få lägga i sin spargris då jag kommer tillbaka.

Efter denna utläggning kollade jag med den lille om det kändes okej, och fick en glada rad med nickningar till svar.

Tror ni den lille var glad att se mig då jag kom hem från jobbet? Äh, strunt i mamma, såg det ut som, då den lille kom travande med den lille näven öppen, tvärs över hela gården.

Skulle han vara lite mer talför än vad han är, är jag säker på att bara hade grymtat fram ett "kvinna, ro hit med fyrken".



onsdag 24 augusti 2011

Inte längre utan

Jag har, under de senaste veckorna, också i överraskande situationer, stött på den text jag skrev i boken Utan.

Eller, jag har inte stött på själva texten, men jag har fått möta personer som läst texten och boken. Och så har jag fått lägga ut texten lite, om hur det var då och hur det är nu.

Det slår mig, i och med att de personer jag mött ofta blivit lite tagna av texten och historien, att jo, det är två otroligt olika historier i ett och samma liv, mitt liv. Det var ju så helvetiskt eländigt och vidrigt och hemskt och det blev ljusgult ljuvligt och underbart och varmt och lyckligt på det himlastormande sättet. De två olika världarna känns, nu i efterhand, så vitt åtskilda att jag alla gånger inte riktigt kopplar ihop dem.

Det har varit och är, så otroligt skönt att kunna säga det åt människor jag möter, i synnerhet människor som fortfarande är kvar på den där eländiga sidan, att det kan gå bra. Att det kan gå bra också på det sättet att man (jag) inte ens är bitter här på andra sidan.

Mitt under det där mest helvetiska eländet, skulle jag inte ha trott att jag skulle säga eller känna som jag gör nu. Att jag, ärligt, kan säga att det var värt det. All väntan, med allt den innehöll. Det var värt det.

Ok. Jag inser att fortfarande att det också finns "lättare sätt" att få barn, och det är ju fint. Men, skulle det "lättare sättet" ha fungerat, då skulle det inte vara Shorty som basar hemma hos oss just nu.

Så, det var värt det. Det var så värt det.

Egen häst

Jag har ridit sedan barnsben (hälsningar till Vasa Hubertus!).

Som barn och tonåring är det klart att jag drömde om en egen häst. Vi hade absolut inte råd med sådant tjafs. Ville jag rida fick jag ordna det på eget sätt.

I ung, fullvuxen ålder, red jag under några år bara sporadiskt. Det var så mycket annat som kom i vägen. Men, det fanns alltid en häst någonstans, en ridlektion, ett kort läger eller något annat dylikt. Men, inga tankar på egen häst, nej.

Nu har jag under några år ridit regelbundet. För ett par år sedan var jag på vippen att köpa en häst, i det samtal där vi skulle komma överrens om affären visade det sig att hästens ägare valde att ge hästen åt sin bror i stället, så det blev ingen affär.

Sen blev det (nå nej, det blev inte sådär bara) barn och keikkor och jag har landat på att det var tur att jag inte köpte egen häst i tiderna. Tiden skulle inte räcka till och jag har ett väldigt fint och fördelaktigt arrangemang med den häst jag nu få rida.

Men, idag får jag höra att en av mina absoluta favorithästar är till salu. Och det är något, kanske barndomsdrömmen, som spritter till i magen.

Tänk om.

Och jag tänker om, nej, pengarna finns inte (det är en väldigt fin - och dyr - häst) och tiden, den är än mer knapp.

Men, ändå - tänk om!

tisdag 23 augusti 2011

Sluta slänga mat


Sen en helt annan sak, det här med att sluta slänga mat.

Jag såg en rätt bra dokumentär som handlar om just det här, hur det påverkar världen och alla oss människor som försöker bo och leva här, på tv igår.

Du hittar dokumentären här.

I programmet förklaras på ett gott sätt hur den gamla slagdängan "ja, men det går ju ändå inte att skicka min överblivna mat till de svältande i Afrika" är ihålig. För det att vi slänger mat, av ren lättja, påverkar just de svältande barnen i Afrika.

Preliminära anmälningar


Tillbaka till mina och våra funderingar kring att ordna loppis till förmån för mer behövande i Afrikas horn, mer om det tex. här.

Just nu ser det ut som om det skulle vara mest praktiskt att ordna loppiset i centrum av Helsingfors. Under oktober, lördag eller söndag.

Just nu pågår jobbet med att hitta en centralt belägen lokal som vi kunde få använda gratis, gärna en som också kan erbjuda oss bord vi kan använda som försäljningsbord.

De som vill komma och sälja på loppiset får alltså bli av med överloppsgrejer gratis, men, dealen är att försäljningsintäkterna oavkortade doneras till en (icke ännu vald, valfri, har ni någon favorit?) organisation som ser till att pengarna används på bästa sätt till förmån för de behövande i hornet.

Nu skulle jag vara intresserad av att se hur många som kan tänka sig att vara intresserade av att komma och sälja grejer på ett loppis som detta? Det här är ett preliminärt upprop, vi tar den bindande anmälningen då saker är lite närmare den egentliga kärnan!

Vill du vara med? Meddela det gärna i kommentarsfältet!

Det trodde jag inte

...men mina före detta kolleger, de finaste, sitter just nu i mötesrummet och tittar på en Jyrki-DVD.

Jyrki?

Kollegerna säger, med breda leenden att det var så fint att komma hem efter skolan för att bänka sig i soffan, för att titta på just det, Jyrki. Att det coolaste skulle ha varit att komma och hänga med de andra i publiken, men att det kändes lite väl fräckt.

Och jag, jag känner mig tusen år gammal.

måndag 22 augusti 2011

Saker du åt

Över lunch med förträffliga människor kom vi att diskutera mat vi fick äta som små.

Klassikerna hemma hos oss var;

Nötkött. Alltså "spam". Jag har ett minne av att "köttet" mosades till lite grann och så gjorde mor någon form av genomskinlig sås. Omnom. No.

Sej. Den djupfrysta "fisken" tinades något, skars i skivor och vändes i mjöl. Några varv i stekpannan och - tadaaa - maten var färdig. Omnom? Nej.

Murusås. Mors köttfärssås. En klassiker som på riktigt smakade himmelskt. Det är lustigt att lite malet kött, någon tärning köttbuljon, Aromat och kryddpeppar kunde smaka så gott. Omnom. Yes.

Huvudsaken är att det finns morötter

Den lille är väldigt förtjust i hästar. En av favoritsysselsättningarna är att mata morot i häst:



Att fira saker


Tanken slår mig varje gång det firas riktigt ordentligt i tex. Mellanöstern. Att hur tänker de egentligen?

På tv ser man glada gossar (sällan kvinnor) som skanderar glädje genom att skjuta en salva med den lilla kulsprutan, rakt upp i luften bara, hurra.

Den lille firar sin två-årsdag om ett par veckor, jag undrar hur grannarna skulle reagera om vi firade genom glad skottlossning?

Nej, det känns nog lite främmande.

lördag 20 augusti 2011

Ja, det är så här det skall vara?


Jag rapporterade kort om att den lilles tre dagar på dagis resulterade i en endagsfeber. Endagsfebern har nu givit den lilles mor halsont.

Äh, man skall inte pipa för litet. Det som irriterar är att jag inte borde jogga om jag ämnar bli förkyld.

fredag 19 augusti 2011

Fredagsfiilis på sökknappen?


Du som söker Hannah Norrena, du hittar henne här; Hemmahannah.

Du som söker på "Micaela Röman" MTV3 - jag hette inte Röman på den tiden jag jobbade på MTV.

Och hur går det för Shorty, då?


Jo, tackar för frågan. Den lille trivs så bra på dagis att han går alldeles varm. Efter en svit på tre, mer eller mindre framgångsrika, dagar på dagis, fick den lille feber.

Varför vänta på långhelg i kalendern om man kan fixa det själv?

Den präktiga, förvärvsarbetande, kvinnan


Det är jag det.

Eller, vad säger ni, visst får jag präktighetspoäng i och med att jag i går kokade ihop en sats barnvänlig modellera?

Återkommer till loppisplanen, roligt att det är så många som vill haka på!

torsdag 18 augusti 2011

Fortsatta funderingar om Afrikas horn

I gårdagens inlägg om Afrikas horn föds en idé om att ordna loppis för att håva in pengar som vi kunde donera, jag postar min kommentar också här:

Jag tycker också väldigt mycket om loppisidén! Hur är det med er, har ni så pass mycket saker att ni kunde tänka er att komma och sälja på loppis också på riktigt? Jag tänker något utrymme som vi kunde få låna gratis, sälja bort saker som rullar i knutarna och sen donerar vi pengarna vi håvar in? Lite kaffe och bulle och så får vi träffas samtidigt?

Hur känns det?

onsdag 17 augusti 2011

En etikettfråga


Hej, det är lilla blåbäret här.

Ponera att du får kommentarer (vilket är fint!) av en bloggare som du också känner på riktigt (så att du till exempel vet vad personen i fråga heter). Personen kommenterar, och då syns delar av det som ofta är kommentarskribentens bloggs namn.

Svarar ni på kommentaren genom att svara med personens riktiga namn, eller genom att använda bloggnamnet, det som syns i kommentaren?

I-land. Jag vet. Men, man vill väl vara artig i i-landet också.

Kan vi göra något mer?


I slutet av juli drogs kampanjen "Bloggare mot hunger" igång.

Det var många som deltog i uppropet och gott så. Men, Afrikas horn finns fortfarande och situationen ser inte bättre ut.

Bilderna, de på barnen, de på äldre och bilderna på alla utsatta, ger mig ingen ro.

Jag skulle vilja göra något mer, jag skulle vilja att vi alla gjorde något mer. Är någon med mig på det här, skall vi tillsammans fundera på vad vi kunde göra?

Inte rätt person att hjälpa dig


I listan över sökord som leder till min blogg ser jag att någon sökt på "mjuklandning dagis mammapappa".

Jag vet inte om jag är rätt person att hjälpa dig. Rapporten från Nickby denna morgon lyder som så; den lille har nu insett vad som händer då man kliver in genom dagisets portar. Att släppa greppet om fadern denna morgon hade varit ytterst svårt. Och tårfyllt.

Men, gällande mjuklandningen. Den lille tränade tillsammans med oss i två veckor, jag var med den första veckan. Vi tränade så att vi var med om händelserna både inne och ute, ibland förmiddag, ibland eftermiddag. Den här veckan går den lille ensam, efter dagssömnen plockas han upp.

En eloge till personalen på dagis. De ger väldigt tydliga signaler om hur de tycker att det är bäst att agera - och det träffar oftast rätt med vad vi också skulle göra.

Men lätt, det är det inte.

tisdag 16 augusti 2011

Trodde jag inte


...att det skulle komma en dag då jag perklar över att regnet sabbar min kvällstur i joggingspåret.

Nu kanske ni hånler, tycker att det inte är vädret, utan kläderna. Men, då kan jag berätta att här i Nickby, här läcker Esters rumpa som ett såll.

En hemlis


Jag tror inte att jag berättat det tidigare, men jag är egentligen en väldigt introvert människa.

En av de värsta sakerna jag vet, det är att tala i telefon. Finns det något jag tycker är riktigt jobbigt, så är det röstmeddelanden som lämnats på min telefonsvarare.

En av fördelarna med att komma tillbaka på jobb

Ja, en av fördelarna med att komma tillbaka på jobb, det är att jag får klä på mig "riktiga kläder" varje dag.

Jag har under de senaste dagarna fått några kommentarer om min "nya stil", det tycks vara kopplat till att jag klätt mig i klänning ända sedan jag kom tillbaka på jobb. Det är inte fråga om ett stilbyte, jag satte bara upp ett garderobsdikterat mål; använd alla klänningar du har, åtminstone en gång, och se hur långt du kommer. Nu är jag inne på dag sju och det hänger fortfarande några paltor i mitt skåp.

I väntan på eventuella hovfotografer som kan föreviga dagens outfit, får ni lov att titta på mig i repris från igår.


Fotot är lånat av Catariina.

måndag 15 augusti 2011

Dagens outfit!


Men jösses, jag tror att jag innerst inne hade hoppats att ni hade förträngt det hela. Men, nej.

Underbara Catariina, som jag fått träffa i och med min återgång i arbetet, påminde mig om min fadäs. Jag, som lovat i och med ett straff, att publicera outfitbilder på mig själv i en veckas tid, har slarvat (eller försökt glömma det).

Catariina, hon fixar den första delen av det fortsatta straffet, genom att publicera en bild på mig på den blogg hon skriver på X3M. Om du är nyfiken på hur jag sett ut idag, så hittar du facit här.

Nu började det på riktigt


(Inte för att jag har några läsare kvar efter gårdagens publicerade foto, men jag fortsätter skriva i alla fall.)

Den lille går sin första riktiga dag på dagis idag. Riktig på det sättet att han, den lille, nu är mol allena på dagis. Nja, mol allena är han ju inte, men utan mor eller far.

Senaste vecka kunde jag lalla omkring på jobbet och inbilla mig själv att allt hemma var som normalt, piano alltså. Men, allt sedan igår kväll och också under denna morgon, då jag och den lille pratade om just den här dagen så har jag också känt av den. Klumpen i halsen.

Nu är då den lille på dagis. Och det enda jag hoppas, det är att han inte tror att vi lämnat honom där för gott.

Det lär firas en födelsedag där senare i eftermiddag. Jag hoppas att det är så sjukt roligt (jag har ingen aning om hur det firas på dagis, red. anm.) att den lille tycker att det är festligt att hänga på dagis. Nu och alla andra dagar.

söndag 14 augusti 2011

Parental advisory - explicit photograph


Lovat är lovat. Jag lovade Fua att jag skulle publicera det (DET!) fulaste fotot på mig.

Sagt och gjort, daterat år 2009, hälsningar från Berlin:


Och jag vet inte, jag har inte ens något att skylla på. Inte hade jag nyss fött barn, okej, katterna dog några dagar tidigare och min stylist hade uppenbarligen schappat.

Jag riktigt hör hur det rasslar i telefonerna då ni raderar mina kontaktuppgifter.

Blev du blind på kuppen? Förlåt.

lördag 13 augusti 2011

Att gräva i arkiven

På jakten efter det fula fotot, så landar jag naturligtvis i mappar som innehåller så innerligt vackra bilder.

Den lille.



Strike a pose


Jag har lovat Fua att jag skall publicera det fulaste foto jag på mig själv på min blogg.

Nu har jag sökt genom hela datorn och hittar inte fotot någonstans. Alternativen är några; mannen har förstört fotot, allt för att stå ut och överleva. Eller så har fotot imploderat på grund av extrem fulhet. Eller så har datorn bara gjort det den ansåg nödvändigt för att rädda mänskligheten från en evig vandring i blindo.

Men, jag ger inte upp! Ett löfte är ett löfte.

Jag återkommer.

fredag 12 augusti 2011

I serien "jag har aldrig..."


Jag har inte läst en enda Sagan om ringen-bok. Ej heller har jag sett någon av filmerna.

(Säg mig, visst finns det flera, av både böckerna och filmerna?)

torsdag 11 augusti 2011

Den billiga festblåsan

I flere dagar har jag lovat att ni skall få se bildbevis på tre eurosklänningen som fick gå på bröllop:


Do not mind kvinnan inklämd i the dress.

Lyckan bor här

Vi var ute och lekte i vattenpölarna. Och konstaterade, i en paus i hällregnet, att det här nog är ett ganska skönt ställe att bo på.


Lunchsedeln


Läser i den lokala utgåvan, Sipoon Sanomat, vad den lille kommer att äta till lunch under de första dagarna som barn på dagis.

Måndag; skinkfrestelse
Tisdag; köttbullar
Onsdag; kycklingnuggets

Uh.

Jo, det är väldigt behändigt att jag som förälder vet att den lille blir erbjuden mat under dagarna. Men, de rätter som finns på listan, det är rätter som den lille inte ens sett tidigare. Eller jo, han har sett en köttbulle eller två, men jag undrar vad han kommer att säga om det han kommer att bli serverad.

Ett alternativ är förstås att han jublar och blir en riktig storätare (och det är mer än välkommet), då det äntligen erbjuds riktig mat.

Stilla undrar jag vad som hände med förslaget på åtminstone en vegetarisk dag i veckan i skolor och dagisar? Just nu känns det lockande att anmäla den lille som vegetarian, trots att han egentligen inte har några matbegränsningar.

Saker jag inte trodde skulle hända


Under lunchen (fatta att jag går på lunch om dagarna, med fullvuxna människor) kom vi att prata om saker som hänt, som jag inte trodde skulle hända, i och med att vi fick barn.

Allt går att komprimera i följande exempel: då SFP i Sibbo öppnade sin valkampanj i våras, gick jag och den lille på öppningen. Blott för att få höra och se Arne Alligator uppträda.

Finn fem fel, liksom.

Gourmet


Jag blir alldeles för sällan intervjuad av livsstilsmagasin och mattidningar, uppenbart i och med att jag aldrig fått svara på frågan "vad har du alltid i kylskåpet och skafferiet?".

Hah. Vilken tur att jag bloggar. Då kan jag både ställa mig frågan och ge er svaret! För ni är intresserade, väldigt intresserade, eller hur?

Svaret lyder; i mitt hem finns alltid rostad lök, tjock, mörk balsamico, mozzarella, citronfyllda oliver och avocado-olja.

Du då? Vad finns alltid tillhanda i matväg?

onsdag 10 augusti 2011

I'm doing good


Snabbrapport från jobbet; det går bra.

Jag har fortfarande inte kommenterat folks toalettbesök. Ingen har pruttat i min närhet, så det har inte funnits någon orsak att tjoa över gasbesvär. Till lunch har lunchsällskapet lyckats undvika potatis, så jag har inte drabbats av oöverkomlig lust att mosa andras lunch.

Dudes, I'm doing good.

Ironi?


Den lille har under sommaren fastslagit att hans stiga upp-tid inträffar senast klockan 06.00.

Den samme lilla firar min återgång till arbetslivet genom att ställa om väckarklockan. Den får ringa tidigast klockan 07.30.

Ironiskt nog.

tisdag 9 augusti 2011

Saker jag lärt mig

Jag vill på något sätt sammanfatta mina 18 månader hemma. Det är egentligen omöjligt att göra, men jag vill försöka.

Med tanke på mitt liv som yrkesför kvinna, så måste jag säga att tiden hemma var otroligt lärorik.

Det största insikten kom via perspektivet. Perspektivet man får då man stiger ur hjulet för en stund.

Det som kom att förändras mest var min tidsuppfattning, hemma blev det påtagligt hur bråttom jag haft, hur bråttom jag haft under många år. Det sorgliga med brådskan, det är att det är brådska jag och många med mig förorsakar oss själva, ofta helt i onödan. Det är ju, trots allt, människan som bestämmer hur många möten man kan ha på en dag. Nödvändiga möten och onödiga möten. Hemma kändes det som om en lång räcka kapacitet gått åt till möten, tid som kunde använts för att göra saker på andra sätt.

Hemma var tid mer en sträcka som vi själva bar ansvaret för, innehållsrika transporter mellan mat, sömn och andra saker som vi gjorde för att vi ville, kunde och måste. I den ordningen.

Det andra jag insåg, på ett tydligare sätt än tidigare, väl hemma efter många år som chef, var innebörden av information. Nu tog jag mer eller mindre totalpaus från jobbet, men det var ett par gånger jag fick, ville och var tvungen att ta del av information som var jobbrelaterad. Det finns (åtminstone) tre olika nivåer av information; information "svart på vitt", information som öppnas via diskussion samt information som man själv är med och skapar. I och med att jag jobbat mest med att skapa information var hoppet stort till att bara få information till pappers.

Jag inser hur lite man förstår av text som är fylld med information. Hur mycket som saknas då man inte varit med om att planera allt det som komprimeras i en text.

Den tredje lärdomen, och den mest aktuella just nu, det är hur viktigt det är att var och en på arbetsplatsen har en uppgift. En tydlig uppgift. Att det i fråga om människor som kommer tillbaka efter en frånvaro, eller då det gäller nyrekryterade personer, finns någon form av introduktion till allt det nya, må det gälla arbetsplatsen, uppgiften eller what not.

Det här är nu några av de lärdomar angående arbete jag funderat en del över under min tid som hemmavarande, jag kan bara konstatera att tiden hemma lärt mig mycket som jag hoppas ha nytta av i framtiden - oavsett vad jag gör.

Att jag också under min tid som hemmamamma lärt mig himmelskt mycket mer om kärlek och om hur det känns då man bär hjärtat utanför kroppen, det får jag återkomma till.


måndag 8 augusti 2011

Shorty och de andra


Fua skriver fint om det i dag, vad som kan kännas bra med att ha barnen på dagis och vad som kan kännas mindre bra med att ha barnen på dagis.

Jag delar en del av "farhågorna" med Fua. Jag (märkväl jag, jag vet ju inte vad den lille kommer att tycka om de här grejerna) tycker att det känns lite svårt att det är någon annan som kommer att föda den lille om dagarna, det känns konstigt att någon annan skall lägga honom för dagssömnen och det känns främmande att det är någon annan som är på plats då den lille vaknar.

Det är stunder jag själv njuter så mycket av, det känns svårt att avstå från också dessa.

Jag trodde att jag skulle tycka att det känns konstigt att det är andra, både fullvuxna och barn, som kommer att delta i att lära den lille nya färdigheter, men jag tycker nu att det skall bli lite roligt att den lille får helt egna grejer, som han gör tillsammans med andra.

I mitt huvud finns förstås en massa blandade tankar som handlar om det jag inte egentligen vet något om. Det vill säga hur den här dagisstarten känns för Shorty. I svagare ögonblick (i mitt huvud) fantiserar jag ihop Shortys tankar och de går ut på att han tror att han är satt på dagis för att vi inte orkar med honom längre, att vi lämnar honom där för att inte komma och hämta honom och ja, så kan jag hålla på.

Men, om jag inte sagt det än, personalen verkar finfin och har fin kontakt också med Shorty, så jag vet att han är i goda händer och vi får veta om det blir något trubbel.

Den första dagen på jobbet var för min del ett enda stort, glatt återseende. Det är roligt att återse fina människor. Så, att jobba känns än idag mer än okej.

Den första morgonen

Jag vaknade med en Batman i sängen, råkade tvätta håret med tvål och satt i "rusningstrafiken" en stund.

Dudes. Det är min första dag på jobbet!

Inboxen på jobbet rapporterade 5688 olästa mail. Det är dem jag sitter med nu, det är lämpligt krävande arbetsinsats för en nybörjare som jag.

Jag återkommer i ett senare skede med andra rapporter, det utlovade fotot på 3-eurosklänning samt annat.

Nu skall jag ta på mig jobbminen.

fredag 5 augusti 2011

Vad är det du skall göra då?

En del av er har gjort försynta förfrågningar angående min framtid som förvärvsarbetande kvinna - arbetet utanför hemmet återupptas från och med måndag.

Den enkla frågan ni ställer är; vad är det du skall göra då?

Det minst lika enkla svaret jag ger er, det är följande; jag vet inte.

Men, det lär klarna.

torsdag 4 augusti 2011

Det var det lugnet det

Jag hade sett framför mig en lugn, maklig och tystlåten sista vecka som semesterfirande, långtidsledig kvinna.

Jag har fått tji, kan jag lugnt (nej, inte lugnt på det sättet) konstatera.

Jag har inte annat än ränt den här veckan. Det har varit dagisskolning, inredning av barnkammare, bortförande av sopor och återvinning och jag vet inte vad. Jag skall ännu hinna med ett bröllop, ett par flygresor samt en konfirmation innan denna vecka är slut.

Phew.

Kanske jag kan vila på jobbet?

Skammen

Nej, vet ni vad?

Det går verkligen inte så bra för den här Nickbymarthan för tillfället. Då syftar jag främst på en gloria som trillat på sned i fråga om att inte slänga mat.

Först kokade jag för mycket kikärter. Vi hann inte äta upp dem. Sen rostade jag för mycket batat. Och nu hittade jag en låda groddar som hade bäst före datum redan fär några dagar sedan.

Uh, det är riktigt så att jag skäms.

onsdag 3 augusti 2011

Lexikon - del 2

För några månader skrev jag det första kapitlet i lexikonet Shorty - svenska / finska och nu är det dags för kapitel två.

I våras talade Shorty helt klart blott svenska, det är nu under sommaren som också den finska tungan kommit att tala.

Et = nej
Pipi = att göra sig illa, det gör ont
Yss = ljus
Kakaaah = kaka, bulle
Kakkah = bajs (icke att förväxla med det tidigare)
Ekk = ägg
Ikkaah = sand
Hrrr = att frysa, kallt vatten
Kouw = korv
Pagga = flagga (tidigare "tisch")
Ytt = sylt
Auto = bil

...för att nämna något av det vi pratar om här hemma.

Kakaaah!

Om man frågar den lille vad han önskar inmundiga, så är det konsekventa svaret för ögonblicket; Kakaaah!

Vilken tur att det bjuds på bebéer här i sjukhusparken:


Den lille är fotograferad under ett dop senaste veckoslut.

Förändring

Alla ni som är trötta på dagisinlägg, från och med måndag bloggar jag bara karriär och arbetsplatsintriger. You wish och sure, yeah?

Saker man lär sig

Ledsen, men dagisdravlet kommer att fortsätta ännu i några dagar.

Det är rätt solklart att barn som går på dagis, att de behöver reservkläder. Så långt hade jag också snappat upp allt. Idag lärde jag mig något nytt; att dagiset har en egen reserv med kläder som de klär på barn som antingen har slarviga föräldrar eller som kissat ner alla de egna kläderna (barnet, inte föräldrarna, tror jag). Det är ju strålande i sig, men vet ni vad som är ännu bättre?

Dagiset tar gärna emot kläder som det egna barnet vuxit ur.

Fantastiskt!

I min städiver ser jag hur alla mina skåp blir tomma och luftiga.

Tror ni personalen tar illa upp om jag tar med mig reservkläder också avsedda för dem och deras vackrare hälfter?

tisdag 2 augusti 2011

Extreme makeover - the Nickby edition

Vi håller på och grejar om ett av våra rum till ett barnrum.

Nu är det inte sådär att vi på måfå utsett ett av alla våra möjliga rum till ett framtida barnrum, vi tog helt enkelt det enda "överblivna" rummet vi har. Det rummet har hittills fungerat som arbets-, studie- och gästrum, samtidigt som det är vårt bibliotek, vår klädkammare och vår musikkammare.

Vet ni hur lätt det är att få alla dessa funktioner förflyttade till den yta som redan nu är i full användning?

Det är inte lätt (sådär i i-land mätt), auktionssajterna är fullproppade av våra grejer, antikvariatet fick sin del och avfallsstationen hade just celebert besök.

Så, om det är något du behöver - kolla alltid med mig först.

måndag 1 augusti 2011

Öh, jag glömde en sak.

Den lille börjar alltså på dagis och jag inser att jag borde sy in hans namn i alla kläder.

Jag har sett att det existerar "namnlappar" (ni märker att jag inte ens vet vad de heter på riktigt...) - som man kan beställa över det här internätet. Jag är ute efter en modell med färdigtryckt namn och sen skulle det vara en lyckans dag om jag inte behövde sy fast namnlapparna. Drömmen vore lappar som fungerade som klistermärken, men satt som sydda.

Ni noterar säkert att jag är ute i utomordentligt god tid?

Dagis - dag 1

Vi spenderade förmiddagen på dagis. Eller ute på dagisets gård, för att vara mer specifik.

Den lille tyckte det hela verkade helt okej. Om han kunde göra plus- och minuslistor, så kunde det se ut såhär:

+

Rutschbanan
Ett rätt okej utbud med bilar och cyklar
Dagisflickorna verkar vara schyssta typer

-

De andra barnen - uäk.
Den gula västen - uäk.

Vi var där i ett par timmar och det blev tandagnisslan blott två gånger. Första gången då västen skulle på (jag har väl kommit ihåg att säga det; här i Nickby går alla (ALLA!) med sådana här fina gula reflexvästar?), den lille ville absolut inte ha någon väst samt då fotbollsmålet gick till en överraskande attack.

Den lille går i en grupp som heter "Aurinkoiset" ("De soliga") - och av det kan vi alla samtidigt utläsa att den lille kommer att gå dagis på finska.