Jag tror att jag lagt ut texten om det tidigare. Men vill återkomma till ämnet nu, det i och med att jag tyvärr ser en försämring äga rum.
Jag är människan som alltid kommer i tid. Alla möten, träffar och avtalade tider - jag är på plats. Inte bara i tid, utan i väldigt god tid. För att jag tycker att det är schysst, jag tycker inte att det är okej att stjäla andras tid genom att slarva omkring och komma för sent.
Men nu, vettni. Under en överskådlig bak- och framtid, så är det försvinnande nära att jag håller på att bli sena-Lena. I flera dagar har det varit alldeles prick på minuten jag dyker upp. Och i dag kom jag alldeles några minuter för sent till en träff. Oerhört genant. Usch.
Inte bra.
Det har sina rutiga och randiga orsaker, det är mycket att stå i, både på jobbet och hemma. Jag är ovan med de längre avstånd jag nu jobbar med och det är en hel del möten och träffar. Till all lycka (och det här bara måste stämma) är det sådant här ståhej under en överskådlig tid.
Men, efter årsskiftet, då är den gamla versionen av mig tillbaka igen. Den version som alltid är i tid, i god tid.
Tummis på det.
(Tummis? Åttiotalet ringer och vill ha sitt uttryck tillbaka.)
Jag har också blivit uppvuxen med det att komma i tid. Jag höll det i 35 år...sedan hände något. barn och giftermål. Jag tror nog mest på det nya efternamnet.
SvaraRaderaJa, det är nu bara så...nog var jag 100 gånger bättre på att passa tider före jag blev mamma. Och jag hatar också att komma försent men nuförtiden är det mera regel än undantag. Jag behöll efternamnet vid giftermålet så jag kan inte ens skylla på det ^^
SvaraRadera