Drömmen, de fagra kvinnorna

Ja, drömmen som inkluderar bloggare.

Det var en natt senaste vecka jag drömde om Peppe och hennes syster Pyret.

I drömmen var det torsdag och Peppe var kirurgklädd, ja, klädd som en doktor redo för operation. Pyret var patienten. På torsdag gjorde Peppe finfina snitt i Pyrets bröst, allt för att på fredag lägga in implantat. Jag vet inte hur Pyret såg ut efter ingreppet, men Peppe var väldigt nöjd.

Jag vill passa på att påminna om reglerna som gäller då man berättar om drömmar som innehåller andra bloggare, man får inte bli arg. Snälla?

På tal om att springa

Med ett straff som fortfarande hänger över mina axlar (I shall, I shall...) vill jag bara meddela att jag sprungit mina tre gånger per vecka efter den senaste missen.

Jag gjorde till och med en backträning dagen innan midsommarfirandet inleddes.

Sådeså.

Följande intrikata blogginlägg kommer att handla om den underligaste drömmen. Jag vet att andras drömmar är det mest tråkiga man kan skriva om, så jag försöker höja stämningen genom att säga att det inte bara ingår en utan två bloggare i drömmen. Och måste också tillägga att det är viktigt att komma ihåg att man inte får bli arg på den som drömmer konstigt.

Sommarversionen av den lille

Shorty förevigad av fin systerdotter;

Den sanna marthan

Med anledning av det förra inlägget kan jag också meddela att jag går en hård kamp mot bananflugorna för tillfället.

Jag har riggat skålar med äppelvinäger-socker-vatten och hängt upp ett flugpapper (det är väl något alla har hemma, sådär för säkerhets skull?).

Annat som leder till att jag vinner kampen?

Semesterfail

Major fail: att åka på semester, komma hem och märka att man förträngt att tömma roskisen innan man åkte.

Liten och elak

Jag hörde talas om en sexårig flicka som i faggorna av sin sexårsdag fick höra att hon har tjocka fingrar och minst lika tjocka vader. Den som stod för utlåtandet var vännen, också hon i samma ålder.

Födelsedagsbarnets kalas var lite mindre kul efter det.

Hur och var lär sig barn sådana här saker? Att man delar in människor i tjocka och smala (långa och korta och vita och svarta och rika och fattiga)? Och att det alltid är mycket bättre att vara smal, vit och rik än allt det andra?

Jag tycker ofta att man får höra att barn lär sig av andra barn, men också de barn som står för "undervisningen" måste ha lärt sig visdomarna någonstans.

Jag och vi försöker så gott det går att undvika att dela in folk, människor och annat pack i det vi säger, i synnerhet i närheten av den lille. I något skede känns det som om man, jag, också måste ingripa i vad och hur andra människor sköter pratet om andra människor. Allt för att jag inte vill att den lille skall vara den som på något kalas (om han nu någonsin blir bjuden på ett sådant, man skall inte ta saker för givet här i världen) kläcker ur sig att föremålet för festen är - ja, vad hon eller han nu skulle vara som inte anses vara ett positivt drag.

Dagens outfit - straffet

Karolina delade ut ett hemskt straff härom dagen, jag måste fota och publicera dagens outfit i en veckas tid. Jag försöker inte alls smita undan straffet, men har inga kompatibla maskiner just nu. Vilket är lite synd, nytt hår, nya brillor och allt. Återkommer.

Can you festival?

Tittar ut över ett landskap med tält, husvagnar och tilltufsade festivalbesökare. Det är inte många år sedan jag hängde på i stort sett alla rockfestivaler i vårt land, nu känns tanken rätt främmande. Men, varje försommar saknar jag den speciella doft en festival för med sig. Går du på festival i sommar?

Hur liten denna världen är

Ja, det var lite av ett Jag mötte Lassie-moment över mitt besök på landets bästa glasögonaffär igår.

Jag lade redan ut texten om hur fantastisk service man får på Iris, och jag skall dessutom tillägga att jag blev omhändertagen av Kristian och mitt under ett ivrigt och djupt ögontittande (det blir lätt så då man skaffar nya glasögon) frågar Kristian mig om jag känner Eva - och det gör jag ju. Från jobbet och sådär, men mest via bloggen.

Och än en gång slog det mig, att det är fantastiskt hur litet Vasa och världen är, och att bloggandet gör världen än mindre. Om inte mindre, så bidrar bloggen till att man träffar nya bekantskaper på de mest outgrundliga ställen.

Fantastisk service!

Jag måste bara säga det, om du någon gång känner ett trängade behov av att skaffa nya glasögon, ta dig till Vasa och gå till Iris - snygga brillor, till ett facilt pris och fullständigt fantastisk service!


Inget foto på de nya brillorna, dem får jag först (redan!) imorgon!

Att gå i matbutiken

Veronica berättar en intressant grej i en kommentar till det här inlägget; att den som veckohandlar mat tenderar att slänga mer mat (2 kg) än den som ofta besöker matbutiken (spill 1,5 kg).

Jag är typen som tycker om att gå i matbutiken, så jag går ofta - och hoppas förstås att det skall innebära att jag slänger mindre mat. Vet inte hur mycket vi slänger, vi väger inte det vi slänger.

Men, vi diskuterade kampanjen Sluta slänga mat igår, och nu, nästan ett halvt år senare kan jag glatt konstatera att vi nog slänger betydligt mindre mat nuförtiden än vad vi gjorde tidigare. Är vi tvungna att slänga något, så har vi väldigt dåligt samvete. Det som också har varit roligt med kampanjen, har varit det att det känns som om några hakat på och att den gett mig en hel del nya bekanta. Så blev jag ju inbjuden att bli Marthamedlem också.

Det skall erkännas att jag också tänkte att det skulle vara ekonomiskt att försöka nyttja all mat vi införskaffar, men det har jag nog inte märkt, att det skulle blivit billigare. Det igen kan ju hänga ihop med att jag är typen som trivs i matbutiken.

Krama kaklet

En stolt moder rapporterar: den lille somnar första gången omfamnande toalettstolen vid en ålder av 1 år och tio månader. Hur många sådana kvällar kommer jag att få se? (Det är Barbies toa, berätta inte för henne att vi snott den.)

Spaka

Ok. Ni anar säkert hur det ligger till, det i och med den nästan uteblivna löprapporten? Senaste vecka kom jag ut en enda gång. Med skammens bleka rodnad på kind, inväntar jag mitt straff. Först till kvarn...

Kändisar på landet

Vårt landeställe är en oas för kändisar som vill stiga ur strålkastarljuset för en stund.

Jag är osäker på om det var Petri Nygård eller Kim Jong-il som var där senast vi råkade vara på plats.

Prao på dagis

Vi var och hälsade på på den lilles dagis idag. Vi träffade personalen, en del barn och utrymmen som den lille kommer att hänga med och på från och med augusti.

Det gick bra. Jag klarade det första kritiska steget - jag började inte lipa då vi steg över tröskeln. Nej, jag är inte så hysterisk över den lilles dagisdebut, egentligen tar jag det rätt piano (ännu), men det lär hända, att mammor och pappor tycker att redan den första träffen känns så svår att de fäller tårar.

Den lille tyckte att det var rätt kul, han hittade rätt fort en del prylar som han tycker väldigt mycket om, ge honom en spis och en dockvagn och han är glad. Att sitta och prata tyckte han var tråkigt, så då vi avrundade samtalet tog han glatt föreståndarinnans hand och gick ner för trapporna med henne.

Kul. Det kändes väldigt bra idag. Vi får se hur det känns i augusti. Vi har all tid i världen att skola in den lille, hans pappa är föräldraledig mer än en månad efter debuten så, månne de inte hinner lära sig.

Ohoj, arbetsplats! Kan inte jag också få en dag då jag först bekantar mig med arbetsplatsen? Sen kan jag komma och äta frukost i några dagar, sen kan jag vara med om en del utelekar och lunch smakar alltid. Jag kan tupplura också. Så kör vi så i en månad eller två? Ok?

Ohoj! Mia och Softy!

Förlåt, mitt inlägg om byrån, eller mer era kommentarer blev hängande i luften! Ber om ursäkt för det!

Om det inte är för mycket besvär, så ser jag gärna foton på era dygripar, adressen finns där till höger.

Stort tack på förhand!

Det bästa

I ett tidigare inlägg (dethär) öppnade jag för möjligheten att lirka ur mig svar på kvistiga frågor (jo, jag är jättesvår att övertala).

Mia hade ett par frågor på lager och jag inleder med att besvara frågan om mitt favoritrecept just nu. Enkelt!

Favoriten just ny är en varm sallad, följande räcker åt ett par, tre personer som sidrätt.

1 stort äpple
1 stor lök
2-3 morötter
3-5 klyftor vitlök
En rejäl näve salta nötter
1 lime
Valfri mängd färsk koriander
Rucola eller spenat
Smör
Socker
Salt
Peppar

Skär äpplet i tärningar och löken i båtar, stek i smöret. Strö socker över äpplet och löken och fortsätt steka på. Lägg i den rivna moroten och stek tills också moroten är mjuk. Ner med limesaft, vitlöken och koriandern och kryddorna. Rör om och blanda till sist ner rucolan eller spenaten. Före du serverar så rör du ner de grovt hackade nötterna.

Omnom.

Får man filosofera fritt kring pengar?

Jag läste ett reportage om en kvinna härom dagen, en kvinna som är en av de "nyfattiga" i all vår välfärd.

För att dyka rakt på biffen (som jag har råd med, men som hon inte ens kan tänka på), om mitt mattehuvud hänger med, så förtjänar jag i mitt jobbjobb lika mycket på några dagar som den här kvinnan får att leva på i månaden. Får skriver jag i och med att kvinnan jag läste om blivit sjuk och nu lever på olika stöd.

Först av allt, innan jag lägger ut texten ytterligare, så måste jag erkänna att mitt hjärta ömmar mer för fall som detta, då offret utan att egentligen kunna påverka situationen, har hamnat just där, än i fall då dåligt liv och leverne för en till någon kant av något slag.

Nåväl, tillbaka till kvinnan jag läste om.

Jag drabbades av en akut lust att skicka reda pengar åt henne. Kan man göra så? Hur skall min vilja tolkas? Hur skulle post mottas? Är min vilja, eller aktionen om en sådan skulle inträffa, något som leder till att vi allt mer blir som ett Amerika, att någon (jag i det här fallet) bidrar till att samhället inte längre behöver ta hand om de sina (i ett vitt perspektiv, please)?
Är min akuta lust att hjälpa (vilket jag kanske inte alls gör) egentligen ett uttryck för något annat? Vad? Borde jag satsa (än mer) på att hjälpa "dem som behöver det mer" - jag menar, stora delar av Afrika behöver mer?

Som ni märker, detta bryr min hjärna. Jag hör gärna hur du resonerar i fall som detta.

Inledande samtal

Nu har vi fått besked om dagis som den lille skall gå på. Trots all min ångest kring hela den affären, så är det roligt att den lille landar en plats på just det dagis vi önskade.

Inkommande måndag skall vi ha ett första inledande samtal med föreståndarinnan på dagiset, och vad i all sin dar är det jag måste komma ihåg att fråga, kolla och dubbelchecka?

Ni som lagt era barn i tryggt förvar över dagarna, vad är det som är så viktigt att jag absolut inte får glömma att ta upp det?

Förlåt, förlåt

Förlåt. Jag lämnade er med en kort snubbe iklädd fula kläder. Tidtabellen tillåter oceaner, make that tre, av inlägg idag. Jag har ett par ärenden jag vill ta med er, men jag drabbades just av akut nyfikenhet. Har du någon rubrik du skulle vilja att jag skrev under?

Kalamies

Vad är grejen med att klä sig så fult som möjligt på landet? Och hur är man helt plötsligt kapabel att använda samma kläder i flere dagar?

Ja, alltså ni är eventuellt hur chicka och trendiga som helst på era sommarställen, medan jag tar med mig kläder till landet som jag inte ens täcks ge åt Frälsningsarmén. Dessutom sparar jag landekläderna år efter år ("det blir mindre att packa då"), så garderoben ute på landet börjar bli rätt farlig.

Stackars barn, kan jag bara säga, min landestil tycks ha smittat av sig på honom.

Fira flaggan

Ni kommer ihåg löftet, överrenskommelsen vi har? Den som innebär att jag skall iklä mig joggingskorna och faktiskt ta mig ut på tre rundor i veckan?

Först de glada nyheterna; den här veckan har jag faktiskt (tro det eller ej) varit ute och sprungit tre gånger. Inga långa rundor (se förklaring under dåliga nyheter), men rundor i alla fall.

Dåliga nyheter: två av tre rundor har varit riktiga skitrundor. Utan att gå in på några detaljer, så kanske ni kommer ihåg att jag senaste sommar under en del av mina rundor drabbades av akut behov av att göra stora tvåan? Well, the problem is back.

(Uh. VArför berättar jag sådana här saker?)

Göromål och efterlysningen

På tal om vänskap, meningen var inte att lämna er vind för våg, men det blir såhär då man jobbar. Eller semestrar. Eller bara byter ut rutinerna.

Ni som läst en tid har säkert märkt att blogginläggen brukar krocka med den lilles dagssömn, men, såhär på semestern är det så lätt hänt att också de fullväxta i familjen faller i sömn.

Och sover vi inte, då är det så mycket annat som händer. En stor del av tiden går åt till att stirra i rabatterna. Ni anar inte hur olidligt spännande det är att vänta på att bondbönan skall titta fram! Lite mer actionfyllt är det att följa med då mannen i familjen bygger en häst. Lite som en gunghäst, men den skall absolut inte gunga. Det kan hända att ni får se bildbevis, det om hästen blir fin.

Efterlysningen, den ja. Jag fick just dille på något igen, tyvärr - och tänkte be er om hjälp. Jag behöver en byrå, gärna modell större. En byrå med draglådor. Den får vara i dåligt skick bara den annars är rätt hel och brukbar. Hör av dig om du eller din mommo har en överlopps sådan på vinden.

Nu skall jag återgå till att pilla ludd ur naveln.

Mina vänner

Tack för fina svar på min fråga om vänskap. En fråga jag har svårt att besvara, det är "vem är din bästa vän?", ej heller kan jag nämna ett visst antal nära vänner. Jag vet helt enkelt inte hur jag skall räkna. Vänner har jag - och har haft än fler. Men, jag är tydligen typen som ömsar vänskap med någon form av regelbundenhet. Jag kan absolut inte säga att jag hänger med barndomsvänner, ibland kan jag tycka att det låter så skönt då någon konstaterar "vi lekte tillsammans redan som barn", det känns fint på ett nostalgiskt sätt. Jag tror orsaken till att jag ömsar är att olika skeden ger nya vänner. Trots att jag inte upplever att jag med ljus och lykta söker nya vänner faller jag ofta pladask för nya, fina människor jag får möta - och en del av dehär typerna är mina vänner för en lång eller kort period i våra liv. Även om vänskapen går i träda, minns jag de flesta relationer med kärlek och glädje. En del av mina vänner står ut med att jag försvinner och är lika glada som jag då vi återförenas. En del står inte ut med mig eller mina pauser och då det är fallet, kan jag bara ge kliche'n ett utrymme, det är inte ni, det är jag.

Semester!

Så, från och med idag är jag flitig som en myra och återgår i ett förvärvsarbete. Samtidigt slår vi ett slag för jämställdheten och delar på föräldraledigheten, det är pappas tur nu.

Äh, jag bara fabulerar, jag inleder förändringen genom att dra på semester.