Sömsmån

Mycket prat om vad man ser mest fram emot med julen.

Jag ser fram emot att ens för några dagar få låta bli att lägga pussel. Ni vet det här evinnerliga pusslandet med att få vardagen att gå ihop. Vardagspusslet.

Vi har, som ni kanske vet, inget egentligt nätverk av släktingar i vår absoluta närhet. De närmaste släktingarna bor sisådär 230 kilometer ifrån oss. Vi är rätt minutiösa på att planera, det innebär att vi till exempel i god tid kontaktar de släktingar som ofta väldigt gärna ställer upp och hjälper till.

Den enda gång det blir tajt, det är då det händer akuta grejer. Akuta eller små grejer.

Som igår, på grund av arbete befann vi oss i en situation uti vilken ingen av oss kunde hämta den lille från dagis. Vi fullvuxna, på skilda håll, skulle försena oss från dagishämtning med en och en halv timme.

Det känns så knäppt att kalla in människor från andra delar av landet för en timme eller två. Så, vi beslöt oss för att kolla med en av de familjer vi umgås rätt mycket med, med barn i samma grupp som den lille, om den lille fick följa med dem hem för en timme eller två.

Det var en rätt hög tröskel för oss att ta oss över. Att be en vän ta hand om barnet. Dels för att det var första gången den lille skulle hämtas av någon annan än oss eller farföräldrarna, det igen för att man, vi, ju inte vill vara till besvär.

Och det är ett underbart område vi bor på, med alldeles underbara vänner i samma hus och kvarter. Naturligtvis skulle den lille få följa med den andra familjen hem, det var svaret vi fick redan senaste vecka.

Lättnaden, lättnaden och lilla känslan av att vara till besvär. Men lättnaden, det finns alltså på riktigt en sömsmån.

Ända tills vi dagen innan d-dagen, missinatten, får veta att sjukdom drabbat familjen som skulle ta hand om den lille.

Uh. Sömsmånen. Sömsmånen. Var finns den?

Men, de finns. Mitt i natten fick vi beskedet att en annan familj tar hand om den lille under de två timmar det gällde.

Tacksamheten. Den stora tacksamheten.

Det är det här som kanske tär mest, att det är så tajt.

Det är det jag ser fram emot med julen. Att få lägga pusslet åt sidan. Att bara leva utgående från de önskemål jag och vi har under några dagar.

Alltså, när kommer tomten?

Det här är första julen som den lille uppfattar att någon hittat på en sagofigur som kallas jultomten.

Som, jag upprepar, som han väntar:

Också här ett bildbevis, det bor också en andra fullvuxen person i vårt hushåll. Trodde ni inte, eller hur?

Natt, natt

Man vet att man är trött då det första man gör då klockan väcker en, är att man räknar hur många timmar det är tills man får gå lägga sig igen.

Tajt

Jag bestämde mig för flere år sedan att jag inte skall klaga på vädret. Just nu är det väldigt svårt att hålla sig, väldigt svårt.

Lägg till en natt med minimalt med sömn (barnet är förkylt och drömmer de mest intrikata drömmar (vad sägs om ett hundsläp med ett par hundar, med något "svart" i vagnen som försöker komma in genom fönstret?)) - och frågan är varför all den vila man kanske lyckats skrapa ihop under veckoslutet går till spillo under den kritiska natten?

Förde bilen på reparation - och det är ganska knepigt att a) hitta en tid som passar mig, b) få en tid hos reparatören och c) se till att dessa två passar ihop. Det var fråga om två timmar under vilka jag annars hade förberett julfirandet (det går på två timmar, jojo), men prioriterade bilen, i och med att den skall ta oss till ett julfirande. Efter en och en halv timme visade sig att just den här reparatören inte kan reparera felet på bilen.

Uh, uh, uh och jag bara gnäller. Men, det är bara en vecka kvar till jul och sen efter det skall vi alla veta att samtliga (nåja, de som har jobb) skall jobba längre och för sämre lön!

Hurra, säger glädjeflickan och drar något gammalt över sig.

Zusammen

Jo, jag vet att ni dag ut och dag in går omkring och tror att jag bara publicerar bilder på något random urgulligt barn. Aldrig, aldrig ser ni ett bevis i form av bild på att vi faktiskt ingår i samma familjeenhet.

Nå, nu. Som förlösande faktor inför ett glatt veckoslutsfirande skall ni få bildbevis, vi ingår i samma förstärkning:

Vi är, som ni ser, jättebra på att titta in i kameran. Och naturligtvis sitter vi och glufsar i oss postvaccin-sockerbulle då vi fastnar på bild.

Fördelen med att vara förälder

...det är att man får göra allt möjligt knas. Att man blir påmind om allt möjligt knas man glömt under år man varit upptagen med att vara vuxen.

Dagens bästa tips, var bestämd

Peppe skrev ett inlägg i går, en fundering kring hur olika kvinnor och män uttrycker sig. Du hittar inlägget här.

Jag diggar Peppes tanke om att alltid ta vägen via "vad skulle en medelålders man göra..." och märker att jag redan nu formulerat mig lite annorlunda än jag annars brukar.

Det (o)roliga är att jag tycker att jag låter rätt burdus då jag skalar bort det vaga, det involverande.

Men, kanske det bara är lättare att förstå vad jag är ute efter om jag försöker uttrycka mig som en medelålders man?

Ni har väl noterat det?

Att det mest hedervärda och eftertraktade arbetet inte bara i Borgå, utan i hela landet, att kröna Borgås lucia - det sköts av den mest rätta människan i hela världen!

I morgon, klockan 1800, är det Anne som sprider ljus i Borgå!

Dagens skratta högt:

Den här bilden sitter bara så bra just nu:

Den får mig att skratta högt, jag vill ha den där katten sittande i min soffa. Och nej,
den lilla kissemissens budskap är inte riktat till er.

Bilden är lånad, från en sida på FB som i sin korthet heter Fuck off.

Egen leksak medtages.

Det är leksaksdag på dagis.

Den lille tog med sig julgransstjärnan.

Ett stilla tack

Tack.

Tack för alla fina svar på mitt senaste inlägg. All respons, via bloggen, via mail, via telefon och helt i det levande livet - tack.

Jag är överväldigad. Och på något sätt tagen av det, överraskad av att det fortsatt - år 2012 - är så svårt att tala om det här.

Många har frågat mig hur det är nu. Inte på så sätt att det skulle handla om om jag har pengar eller ej, men om jag fortfarande bär den här delen av barndomen med mig.

Oh, ja.

Som liten - jag tror att jag berättat det här för er tidigare - drömde jag alltid om att ha en kakburk hemma. Redan som liten bestämde jag mig för att alltid ha kakor (fisv. kex) hemma då jag blev stor. För mig innebar kex hemma att allt var bra.

Jo. Vi har alltid kex hemma.

Jag är en mathamster. Sätt mig i köket och jag kokar mat för en hel armé. Det skall alltid finnas och bli lite över (som man använder och återanvänder). Jag kokar hur mycket som helst, här skall ingen bli utan och skulle någon oanmält dyka upp så matar jag också denne.

Hade jag pengar, vore jag också en fyrkhamster. Skulle jag få välja skulle jag sy in eventuella överloppsmynt i madrassen, bara för att veta att det finns en reserv någonstans.

Reserver är, och det gäller allt och samtligt, väldigt viktiga för mig. Jag måste alltid veta att det finns lite mer, att det finns något att ta av om det kniper. Det är det som mest av allt kommit att prägla mig efter min tid som liten.

Och så finns det så mycket vackert också.

Min kärlek till de syskon jag delade hem med. Känslan, den jag inte kan förklara, att vi vet att vi klarar vad som helst. Först tillsammans, men också på skilda håll.

Stoltheten över att sitta här, just här. Mitt i livet. Som är så mycket mer än bara okej. Att veta att jag kom hit på egna, fattiga ben.

Tack än en gång för all respons och kärlek.

Rikedomen, överflödet, pengarna

I HS månadsbilaga skriver Saska Saarikoski om Tiina Rosenberg. Det mina ögon inte kan släppa, det är det ni ser här ovanför. ("Familjen var inte fattig, men inte heller rik - i synnerhet inte i finlandssvenska mått.")

Jag blir alldeles matt, det känns galet att man och jag, fortfarande - år 2012 - är tvungen att säga det.

Alla finlandssvenska familjer är inte förmögna. Inte ens rika. En del har bara normalt mycket pengar och en del har inga pengar alls. Det finns fattiga finlandssvenskar, hur svårt kan det vara att förstå det?

Om man inte tror det, kan jag nämna ett exempel.

Jag själv.

Jag är uppvuxen i det som idag skulle kunna kallas en allt från normal familj till en fattig familj.

Bilder, minnen dyker upp i min frustration.

En höst gick jag långt i in i oktober med sommarskor utan strumpor. Inte för att jag ville verka tuff, utan för att det inte fanns pengar att köpa nytt.

Jag har skickat iväg mina syskon på klassresa helt utan några som helst fickpengar. Inte för att det var ett roligt test, utan för att vi inte hade några pengar.

Jag har gått till skolan utan skolböcker. Inte för att inte stämplas som plugghäst, utan för att böckerna var för dyra.

Pengar jag har fått i gåva har försvunnit på vägen. Inte för att jag bodde med onda, men pengarna behövdes till mat.

Jag har promenerat alla mina resor till skola och stall. Inte för att motion är viktigt, vilket det är, men vi hade inte råd med cykel.

Jag har blivit mobbad för att jag alltid använde samma jeans i lågstadiet. Inte för att byxorna var snygga, utan för att jag bara hade ett par.

Jag har en enda gång stulit. Jag tog en tia (mark) ur en ficka och blev omedelbart ertappad. Det var den enda tian som fanns i hela huset. Det var de enda pengarna som fanns i huset.

Jag grät en hel natt för att jag inte fick gå på disco. Vi hade inte råd att betala inträdesavgiften på några mark. I den natten har jag än i denna dag på något sätt koncentrerat vår fattigdom. Jag kommer ihåg att jag föreslog att jag skulle gå och panta flaskor, det för att skrapa ihop de mynt som behövdes. Men, det gick inte. De flaskor som eventuellt hade funnits, de fanns inte mer. De hade behövts för annat syfte.

Att komma och påstå att vi alla lever - och alltid har levt - i ett överflöd, det är så otroligt fräckt. Jag har försökt förklara det tusen och en gånger, att det det är okej att säga att "alla finlandssvenskar är rika" kan göra det väldigt svårt för den fattiga finlandssvensken att erkänna det. Att den är fattig.

Att sticka ut som fattig kan vara svårt. Att sticka ut som fattig då normen försöker få det till att man då faktiskt sticker ut, kan göra det omöjligt. Jag menar, hur misslyckad är man om man lyckas bli fattig till och med som finlandsvensk?

Kombinera det pinsamma misslyckandet med att man kanske drar sig för att söka hjälp för att de finlandssvenska kretsarna är små, att det är svårt att sköta ett sådant här ärende utan att en massa människor får veta det.

Vi och vår familj, oh ja. Vi försökte leva så att ingen skulle märka något. Oj, så vi försökte. Men lik väl var vi, om inte alltid fattiga, så långt från monetär rikedom man bara kunde vara. Mätt med vilka mått som helst.

Med detta vill jag inte säga att det är lätt att vara fattig på något annat språk heller. Att vara fattig är inte lätt på något språk.

Kort notis

Den lille gömmer de herrliga kroppsdelarna och leker flicka. Då jag frågar honom vad han heter som flicka är svaret snabbt.

"Mamma".

Det var nyheterna i korthet från Nickby.

Det är något visst med barn som sover

Det rofyllda, det sköra, kärleken.

Jag kan inte titta mig mätt på det här:

Det här med att komma ihåg saker

Har jag berättat för er hur det gick då jag försökte vaxa bikinilinjen själv?

Alltså, jag frågar inte för att försöka ge ett mystiskt sken av mig själv, jag kommer faktiskt inte ihåg.

Skall erkännas

Om någon skulle hitta min telefon och gick in bland mina fotografier, så kunde det hända att hen fick se ett - eller flera - foton på bajs.

Det var allt jag hade på hjärtat just nu.

Milstolpen

Hur man vet att man är gammal?

Då ens musikaliska preferenser helt plötsligt vänder mot att peka bakåt i stället för att peka framåt.

Jag tror jag är där nu.

Hallå ålderdomen. Mina ögonpåsar välkomnar dig.

Det var då jag föll av matematiken

Växlade några ord med Pefti tidigare i dag. Ni kanske blir överraskade, men vi pratade faktiskt lite om matematik och matematikprov.

Jag kan, med stor exakthet, sätta fingret på när jag föll av matematiken. Det var då jag lagt den första halvan av åttonde klass bakom mig. Det var då de första bokstäverna dök in i matematikuppgifterna jag trillade av. Sedan dess har jag inte riktigt greppat matte.

Favoritämnen i övrigt i skolan var modersmål och huslig ekonomi (finns det ens ett ämne som heter så nu längre?).

I modersmål fick jag en gång ett helt vitsord avdraget (så det blev bara en nia) på grund av att jag skrev ordet "slut" där uppsatsen kom till sin ände.

I huslig ekonomi fick jag på ett av betygen en full tia. Det för att jag var så väldigt duktig på att bädda sängen.

Gallup: mardrömmar

En fråga, drömmer era barn mardrömmar? Hurudana, kan de beskriva drömmarna i vakwt tillstånd?

Den lille hos oss, tre jordsnurr, har under några månader levt ett rikt nattliv, skulle gärna hära era erfarenheter.

Tack, tack.

Utelistan

En fråga:

Hur ute är man då man:

- inte sett ett enda avsnitt av årets Big Brother?
- inte sett ett enda avsnitt av årets Dansa med stjärnor (eller vad det nu heter)?

(Man känner sig lite utanför "nyhetsflödet" i och med att kvällstidningarna fyller sina sidor med "nyheter" om dessa två.)

- då man inte vet vad Skillpages är för något, trots att man är inbjuden?

Hälsningar,

Uteliggarn

Hon som överlevde

...men var lite trött.

Jo, jag överlevde min utlandskommendering. Den var rätt tuff, mätt i kilometer. Eller vad sägs om sträckan Nickby-Hfrs-Stockholm-Nyköping-Skavsta-Nyköping-Stockholm-Köpenhamn-Malmö-Kristianstad-Köpenhamn-Hfrs-Nickby. På två dagar.

Som mor till ett barn som har en tendens att väcka mig en eller några gånger per natt, tycker jag det är lite roligt att jag fortsätter vakna mitt i natten fast jag skulle få sova ostört.

Sverige var bra, men jag kan inte låta bli att le lite åt att fullständigt fullvuxna människor i Sverige övergått till att prata om "braiga" grejer.

Braiga?

Som avrundning, en random bild på det jag saknade under min resa:

Premiär

Ja, nu är det rätt nära. Den gastkramande episoden i serien Micaelas mammaliv:

"Arbetsresa, två nätter."

Alltså, det är inte så att jag jobbar på nätterna, men, skall vara borta (I ANDRA LAND!) i två nätter. Gastkramande. Inte med tanke på den lille, han kommer att klara det galant. Men jag, JAG!

Jo, jag är en blötfis. Barnet är tre år och jag har hittills blott sovit en natt i taget (och det också med litet tryck över bröstet) i annat hus än den lille.

Uh.

Och hur resonerade ni?

Är det bara jag eller?

Ett inlägg i den kategorin, ja.

Vet inte om det hänger i luften eller om jag bara är ute och seglar, men tycker ni att det känns som om det är en hel del unga och äldre män som vill bli pappor just nu? Att det är kvinnorna som är mer sådär ja, men vi väntar och ser och sedan zappar vidare?

I min ungdom - höh, höh - så vill jag dra mig till minnes att det var "andra vägen", att vi chicks ville bli mammor bums på momangen medan de blivande männen mer tuggade på skägget och önskade sig lite mer tid i julklapp?

Hur var det / är det i ert fall? Ville / vill den ena mer än den andra?

Och ni bara, men Micaela då? Och jag bara, nåväl först var jag inte tusentaggad på det här med egna barn, sen då det visade sig att det skulle vara svårt att få barn, så ville jag inget hellre än att få ett.

Feeding a genius

Det hände sig i går, att den lille bokstaverade hela sitt namn.

I am, indeed, feeding a genius.

Jag menar det handlar ju ändå om många bokstäver den lille fick i rätt ordningsföljd.

Då jag säger det, så slår det mig att en del av er kanske inte vet vad den lille heter?

På tal om namn och sådant, i och med en bemärkelsedag här om dagen, och gratulationer som droppade in på FB påmindes jag om en del smeknamn jag burit under perioder i mitt liv. Jag har bland annat kallats Mikki, Missi och Miksu/Mixu. De olika smeknamnen är tätt förknippade med minnen från just de tiderna jag kallats då.

Mikki är ett barndoms- och stallnamn.
Missi är ett gymnasienamn.
Miksu/Mixu är ett Jyrkinamn och ett svärmorsnamn.

Varför?

En av journalistikens gyllene regler lyder i sin korthet "varför?".

Jag tror jag när en blivande liten skjutjärnsreporter hemmavid. Han kan minsann det där med "varför?".

It ain´t sunny any more

Alltså, vi måste prata om det här med Solsidan.

På grund av allt möjligt, allt från tajta tidtabeller till annat att göra, så tittar jag väldigt lite på tv nuförtiden. De senaste åren har det varit typ Borgen och Solsidan jag tittat på.

Men, den oas av skratt och pinsamhet Solsidan tidigare innebar, det känns inte längre så.

Också igår konstaterade jag det, efter bortkastade 25 minuter, att det var ett dåligt avsnitt, igen.

Är det okej att säga det, att jag tycker att Solsidan är mindre solig den här säsongen? Äh, strunt i att säga det nätt, jag tycker att Solsidan är dålig den här rundan.

De tusen perspektivens farsdag

Det är ofattbart att det redan var en tredje fars dag vi fick fira tillsammans med den lille. Vart tar tiden vägen?

På grund av många orsaker handlade just den här fars dagen om de många perspektiv och svårigheter dagar som den här innebär.

Dels det allra gladaste perspektivet, jag har den outsinligt stora glädjen att känna två pappor som efter många, långa år och svårigheter nu äntligen fått fira sin första fars dag som pappor. För en del som saknar barn, på det där sättet att de verkligen önskar sig ett eller flere, är dagar som mors och fars dag en plåga. Att helt plötsligt, en dag i november, inse att man är en av de utvalda som faktiskt får fira - känslan är hisnande. Det är så att man vill knipa sig själv riktigt hårt för att kolla att det är på riktigt, så kändes det åtminstone för mig då vi hade den lille hos oss första gången mors dag firades.


I och för sig händer det att jag ger mig själv ett tjuvnyp fortfarande, bara för att kolla att jag är vaken och att allt det här fortfarande är på riktigt.

Sen, alla de andra perspektiven. Familjen som inte längre lever som en familj. En första fars dag utan barnen. Barnet som sörjer att att det inte längre har en far i livet. Barnet som sörjer att det inte ens vet vem fadern är.

Och sen, det där jag själv levde med i några år. Att år efter år se mors, fars och andra fest- och högtidsdagar passera som barnlös. Åren under den perioden var så otroligt långa och långsamma och nu - nu är det det precis motsatta som gäller.

Det må kännas som om åren går på snabbspolning just nu, men ett är i alla fall säkert, det är betydligt roligare att leva genom alla dagar och år nuförtiden.

Barnet levererar alltid

I brist på intrikata inlägg av modern, får ni lita på att barnet i familjen levererar.

Vi går mot brådare tider

Peppe skrev om det här om dagen, brådiset.

I min kalender, den som kombinerar jobb och privatliv, innebär november och december inte att vi går mot bara mörkare tider, det innebär också att vi går mot brådare tider.

Det är en blandning av allt, allt från att tidningar skall vara klara inför jul till julfester som är både privata och jobbrelaterade.

I min nuvarande livssituation, i den vilken jag kombinerar rollen som mor, fru och mitt jobb har veckosluten blivit nästintill heliga för mig. Har jag något - också om det är privat och roligt - inprickat under veckoslutet får jag ångest delight. Eller severe.

I övrigt har jag bestämt mig för att inte bli stressad. Så där så att jag på förhand bestämt det. Ger jag den känslan övertaget så rusar jag bara från ställe till ställe. Och det tjänar ingen något på, inte på jobbet, men framför allt inte hemma.

Ett lite tråkigt, men nödvändigt val jag också gjort, det är att jag skurit ner på både gala, galej och häng med polare. Jag kunde gå på premiär och fest på löpande band, men är otroligt noga med vart jag går. Prioriterar att stanna hemma så ofta som möjligt - det bland annat för att vid god vigör åka på längre arbetsresor nu och då.

Väl hemma, så försöker jag hålla fast vid att faktiskt vara hemma då jag är hemma. De gånger jag jobbar hemma så gör jag det helst då alla andra gått och lagt sig.

Och jo, i och med att det var en av kommentarerna jag tror Peppe fick på sitt inlägg, så fort det är för mycket av lite allt, så är det bloggandet jag drar ner på.

Vet inte riktigt vart jag är på väg med det här inlägget, längre än att jag inte vill bli typen för vilken brådis är en dygd, att det här är den period i mitt liv där det är en rätt pressad tidtabell som gäller och att jag samtidigt vill be om ursäkt om du är en av dem som råkat ut för att jag prioriterat hem före en massa andra nästan lika roliga och fina grejer.

...och så ses vi på Krunegård i morgon? För ibland rör jag mig faktiskt utanför Nickbys gränser.

Kvällsbiten

Jag och den lille satt i stora sängen och åt kvällsmat. Alla täcken fungerade som väggar och kuddarna som normalt finns i soffan fungerade som kvällsmåltid.

Jag undrade försynt om jag kunde äta den bruna kudden, då den lille gastade fram ett nej! Nej, absolut inte den bruna, jag måste äta den röda kudden.

Då jag undrade varför jag inte kan äta den bruna kudden konstaterade den lille, med lite jagad blick:

"Du är laktos."

(Varken jag eller den lille äter kuddar på riktigt. Red.anm.)

Vi är inte alldeles ensamma nu

Området vi bor på har under sisådär hundra år inhyst mer eller mindre oroliga själar. En del själar var sjuka, en del var för konstnärliga och en del hamnade väl på mentalsjukhus bara i misstag.

Ibland känns det som om de här själarna, en del av dem blivit kvar på området. Som till exempel då jag och den lille för ner tvätten i källaren. Den lille, som inte lider av någon som helst mörkrädsla, vill alltid att vi skall vandra i totalt mörker. Där går jag sedan med en glatt tjoande liten framför mig, jag kallsvettig av alla de skuggor och rörelser jag ser i det mörka.

Då våra katter fortfarande fanns bland oss hände det ofta att de håriga två stod med rest ragg och fräste in i ett hörn där inget syntes.

Sweet.

I lördags skulle jag ta ett foto på hur området ser ut i dimma. Jag höll på att krevera av skräck då dimman var så tät att den rörde på sig framför kameran.

Uh.

Blixtenmani

Hej alla merchandisesnubbar!

Den lille är på kreativt humör och har brainat fram ett par nya prylar åt er.

Vad sägs om Blixtenpianot och Blixtenhemmet, det kompletta?

Var kan man sätta den arga tippan?

Jag vet inte om jag är den enda, men jag tycker att den uppfinningsrikedom som omger Angry Birds, ja, att den kunde ta paus nu.

Vad finns det i AB-världen just nu? Spelen, duschkrämen, kaffet och lekparkerna och skolböckerna - och allt där mellan.

Det enda jag inte stött på är AB i tampongvärlden. En helt outnyttjad resurs.

Olika modeller, naturligtvis.

Den övre raden:

Den röda figuren är den som används vid normalmenstruation.
Den svarta figuren används då man måste spränga bort mensen, "räjäyttää lian pois".
Den blå figuren används vid snål menstruation.


Den nedre raden:

Den gula figuren används då du vill få upp tampongen med fart. Risken finns att den åker lite för högt upp.
Den vita figuren - vem har inte drömt om en tampong som studsar in på rätt ställe, helt utan händer?

Den gröna grisen kan väl inte räknas? Den får väl vara mensen då.

Att vara i minoritet

Blev intervjuad av en dansk journalist idag, löst under rubriken "att vara i minoritet".

Det är ju rätt många minoriteter man representerar då man tänker efter. Jag är finlandssvensk, gift med finskspråkig person, både foster- och adoptivmamma (ja, inte samtidigt då) och så är jag skilsmässobarn och så var min barndom så att säga färggrann.

Så skulle jag vilja vara vänsterhänt, men det är jag tyvärr inte. Jag tycker det ser så fint ut då vänsterhänta skriver för hand.

Alla barn...

Idag är dagen då alla FB-vänner sitter ute på flygfältet, på väg mot nya, varma äventyr.

Själv sitter jag i Borgå.

Alla barn var ute flög, utom Micaela. Hon satt i Borgå och vela.

Marthans svaga punkt

Ja, jag är typen som alltid hasar omkring i yllesockor. Jag förbrukar rätt många par per år. Skulle gärna ha en hel korg full av sockor.

Men, icke.

För, trots Marthan i mig, så kan jag verkligen inte sticka ett par sockor. Så, det här är en efterlysning - vem kan tänkas lära mig sticka sockor? Jelp?

En varning; jag är inte så att säga den händiga (i fråga om handarbete) typen. Jag kan sticka raka stycken, både avigt och rätt, men det är hälen som är - häh häh - min akilleshäl.

P.S Är medveten om att det ordnas stickcaféer och grejor, men jag önskar i detta fall få gå i specialklass.

Murphy?

Jag är en liten gnällapa idag. Men jag skyller det på valarbetströttma och lovar vara pigg och glad i morgon.

Men, man vet att man är trött då timmen på bilservicen känns som en vecka på spa. Att däckbytet drog ut på tiden kändes som värsta lyxbehandlingen.

Och sen då, då jag väl efter gastkramande färd på sommardäck har fått vinterhjulen att rulla, vad händer då? Vad händer då?

Det börjar regna.

Kommunalt vs. privat

Jag är trött som en purken murkla, tre timmars sömn makes Micaela a dull boy. Jobb, inte barnet (red. anm.).

Anyhow (så man nu är internationell helt plöstligt), en fråga riktad till er som har eller har haft barn på dagis:

Kommunalt eller privat? Och varför?

Eller har ni testat båda? Tumme upp och tumme ner?

Jag är alltså mer än nöjd, jag är otroligt nöjd med det dagis den lille går på. Men, det blåser förändringens vindar och jag ser både för- och nackdelar med bägge alternativen.

Hjälp den purkna murklan, ja?

*pheeew*

Sitter på ett rum i Lovisa och läser vad Pepster skriver på sin andra blogg om att vara borta från barnet (läs här).

Jag är ytterst sparsam i min nattliga frånvaro från barnet. Jag har varit borta någon natt här och där - nätternas antal går att räkna på den ena handens fingrar) - och det har nog alla gånger handlat om att vara på jobbresa (så också idag).

I all dess enkelhet så handlar det i mitt och vårt fall om att vi gärna vill vara hemma. Med fördel tillsammans med den lille. Men, det är bara vi.

Sådant tänker jag på timmarna innan den egentliga valrapporteringen sätter igång. Det blir en lång och spännande natt.

Annat som åker sicksack under peruken det är bland annat följande:

- det har aldrig varit så svårt att hitta en kandidat i ett val som det var den här gången. Jag hade haft lättare att välja kandidat i både Helsingfors och min gamla hemstad Vasa.

- är jag den enda som i röstningsbåset drabbas av den plötsliga rädslan för att helt plötsligt inte kunna skriva siffror rätt?

- jag har tydligen ett svårare trauma än jag trodde över det här med hala gator och snöoväder än vad jag trodde. Inte alls på grund av vädret i sig, men efter trafikolyckan i vintras trivs jag inte på vintergator.

- jag kommer att förlora en mycket, mycket kär vän under nästa vecka. Hästen jag ridit i mer än fem år kommer att flytta och jag blir ensam kvar på stallbacken. I och med att hästen och allt som hör till är en garanterade stressreleaser är jag lite ångestfylld.

Nu, lite tidningsjobb på det.

Mitt barn skall inte ha några tröjor med tryck

Jag har tidigare redan lagt ut texten om en hur bra mamma jag var före jag fick barn.
Långa radiramsan om hemgjord mat, leksaker blott i trä och absolut inga tröjor med tryck.

Pah, säger jag bara.

Bildbevis?

Ledsen för de dåliga fotografierna, men ni får en bild av hur det ser ut ändå. Och då skall ni veta att bakom dessa bilder döljer sig Blixtenstrumpor, Blixtenkalsonger, Blixtentröjor och en Blixtenpyjamas. Plus alla Blixtenprylar.

I rest my case.

När blir man tillräckligt gammal?

När blir man så gammal att man har rätt att börja bete sig illa?

Illa till exempel på ett sådant sätt att man inte behöver anstränga sig för att tex. presentera sig i telefon innan man börjar skälla?

Frågar en som blev väckt av en arg dam då det ännu var väldigt, väldigt mörkt ute.

Det var en sak jag skulle visa er

Ni kanske kommer ihåg att jag berättade att den lille är fullkomligt besatt av skyltar som visar var nödutgången finns?

Nåväl, i treårsgåva fick den lille en tröja med - just det - ett favorittryck.

Behöver jag säga att han blev salig?

Underliga telefonsamtal

Under resan till arbetet lyssnade jag på Succémorgonens intervju med en popstjärna, Agnes Karlsson (?). I ett koncept med snabba frågor ingick en fråga som i sin korthet löd "vilket är det underligaste telefonsamtal du fått?".

Strunta nu i vad Agnes svarade, här kommer min topp 2 över underligheter som hänt mig per telefon:

2. Den finlandssvenske runkaren. Jag har haft en del upphetsade män på tråden (jo, jo på den gamla goda tiden). Favoriten är den finlandssvenske - väluppfostrade - mannen som innan han kom igång med själva ärendet presenterade sig med både namn och titel.

1. Samtalet om den lille. Inget kan liksom klå det.

Det var ju inte riktigt där det skulle vara

Man vet att man är trött då man tvättar ansiktet med balsam avsett för håret och inte ens noterar att man inte fått morgontidningarna i postlådan.

Samlade rariteter

Alltså, den enda som är rolig i vår familj det är den lille. Det är därför jag bara återger sådant han säger.

Veckoslutets topp 3:

Vi var inne i en butik för att titta på skor. Den lille, som sitter i en butiksvagn, sjunger - på högsta volym: "oltiin eilen vankilassa, OLTIIN EILEN VANKILASSA" (sv. vi var i finkan i går).
Nej, vi har inte varit inburade, men den lille drabbades av sånglust.

Den lilles far undrar vad som var roligast under kryssningen. Svaret löd: toaletten.

Jag undrar vilken leksak den lille vill ta med sig då det är leksaksdag på dagis. Svaret löd: täcket.

Imse Vimse Bimbel

Svängde in via lekparken nere på byn idag, jag och den lille. Väl inne i inhägnaden tjoade den lille glatt något om spindlar. Jag tänkte, för mig själv, att det knappast kan stämma. Spindlar och annat otyg har väl gått i ide redan?

Så fel jag hade.

Bloggala?

Ok, vem kan uppdatera mig angående årets version av X3M:s bloggala? Blir det en sådan i år, när är det? Blir det intriger och kommer vi att slåss?

Återkoppling: ansiktsbehandlingen

Ja, den jag skrev om igår. Den lyxiga hydradermiebehandlingen på 75 minuter.

Fantastisk. Fantastiskt.

Så kan man beskriva det hela.

Att kosmetologen använde ord som stressad, känslig och hormoner, det väljer jag att förtränga nu.

Det handlade dessutom inte så mycket om mig som människa (skall skriva ett eget inlägg under rubriken "jag är inte den som stressar"), utan mer om min hy.

Och jo, hyn är mer utvilad i dag. Och några nyanser klarare. Heleämpi, som det heter på klingande finska.

Om det här inlägget skulle ingå i rekommendationsleken, så jo, jag rekommenderar.

Och då är klockan inte ens tio

Har jag hunnit med i dag:

Vakna av att klockjä*eln visar en timme mer än den borde göra. Tvungen att göra minus på allt det jag borde hinna utföra innan jag väcker barnet.

Få en gigantisk vattendroppe mellan ögat och glasögonlinsen. Tur att det var minus på "allt det jag borde göra" på punkt 1, inget sminkkladd alltså.

Svara på ett samtal om att jag är en luspudel som redigerat bort "Dagens ord" ur tidningen. Älskar det här med att alla samtal till chefredaktören skall avslutas med att "ja, då är det väl lika bra att jag säger upp prenumerationen, då".

Yes. Yes we can!

(Behöver lite amerikanskt pepp, därav YES! YES WE CAN!)

Knäck mina nötter, please

Saker som inte är så lätta då man är tre jordsnurr gammal:

- att snyta sig.
Det är liksom lättare att blåsa luft ur munnen.

- att förklara vad man drömde om på natten.
Man vet att det hände något, men man är osäker på vad "dröm" betyder.

Because I am worth it

Jag säger bara en sak;

Lyxig Hydradermie ansiktsbehandling. 75 minuter.

Jag är så värd det.

To all you whor... horse...

Dagens bästa, hittad på Facebook (via Markus Rauramo):

Saker man inte inte vill höra i sängen

Nattade den lille. Döm om min förvåning då han brister ut i ett sömndrucket:

"...oppa gangnam style..."



(Observera; öppnas blott på egen risk.)

Förvåning främst för att PSY och Gangnam style inte precis hör till det som finns på hemmarepertoaren.

Dagens sökord

"Psykopat sexliv".

Say no more.

Så blir du kung i baren

Vevade ihop hot dogs, hamburgare, glasstrutar, fruktkorgar och snögubbar framför ögonen på en hänförd publik i går. Man kan nästan påstå att jag skulle fått publiken att äta ur min hand.

Det är lätt att känna sig som kung i baren då det är öppet hus på dagiset och man får tag i en ansenlig hög med modellera.

Tassiga saker

Jag lägger ut texten om det i inlägget under, att det ibland kan vara stört omöjligt för mig att komma ihåg (tekniskt relaterade) saker. Igår hade jag stora problem att hitta registernumret till bilen i mitt huvud.

Jag kanske berättade det för er, att jag ibland kan sitta och titta på mitt tangentbord och allvarligt fundera över hur jag får fram det där snabelaat, jag ser tangenten men kommer inte ihåg vad jag skall kombinera den med för att få det på pränt.

Uh.

I stället för att komma ihåg sådana här viktiga och moderna grejer, så har jag i stället memorerat gamla telefonnummer, ni vet till sådana där telefoner som satt fast i väggen. 123 201. Slog man de siffrorna så landade man hemma hos oss.

Jag kommer ihåg i vilken ordning hästarna stod uppstallade på Vasa Hubertus någon gång under ett gammalt nittiotal. Jag kommer ihåg dressyrprogram jag inte ridit på tjugo år.

Vem behöver barnets personnummer då jag kan ge en stamtavla på en gammal häst i stället?

Det täcka könet rapporterar

Känslan då man ringer till bilverkstaden och försöker låta proffsig då man framför sitt ärende;

"Det kan hända att det hänger en grej lite löst under min bil. Tror du att ni kan hjälpa mig lite här?"

Attackerna i köpcentret

Lyssnade på radionyheterna i morse och lärde mig att chefer för köpcentrum i många fall väljer att förbjuda kommunalvalskandidater och -partier inträde i marknadsföringssyfte i sina lokaler.

Förbjud hellre typerna som säljer salvor gjorda på salt från Döda havet och dem som vill locka mitt hår. Att komma förbi dem i köpcentren är rena rama djävulskapet.

Att tackla en politiker eller två är lätt i jämförelse med att slippa foundationfarbröderna.

Att kn*lla upp sig

Satt på ett tåg häromdagen. Språkade med mitt resesällskap om medelålders män. Om medelålders mäns förhållande till kvinnor på arbetsplatser.

Historia ur det förflutna:

Då det i tiden begav sig, någon gång då jag var ung, grön och jobbade som musikjournalist fick jag frågan av en äldre, manlig person som jobbade i samma hus som jag. "Vem har du kn*llat med för att få det där jobbet då?".

Jag blev så ställd i det ögonblicket att jag säkert gjorde det mest skamliga, skrattade nervöst, liksom för att hjälpa bort honom ur det oerhört pinsamma och dumma han fått oss att landa i. Jag vet inte hur många gånger jag gått tillbaka till det där ögonblicket och hoppats att jag hade haft lite mer skinn på näsan och sagt allt det där man borde säga.

Men, man kan inte vrida tid tillbaka. I dag, det händer att jag stöter på personen i fråga i någon form av media, tänker jag mest lite i banorna av att där är han fortfarande. I samma hus, sitter på en lite mindre flashig pall, eventuellt lite överraskad över att han aldrig kom någon annan vart.

Och på något annat ställe sitter jag och kommer ihåg incidenten, rätt säker på att han glömt den. Om det inte är så att han fortfarande går omkring och tror att alla unga kvinnor bara får jobb genom att ligga sig till dem. Och gör det enormt korkade att ställa den frågan till de unga kvinnor som jobbar i samma hus som han.

Och så hoppas jag att de personer som får den frågan, av honom eller av någon annan, att de har så mycket mer skinn på näsan än jag hade den dagen. Låt dem inte sitta på dig, tänker jag här jag sitter. Och så hoppas jag att jag får bli gammal. Utan att bli bitter.

Tankeflöde slut.

Varför?

Följande dialog gick att höra i Nickby i morse:

Liten: Det är alldeles mörkt ute!
Mor: Ja, visst är det.
Liten: Varför?
Mor: För att det håller på att bli vinter.
Liten: Varför?
Mor: Ja, för att jorden snurrar runt solen.
Liten: Varför?
Mor: Vi befinner oss i ett solsystem som fungerar så.
Liten: Varför?
Mor (lite besvärat, det börjar bli svårt): Det var någon som byggde det så.
Liten: Varför?
Mor: Titta en så stor vattenpöl!

(Lör)Dagens outfit

Mjukisen, ni vet typen som kan prata om sina känslor, jag skriver om hen i det förra inlägget, har inte begåvats med en mor som prioriterar "snygg klädsel".

På min fråga vad hen ville göra under vår lediga lördag svarade hen att hen vill åka till Japan. Jag tog honom till en närbelägen busshållplats, iklädd kläder som inte var så att säga matchade.

Hen var rätt glad ändå.

Vardagsbloggaren

Eller, bloggin' 9 to 5 som Kim Wilde skulle säga.

Det bara blir så, jag är så totalfokuserad på hemmaliv och familj under veckosluten att jag inte riktigt mäktar med att vara uppkopplad. Flåt, flåt.

Det slog mig i går, att den lille nu - så där på riktigt - kan och vill förmedla känslor på en helt annan nivå än tidigare.

Låt mig förklara.

Jag gick ner för att hämta tvätten från torkrummet i källaren. Då jag kommer upp tillbaka kommer den lille springande, med trummande steg från sitt rum, röd och lite mosig i ansiktet. Och berättar följande:

"Jag har gråtit stort i mitt rum. Jag blev så ledsen då du gick till källaren utan mig. Jag ville komma med."

Allt detta i saklig och informativ ton, på så sätt att jag trodde att det var min man som bett den lille berätta om vad som hände medan jag var borta.

Men, nej. Allt på initiativ av den lille. För han ville så mycket (enligt mig). Berätta att han varit ledsen och varför. Och på så sätt säkerställa att jag inte smiter i väg på nytt (utan honom).

Åh, mitt mammahjärta.

Hej, samlingspartiet, jag har ett ärende.

Hej på er, bästa samlingspartister. I dag är jag en sådan där samhällsparasit, som lever lattjolajban här hemma, medan ni förser mig och den lille med de pengar ni lätt lagt in på banken.

Jag parasiterar alltså genom att vara hemma med sjukt barn. Eller, "sjukt barn" borde jag kanske skriva. För den lille kanske inte alls är sjuk? Jag kanske bara låtsas att han är sjuk, för att inte vara tvungen att gå på jobb. Eller, "vara tvungen" känner jag mig manad att skriva, för jag tycker faktiskt om att gå till jobbet.

Jag tycker alltså om att gå till jobbet och då måste jag alltså tycka att det är än roligare att vara hemma med det sjuka barnet. För det är ju väldigt roligt med sjuka barn, eller hur?

Fördelen med sjukt barn är att man får en extra pyjamasdag, man kan dricka sin latte i lugn och ro medan man bläddrar i inredningstidningarna och njuter av värmen doftljusen sprider. Samtidigt som nagellacket torkar kan man titta bort de där sparade tv-programmen som man aldrig annars hinner med trots att man jobbar så lite man kan.

För det är ju så himla lätt att vara hemma med sjukt barn. Rena semestern, klart jag kan använda det frikortet de dagar jag inte har lust eller ork att gå på jobb.

Hur det påverkar medarbetare och kolleger att jag inte går på jobb, att jag är "hemma med sjukt barn", det skall jag väl inte tänka på då jag tagit ut min rätt till lata dagar i vardagen?

Nej vet ni vad, ni som står bakom det här fantastiska förslaget. Jag skulle betala extra bara för att inte behöva vara tvungen att svälja mitt hjärta var gång det åker upp i halsen över oro för den lille. Den oro, känslan att leva med hjärtat utanför kroppen, rädslan över att det skall vara allvarligt, rädslan över att förlora honom, att se honom sjuk. Skulle jag ens kunna fejka det, bara för att ta lite ledigt?

Alla gånger ser jag hellre att han är frisk, kan gå på dagis - jaja, han går på dagis så att jag skall kunna jobba - så att jag kan, just det, jobba.

Annars skulle jag säga att jag kan byta med er bums på momangen, att ni som står bakom förslaget, kan komma hit fast genast och ta hand om det sjuka barnet. Men, jag är osäker, eller nej, jag är faktiskt helt säker, jag vill nog inte att personer som ni skall ta hand om mitt barn.

Vilka politiska signaler sänder ditt barn?

Det är rätt många marknader på gång i dagarna. På söndag var det marknad i Nickby, i dag är det Lovisa som gäller och på torsdag och fredag är det marknad i Borgå.

Marknaderna i kombination med det stundande kommunalvalet innebär naturligtvis att det finns en uppsjö gasballonger att välja mellan (det gällde då inte i Nickby, där tog ballongerna slut) och det igen innebär att man verkligen får hålla tungan rätt i mun då man försöker förse sitt barn med ballong(er).

Och det är ju en verklig djungel. Strategierna är ju minst lika många som det finns partier på plats. Ingen ballong eller alla ballonger skulle ju vara det enklaste, men det fungerar inte (på en liten, bestämd man på tre år). Att cirkla rätt, så att ingen skall kunna tolka de politiska signaler man inte sänder på något sätt.

Så en fråga, ni som förser era barn med ballonger - hur går ni till väga? Hur väljer ni (var ert barn står politiskt)?

Hur är det möjligt?

Hur kan det komma sig att barn alltid blir sjuka mitt i natten? Jag upprepar, alltid.

Signalement på en mommo

En mommo gör följande:

- stortvättar en gång i veckan - check.
- gör ättiksinlagd rödbeta - check.
- tar med sig matrester till jobbet för att de inte skall fara illa - check.

Mommon kvitterar (och tillägger; jösses så goda rödbetorna blev!)

Hur man lär sig kalendern

Oftast brukar jag ju bara dilla om mig själv, om hur jag vet att det är måndag och så. Icke idag.

Vet ni hur den lille vet att det är måndag?

Hans mor sätter tandkräm för vuxna på hans tandborste och upptäcker (modern alltså) detta först då hon hör avgrundsvrålet.

Alla goda ting är tre (eller, fyra då)

Goda saker som hänt mig idag:

- Claes Anderssons nya bok på posten
- Kaj Korkea-ahos nya bok på posten
- en flaska vin på jobbet i Lovisa
- en flaska vin på jobbet i Borgå

Nej, jag har inte druckit två flaskor vin på mina jobb. Jag har fått två flaskor vin.

En stark doft av tonårsflicka

Jag doftar som en av de där otroligt vackra och självmedvetna unga flickorna på spårvagnen.

Starkt, med starka underströmmar av jordgubb, tuggummi och söt självsäkerhet.

Orsaken är inte fullt så poetisk. Gymmet, som står för shampoo och sådant, har uppenbart bytt märke.

Och jag är uppenbart för gammal för att dofta på detta sätt.

Jag vill inte ha någon j*kla hund

Till och från, i synnerhet efter katternas frånfälle, har det funderats på hund i vår familj.

Nu har den drömmen satts på is. Det i och med att den kortaste i familjen protesterar å det mest högljudda. Han skall inte ha någon j*kla hund.

Den lille skall ha katter. Två stycken.

Den ena katten skall heta "Mamma" och den andra skall heta "Iskä" (finska för pappa).

Hallå alla modelejon!

Nej vet ni vad. Nu har jag, i månader, sökt en svart kofta. Utan resultat.

Det är alltså inte frågan om borttappad kofta, utan jag behöver en ny tröja. Trots att mina krav är få (modell längre, inte för urringad, gärna med knappar) så kammar jag noll. Nu är det kallt ute och jag behöver er hjälp.

Hjälp.

Sannerligen säger jag eder

...att jag verkligen såg ut som 42 år i morse då jag tittade mig i spegeln. Påsarna under ögonen har nått oanade storlekar.

Nej, det kommer inte att publiceras en bild på detta och nej, jag är inte 42 år.

Instagram, anyone?

Mina små gryn, för- och nackdelarna med Instagram?

Du finns där, ja? Hur hittar jag dig?

Andra måndagen i rad

Känslan då din nya bänkkamrat på bussen kastar den överstora väskan på din sida, borstar håret och äter, smaskande, en semla. Bakom dig en resenär med grav tobakshosta. Behöver jag tillägga att bussen är allvarligt försenad? Oh, joy.

En noggrann man i sina bästa år

Den lille, som i ett par månader har sovit i eget rum, gör fortfarande utflykter till vår säng om nätterna.

Den lille är en noggrann man. I natt, då han startade färden mot vår säng, hörde jag honom först stänga dörren till det egna rummet, efter det släckte han omsorgsfullt Snoopylampan som alltid lyser om natten och efter det dök han upp vid min sida.

Väl nere mellan oss frågar han med myndig stämma om jag kunde räcka honom hans eget täcke.

Natt, natt.

Du vill bli min anhängare?

Hörs i telefonkön; "Ett ögonblick ännu, var Gud."

Mmmkay.

Har de ingen aning?

Ser ett klipp på Schulman show, ett klipp som handlar om utvik av något väldigt intimt (titta här). För dig som inte orkar eller vill titta, kan jag berätta att det handlar om klipp där damer och herrar lagt ut filmer på youtube där de visar resultatet av graviditetstest - och reaktionerna på de här resultaten.

Lite vid sidan om, eller något kapitel framåt, så drabbas jag av samma känsla som alltid då folk blivit knasglada över ett positivt test. Att de inte är kloka de här människorna som blir så där tokglada över pinnen de pinkat på. Att de vågar visa resultatet på film, på youtube over the interwebs.

Fattar de inte hur fel det kan gå? Att det i bästa eller värsta fall kan handla om en gastkramande pina och fasa på nio månader och allt mindre än det?

Besides the point, jag vet. Ville bara få det ur mig.

Anne Hietanen är gift!

Fredagens finaste - och mest fantasieggande sökordskombination - är definitivt "anne hietanen är gift".

Osökt far tankarna i väg, vem är det som vill veta om Anne gift sig? HAR Anne gift sig? Är det Anne själv som inte kommer ihåg hur det står till?

Anne! Jag vill gratulera! Oavsett om du är gift eller ej, så vill jag gratulera!

Empirisk studie vid kassan

Grymt ståhej här och där om unga och deras rätt att dricka energidrycker, men i alla fall.

Är jag den enda som tycker att ungdomarna (jösses, är jag tusen eller tusen år gammal?) som köper energidrycker så där allmänt ser väldigt hängiga ut? Glåmiga, med dålig hållning? Inte fyllda av livslust, direkt.

Det är kanske därför de måste köpa energidrycker? Senare på dagen, då effekten sätter in är de säkert både rosiga om kinderna och sportiga?

(Förlåt, förlåt du ungdom som i misstag landade på den här bloggen, mormor bara filosoferar. Och nej, jag dricker inte energidrycker (fast jag kanske borde).)

Då man gifter sig andra gången

Drömde i natt att jag skulle gifta mig en andra gång (meddelande till min man, och er andra också; med samma man också den här andra gången!).

Trots att allt i den här andra tappningen av vårt bröllop såg helt annorlunda ut än första gången, så var jag klädd som första gången. Med en skillnad, uppenbart hade jag obekväma skor under den första festen, den här gången hade jag vit-gröna Converse på fötterna.

Tänk om mitt undermedvetna planerar ett sådant där överdådigt amerikanskt renewal of vows? Det stundar ett jubelår alldeles inom kort, så helt otippat är det väl inte?

Eller jo, det är nog väldigt otippat. Definitiv högoddsare.

Nej, men titta

Då den lille stöter på goda arbetande människor i gul väst (ni vet, människor som bygger, reparerar och sådant som innebär bruk av reflexväst) utbrister han alltid i ett högljutt: "Nej, men titta - Byggare Bob!".

Det finns alltid en orsak att korka skumppan!

Det är dags att fira.

I natt noterade jag vid tvåtiden att den lille sovit fem timmar i ett sträck. I och med det hade jag samtidigt sovit tre timmar i ett sträck, ostört, utan att vakna. Ja, före två då.

Det är inte ofta det händer, det finns alltså en fullt giltig orsak att korka en flaska skumppa!

Här luktar det visst lite illa?

Den lille råkade ut för ett läckage, olämpligt på det sätt att han sprang läck i bilstolen.

Nu luktar bilen som en blandning av urinoar och ni vet sådant där spray som man skall spraya på tuppen då det luktar fruktansvärt illa.

Tala om morgonillamående under bilfärd till jobbet, ja.

Men, goda tips och råd mottages. Hur få bort lukten, också den här blandlukten? Överdragen på bilstolen är modell svårtborttagna, jag testar gärna på lättare grejer innan jag börjar tampas med stolåbäket.

Tänk om det är dags för min första Wunderbaum.

Är det år 2012 eller?

Gårdagens HBL, insändare:

"Det finns en mängd goda böcker om barns behov och utveckling. Man skulle önska att nyblivna föräldrar läste dem i stället för att lyssna på jämställdhetsprofeter.".

Insändarskribenten har naturligtvis tagit avstamp i det inflammerade ämnet "amning" och det vi ju, alla jämställdhetsprofeter är ju argsinta amningsmotståndare.

Jag har inte studerat ämnet amning i medicinskt syfte, kan bara titta på barnexemplaret jag har hemma. Gossen har inte sett ett bröst i sitt liv, inte som en matkanal i alla fall. Helt bra verkar han må.

Den är lång och den är orange

...och den heter morot.

En snabbis denna tidiga morgon. Jag har tömt grönsakslandet, nu har jag mängder av morot jag borde tillreda i sådan form att den håller.

Ge mig ditt bästa morotstips. Tack, snälla.

Hur provocerade är nI?

De flesta av er har säkert läst om och kanske tagit del av "presidentens projekt" Helt vardagliga saker.

Det ser ut som om de flesta - inte ni, de andra - är väldigt arga och provocerade av den här kampanjen.

Väcker kampanjen några känslor hos er? Hurudana?

Om Helt vardagliga är obekant för dig, kan du titta på den här.

Har skrivit en ledartext om det här till morgondagens upplaga av BBL (den är redan inne, så jag tänkte inte citera er) och tanken på hela uppståndelsen blev kvar i huvudet på mig.

Saker man sätter i munnen

Man vet att man är småbarnsmor då man står och borstar tänderna med Blixten McQueen-tandkräm.

(Smakar väldigt illa, ger den två stjärnor av fem.)

Brådisbyxan

Nej, vettni.

Det blir inget vettigt bloggande den här veckan, det är lite för mycket skottspole i luften just nu. Jag skulle vilja briljera genom att säga att det lett till att jag har en massa bra blogguppslag på hög, men då skulle jag ljuga (så tips mottages, gärna).

Men, jag vill ändå ge er inblick i de franska streck som susar genom mitt huvud:

Om någon skulle fråga mig vem jag anser är den vackraste kvinnan i världen, svarar jag Helena Christensen.

(Hörde Chris Isaaks Wicked Game på radion i morse, därav det här franska strecket.)

Som ni ser, det står inte bra till just nu.

The award goes to...

En del kvällar hinner bli sena, så sena att den lille sover då jag kommer hem. Lite beroende av vem för, vem hämtar, kan det hända att vi inte ses på morgonen heller.

En sådan kombo är nyss "avklarad".

Krydda det här med att det är föräldradag på dagis i eftermiddag.

Just idag vinner jag inte pokalen med texten "årets mamma".

(Jag är en väldigt bra mamma, men det känns bara uselt att tidtabellerna ibland är så här tajta.)

Dagens "jag måste lätta på hjärtat"

Först av allt, har man valt att bo i höghus så har man. Lev med det, som man brukar säga.

Det vore ändå intressant att undersöka typen av granne som alltid, alltid hänger tvätten i det gemensamma torkrummet precis mitt framför fläkten. Ni vet, så där att det är ett djungeläventyr att ta sig förbi den tvätten för att hänga sin egen, längst bak i torkrummet som sig bör.

Jojo, jag kan förstå att det ibland är brådis, att man måste få något visst plagg torrt på expresstid. Men, i andra fall, ett nejnej.

Alla har vi våra brister

Jag kan komma på två så här i en hast; jag skall varken bli konditor eller fotograf.

Men, jag vill nu ändå säga att jag gjorde mitt bästa för att den lille som bor hos oss skulle få en tågkaka i choklad till sitt kompiskalas. Och så försökte jag vara hygglig och redigera bort så mycket som möjligt av en av besökarna (alla kanske inte vill hänga här i min blogg), därav den rätt tarvliga kvaliteten på fotot.

Om kakan, mannen sade (då jag svettades som mest) att det jag åstadkommit såg ut som en traktor. Alla som var tre år eller yngre, de såg genast att det var ett tåg.

Outta space

Höll en morgonsamling på högstadium senaste vecka.

Minen på de ljuva eleverna då jag berättade att då jag började jobba, ja, då fanns inte internet.

Döden, döden, tänkte de små. I deras ögon är människor som jag så over the hill.

På tal om fredag

Om det nu sedan var fredag*** eller pizza-perjantai (se inlägget under), så har den lille också inlett fredagsfirandet. Han inledde det redan på dagis.

Genom att kakka på golvet.

Det var allt för stunden.

Fredags***

I och med att det är fredag idag, vill jag bara kort konstatera följande:

Jag avskyr, verkligen avskyr, ordet fredagsmys.

Det var allt för stunden.

Dagens dubbel

En kollega kräks och dagiset rapporterar springmask.

Resultatet?

Jag sitter med kväljning och det kliar i rumpan.

(Nånej, men inbillningssjukan, ni vet.)

Att mota det onda med det goda

Precis som Maria skriver i sin kommentar på mitt inlägg om den dödade åttaåringen, så kommer jag inte heller ur loopen med tankar på den lilla flickan som dödades natten till morsdag.

Det var samma morgon som rättegången inleddes jag var tvungen att väcka den lille på morgonen, det för att han skulle till dagis och det för att jag skulle till jobbet. Den lille var trött och var sur som en simpa för att jag tvingade honom att vakna. Surheten tog sig uttryck genom att den lille var gråtig och tyckte att det var orättvist att det höll på att bli bråttom.

Det här är en vardaglig incident som alltid ger mig en släng av ångest. Att jag, på grund av mina frivilliga och ofrivilliga val, gör honom ledsen. Ett lite dåligt samvete plågade mig längs morgonen, som det alltid gör då jag känner att jag inte bara ger den lille av det goda, utan gläntar på dörren till det som inte är roligt.

Och så nyheten om hur ont man kan göra ett barn. Hur ont man kan göra ett barn utan att ens tveka. Att man kan vara så ond att man upprepar det onda, gång efter gång. Tills döden kom som en icke-självvald befrielse för den lilla flickan.

Jag märker det nu i det som är vår fortsatta vardag, att små detaljer, en puss här, lek där, glatt tjoande på Hoplop, en födelsedagskaka och en sagostund varje kväll - att tanken på flickan förföljer mig.

Allt det den lille ändå, trots mina skavanker och svagheter som mor, får. Som flickan inte fick.

Samvetet över det onda i världen gnager.

Men, det skall inte vara bort från det barn jag fått. Tvärtom. Jag skall bomba honom med så mycket kärlek jag bara kan.

För jag vill tro att man kan mota det onda med det goda.

Hinder i livet

På söndagen ordnade vi hopptävlingar på stallet jag rider på. Deltagare i alla olika åldrar och på olika nivåer.

Det var roliga tävlingar, speciellt rolig var en klass som i sin helhet bygger på att ridning är kul och att tävling inte heller behöver vara allvarligt, men det skall jag återkomma till.

Det jag ville skriva nu, det är att det nu för tiden är så otroligt svårt att se barn och unga bli besvikna. Det var ett par, tre flickor som antingen föll av eller vägrade ut eller annars bara var besvikna och de var så ledsna. Så ledsna att tårarna bara rann och det var stört omöjligt för deras anhängare att få dem att gå med på att det inte är så allvarligt.

Barns besvikelse är så sann, så djup och så svåröverkomlig.

Det gör mig nu för tiden så ledsen, ett drag som förstärkts efter att jag fått bli mamma.

Samtidigt är det något jag försöker stå ut med hemma också, att låta den lille bli och vara besviken. Det är svårt.

Det skulle vara fint om man kunde gå tillbaka till den stund i det egna livet, då det som tidigare kändes som skamligt och svårt, att det övergick till att vara något som man kunde bjuda på. Man borde hitta den stunden, kapsla in den och dela ut nu och då.

Det här hindret har inget med inlägget ovan att göra.

Mest älskade barn

Den lille, tre år idag.

Jag älskar dig så.

Ibland är världen för ond

Ibland är världen, eller rättare sagt människan så ond, att jag bara vill lägga mig ner och dö.

Den detaljerade beskrivningen om hur en pappa och hans flickvän dödade en åttaårig flicka senaste morsdag, den får det att vända sig i magen på mig.

Här. Jag vill inte komma med uppmaningen läs!, men det är ju saker som händer på riktigt.

Fy fan. Fy fan. Fy fan.

Alldeles stum

Jag är inte mycket för att puffa mig själv, men jag vill be er som ännu inte läst kommentarerna på mitt förra inlägg att göra det. Det är läsning som känns.

Tah´bu

Små barn som är mer än gulligt runda. Som är mer än trinda. Kanske tjocka. I vissa fall feta.

Jag vet att redan det att jag reagerar, registrerar och låter mina tankar fara iväg då jag ser ett litet överviktigt barn, att det gör mig till allt annat än en fin människa.

Men, ändå, det skall jag erkänna, så åker mina tankar iväg. Jag funderar över hur barnets förälder eller de andra vuxna i barnets liv resonerar, hur det har gått som det har gått och så.

Nu har vi, med den lille i huset mest motsatt situation, det vill säga vi när en vandrande pinne. Så, direkt och personlig erfarenhet har jag inte, men har väldigt nära personer som tampas med utmaningen i överviktiga barn. Och jag vet att det inte är något lätt ekvation, och att ett överviktigt barn absolut inte beror på lata, ointresserade eller feta föräldrar.

Var finns ni i den här frågan? Ni med barn? Ni utan barn?

I Östra Nyland skriver Max Nyberg en ledare om ämnet i dag, du kan läsa ledaren här.

Hur man vet att man är tusen år

Då man står i köket och gör "farmors ättiksgurkor", då senast inser man att man är gammal. Alltså riktigt gammal.

Face/Off

Den 6. september är det "den sminkfria dagen". I all dess korthet firas dagen för att vi skall reflektera över det ekologiska eller det motsatta i make up.

Mer info om dagen finns här: meikitön päivä.

Tittade lite på det här igår, måste erkänna att jag inte deltagit i dagen tidigare. Funderar nu smått på att göra det, svira runt hela dagen utan smink, och undrar om någon annan kan tänka sig att hänga med?

Nu är jag inte någon stor användare av smink, anser själv att jag inte är så kapabel med penslar och sådant, men brukar nu ändå försöka få till det på något sätt innan jag går till jobbet. Ser i kalendern att jag har en del grejer inprickade i kalendern just den sminkfria dagen, men kanske man ändå skulle testa?

Och så drar vi till med upplägg av foton och grejer på hur vi modigt varit utan smink hela dagen, yes?

Något knäpp har jag fått

Alltså, något litet knäpp har jag allt fått i huvudet. Det då "regn" nuförtiden i mitt huvud översätts till "det bästa vädret att springa i". Mera medicin.

Utanför ämnet, men som information till typer i faggorna av Sibbo och Nickby. På lördagen ränner det kvinnfolk i skogarna, det är dags för Varghoneloppet. Jag skulle faktiskt delta, men för tredje året i rad (!) är jag inbokad på något annat. Hmpf.

Hallå, alla ni som plastar böcker!

Råkade läsa ett intressant inlägg om en syssla som många svettiga mamma- och pappahänder sysslar med just nu.

Är du en av dem som plastar böcker?

Nu har jag inte själv någon orsak att plasta böcker än, men någon dag skall väl den lille inleda sin skolgång han också. Jag skall göra mitt allt för att övertyga honom om att det är roligare att klä böckerna i roliga planscher av papper än att plasta dem.

Jag använde planscher ur tidningen Okej då jag var ung (och det är ungefär tusen år sedan), så jag har säkert haft någon nakupelle-Paul Stanley på biologiboken.

nednutsegårF

Frågestunden, men andra vägen. Det vill säga jag frågar och du svarar.

1. Har du manliga läsare på din blogg?

Det sägs att kvinnor brukar söka efter sin far då de väljer partner.

2. Ser du din far (eller drag av honom) i din partner? Eller drag av din mor om du har en kvinnlig partner?

Lylps!

Det är så galet roligt att få följa med då den lille lär sig prata.

I kväll har vi lärt oss - eller ja, jag kunde ordet sedan tidigare - ordet reparatör.

Säg efter mig; lepa-la-tööl.

Sådärja.

Extra poäng får den som vet vad "lylps" betyder.

Logiken?

Det händer ju att vi som bloggar nu och då skriver inlägg eller kommenterar sättet anonyma personer kommenterar det vi skriver.

Jag trillade just över ett exempel på en kommentar, där jag skulle vilja fråga personen som kommenterade, att hur tänkte du här?

Som bakgrund, kommentaren är postad under en artikel på hbl.fi, artikeln handlar om nedskärningar i polisväsendet.

Guest:
Helt sjukt att dra in på poliser samtidigt som man eldar upp pengar i och med alla subventioner till vindkraft.

Alltså, det händer ibland, att man bara kommenterar med det egna intresset främst för ögat?

Varför, o varför?

(I något skede hoppas jag att jag skall börja skriva intressanta och intrikata inlägg, i väntan på det...)

En fråga, varför i hela fridens namn memorerar jag helt totalt onödiga grejer? Ett exempel, jag läste i början av nittiotalet en grej om Alice Bah i någon flicktidning. Alice ombads dela med sig av sina ultimata skönhetstips och jag, jag kommer ihåg Alices svar.

"Noppade ögonbryn är ett måste. Jag känner mig ovårdad om de får växa fritt."

Varför, o varför, måste jag komma ihåg saker som dessa?

Jag är helt säker på att de här onödigheterna äter upp hjärnkapacitet som annars kunde smida på de där intressanta inläggen.

Så kom den dagen

Den lille meddelade i går att han ville flytta ut. Han vill sova både dags- och nattsömn i eget rum.

Trots ett hjärta i skärvor, mitt, inledde vi flyttrumban och där sov han sedan. Både dag och natt.

Uh. I eftermiddag vill han väl ha en mopedbil så att han skall kunna köra till sin hyresetta nere på byn.

Notifikation för framtid

Bara så att jag skall komma ihåg vilken dröm som var den första den lille kom ihåg på morgonen:

"Mamma, mamma, vi har en häst uppe på skåpet. Den galopperar där. Vi måste ta bort den."

(Den lille vaknade med ett gråtryck vid fem och sade att det måste bort. Bort! Luska nu sedan ut vad det är som skall bort.)

Over the hill

Hur man vet att man är helt ding i bollen?

Jag satt, tillsammans med den lille, på stora sängen och lekte med bilar i går. Den lille ville att bilarna skulle ha ett parkeringshus och jag, som försöker vara tillmötesgående, satte igång och fixade.

Det gick inte så bra. Mitt i mitt fixande utbrister den lille, med lite ömkan i blick:

"Mamma, det där går inte. Det är ju ett täcke."

Händer det här dig?

Härom dagen satt jag vid mitt tangentbord och kunde för mitt liv inte komma ihåg hur jag gör ett snabel-a. Jag såg tecknet framför mig, under tvåan, men fick inte till det.

Samma sak händer ibland då jag skall betala mina inköp med kort. Kort far det genom huvudet, vilken var sifferkombinationen?

Namn som försvinner, ibland kan jag ligga i timmar och fundera på vad familjemedlem nummer x i den och den familjen hette.

Säg att det här händer också dig. Att det inte är direktkopplat till senildemensen, senildemensen.

Svenskfinland klockan 17, en tisdag

Jag kan rapportera att jag denna tisdag klockan 17.00 skall infinna mig på en yogatimme.

Du då? Klockan 17.00?

Tänk om jag blir en galen sportmamma?

Den lille deltog senaste söndag i OS - eller Oves som den lille kallade spektaklet på tv.

Idrottstävlingarna är en klassiker på min mans hemort, de ordnades i år för 45. gången och ja, min man har deltagit i tävlingarna då han var liten.

Den lille deltog i smärtfria 20 meter för barn födda 2009 och det gick mer än galant. Alla hade rätt kul och alla fick medalj.

Men ändå, mina grubblerier var många, både före, under och efter tävlingen. Skall barn tävla? Skall föräldrar sätta sina barn i tävling? Skall man prata om att vinna eller skall man prata om att det är roligt och alla får vara med? Varför får man medalj och hur vet man att det är barnet som vill springa, att det inte är föräldrarna som lever ut någon egen dröm, krossad i skör barndom?

Min största fasa är att jag en dag skall vakna upp och finna mig själv skrikande vid en idrottsplan med bultande, blå ådror vid tinningen. Jag vet att det inte kommer att ske, men bilden är ändå skrämmande.

Lissu!

...andra får givetvis också väldigt gärna tackla mitt spenatdilemma.

Enkel fråga, hur frysa spenat på bästa sätt? Jag har ungefär ett lastbilsflak spenat jag borde ta vara på och vill inte göra om senaste hösts spenatfadäs...

Hjälp mottages, jag kan bjuda på spenatplättar som tack!

Tack

Jag vill tacka för alla fina kommentarer på mitt senaste inlägg, tack.

Det känns bra att läsa det ni skriver, det känns bra med balans på internet - ni är beviset för att det finns kloka, fina människor också här.

Troll på det andra språket

Jag blev upplyst om att det finns en glad tråd på ett diskussionsforum, en tråd som i tjugo sidor handlar om mig.

Nu är jag inte särdeles intresserad av ett häng i rampljuset, men gick ändå in och tittade. Det i och med att tråden såldes in med information om att jag i tråden blir hotad till livet, kallas partijournalist och får information om att jag kommer att stämmas.

Nu blir jag inte uppskrämd av alla löften ovan konstaterade, men jag blir desto mer trött och nedstämd. Lite mörkrädd också då jag inser hur starkt hatet - riktat mot mig och samtliga finlandssvenskar - är. För att jag talar svenska.

Det roliga är att jag anklagas för att ha smutskastat finskspråkiga finländare. Att tråden i tjugo sidor upp och ner smutskastar svenskspråkiga i Finland är det få som noterar. De kommentarer som tar mig eller finlandssvenskan i försvar, de avfärdas genom att konstatera att det är jag som är där inne och plitar svar, vilket inte ens skulle falla mig in.

Uh.

En framtid som tv-informatör?

Vad som pågår på TV just nu?

Oves, enligt den lille.

Lystra! En enda chans att läsa detta!

Vet ni, jag har alltid gjort "cuckoo-rörelsen", vevat med fingret vid örat, ja, då jag hört eller läst om personer som planerar sin träning, som kniper den extra tiden för ett träningspass någonstans i kalender.

Inte riktigt min sida av gatan, nej.

Men, lystring! Det slog mig under morgonens runda, som jag kom ut på i och med att jag ställde väckarklockan på ca. jättetidigt, att jag just i stunden var en sådan person. En person som planerar sin träning och hittar extra tid för att det skall vara möjligt.

Jag befann mig alltså svettig längs grusvägarna någon gång genast efter natten, bara för att jag vet att jag inte kommer att hinna göra något sportigt i kväll.

Jag är övertygad om att det är något som går om. Ville bara skrävla.

Jag och OS

Jag tittade på kvinnornas slutspurt i maratonloppet i London.

För det första; hur fasiken kan man spurta då man redan har mer än 40 kilometer bakom sig?

För det andra, känslan då jag sprungit fyra kilometer och inser att det är mindre än en tiondedel av det maratonarna springer. Känslan då jag "sprungit" tio kilometer och inser att en spurt, då jag klarat mindre än en fjärdedel av en mara och en slutspurt, den är omöjlig, den skulle locka fram döden i mig.

Det är då man inser att man är liten på jorden och en oerhört blygsam (och svag) springare.

Tack för hjälpen!

Jag fick ju tons and loads med hjälp av er då jag undrade i vilka kläder ni brukar klä era barn då det nalkas fest.

Slutresultatet i vårt fall, det såg ut såhär:

Själv var jag klädd i ett par gamla gardiner.

Den lilles nya kompisar

Ny säsong på dagis innebär också nya kompisar för den lille.

En av de nya typerna i den lilles grupp heter, enligt den lille, Baby Miljoona (Bebis Miljon, för svenskspråkiga).

Baby Miljoona, jag anar en spirande rapartist i Nickby.

Under och mirakel

Ibland blir man och jag glatt överraskad.

Jag fick ett samtal av en läsare som ville berömma mig idag. Inte bara för en kolumn jag författat, utan också för att mitt språk är så modernt, på ett gammalmodigt sätt. Jag fick extrapoäng för att jag använder ord som "oavsett" - i stället för att skriva oberoende av eller vad man nu kan tänka sig i synonyma vägar.

Tänk så glad man kan bli tack vare ett samtal.

Den här nöten, knäck den!

Om det är något jag tycker är lite halvbökigt, så är det att hitta på festklädsel åt typer på sisådär tre år.

Den lille skall gå på bröllop och jag har ingen aning om vad vi skall klä honom i.

Hjälp.

Fotnot: Jag har lite svårt med "vuxenmundering i miniatyr", så kostym och sådant, det funkar inte.

Korvkoppar och murusås

Inte för att jag tror på något övernaturligt över huvud taget, men det är nog ett fantastiskt sammanträffande att samma dag som vi talade om gamla maträtter, det vill säga mat man åt som barn, hade någon hittat hit genom sökorden 70-tals maträtter.

Och jag vill, naturligtvis, dela mina kulinaristiska utsvävningar på det glada sjuttiotalet.

- Korvkoppar.
Lördagskorv säljs ju i sådana där fina orangefärgade stänger. Den korven skars i centimertjocka skivor som stektes så att de bildade små skålar. Korvskålarna inmundigades med senap.
Jag har i fullvuxen ålder aldrig kunnat äta stekt korv. Uh.

- Sej.
Sejen tinades något och skars också den i centimeter tjocka skivor. Skivorna stektes och saltades och eventuellt pressades lite citron över.
Uh. Tack vare att jag hade katter i många år, så anser jag fortfarande att sej mest lämpar sig som kattföda.

- Murusås.
Mammas stekte maletkött och blandade det hela i en brunsås. Minnet av såsen är att det var gudomligt gott.
Jag gör försök att tota ihop murusås åt den lille ibland. Min sås är nära, men inte helt där mammas sås var.

- Stekta leverbiffar.
Ja, leverbiffarna var okej om de var utan senor.
Brukar beställa lever då jag äter ute, vilket händer verkligt sällan nuförtiden. Har hemma gjort sås på kycklinglever några gånger.

- Ungskorv.
Ja, en rejäl länga korv med skåra i mitten. Ketchup, senap och ost och in i ugnen.
Inte så pjåkigt, men jag tror inte att jag lyckats tillreda ungskorv under de tjugo senaste åren.

Det är rätterna jag kommer att tänka på just nu. Fler kanske dyker upp då jag gräver i hjärnstuffet.

Cravings

Jag har inlett ett seriöst och ohälsosamt beroende.

Riskaka. Ge mig riskaka.

Morgondagens BBL

Jag tror alldeles bestämt att hela den finlandssvenska bloggvärlden måste läsa Borgåbladet i morgon. Då är den här fantastiska kvinnan med i tidningen.

Det var allt jag hade på hjärtat just nu.

Skavsåret

Så, en måndag är klockan 0800 och hela familjen är ute på vift.

Jag förde en halventusiastisk liten till dagiset sådär så att vi skulle hinna till hans morgonmål. Vi tog alltså vid ungefär där vi slutade före midsommar, så lätt är det att trilla tillbaka i rullorna.

Det har varit underbara fem veckor, vårt första egentliga sommarlov som småbarnfamilj.

Avrundar med en bild på skavsåret (och då skulle ni se det riktiga såret, det som sitter i handen, många tårar spilldes över det i går), som också avrundade sommaren:

...och så det som kanske gnager litet. Den lille är den första i sin grupp som kommer tillbaka till dagiset. Uh, ni kan ana er till känslan. Men, ser man det från den ljusa sidan så är han först på plats, han får i lugn och ro bli den lille king of the hill of the dagiset han vill vara.

En chefredaktör på jobb

Den lille är en man som står för det han säger. Säger han att han skall komma på jobb, så gör han det.

Bara så att ni vet

Den lille råkade se en snutt av ett tv-program (jo, jag vet man skall övervaka och det är föräldrarnas ansvar att barn inte ser fel grejer) som förevisade ett älskog. På så sätt att man såg ryggen på en man i aktion, sådär som det visas i amerikanska serier.

Den lille konstaterar lakoniskt: "Man får inte gymnastisera i sängen. Huvudet skall vara på dynan."

Bevingade ord och uttryck

Folk i min omgivning brukar höja ett förvånat ögonbryn då de hör mig svara i telefon. Det händer ofta att jag svarar på samtal med ett glatt "hej då!". Då jag svarar så, är det min man som slagit mig en signal.

Att svara med det som många uppfattar som en avskedshälsning är en del av en intern jargong jag och min man kör med. Sättet att hälsa blev hängande mellan oss efter att jag fått förklara för min förtvivlade man att min farmor visst tycker om honom. Att farmor Saga inte alls är ute efter att schasa bort honom så fort han dyker upp. Det är nämligen farmor Saga, med rötterna djupt i Pargas med omnejd, som introducerat det här sättet att säga hej då gäster stått på trappan.

Mina systrar och jag har ett eget sätt att hälsa på varandra. Ursprunget till vårt sätt att säga hej till varandra är vår lite egna moster Maj, som hade ett alldeles unikt sätt att säga hej då hon antingen besökte oss eller ringde till oss då vi bodde i vårt barndomshem. Då moster Maj anlände, hörde man först hur det gick i dörren, skrapet av skor som putsades mot mattan och sedan det dova, lite släpiga "hee bara jaag".

"Hee bara jaag", så säger vi systrar också då vi ringer varandra.

Hee bara jaag, det är så mycket mer än ett sätt att säga hej. Det tar oss systrar till alla de olika hem vi bodde i som små, det tar oss också till olika situationer vi upplevt och delat under vår barndom.

Jag märker att jag låter de bevingade uttrycken fortsätta också via den lille. Allt som oftast kallas barnet till middagsmordet med ett "Kom dååå!" - också något jag bär kvar i mig som en förlängning på farmor Sagas sätt att be oss sätta oss till bords.

Så, hej då! Hee bara jaag och jag undrar om ni i er familj har helt egna bevingade ord och uttryck?

En ode till Fua

Ni vet, ibland läser man något som blir kvar och snurra i hjärnbalken. Det hände mig i våras, jag läste ett inlägg Fua skrev. Jag är dålig på att återge, men i sina korta drag handlade det om att man inte skall fatta lösa icke-beslut.

Jag tror exemplet Fua gav var det här med att äta hälsosamt. Att det inte fungerar speciellt bra att bara löst bestämma sig för att man skall "bli mer hälsosam", utan att det gäller att sätta upp konkreta regler. Typ "jag skall äta en frukt om dagen från och med nu".

Det här inlägget påverkade mig, som är en konditionär (det är inte ett ord, jag vet) av typen blandanvändare. Ibland rör jag på mig väldigt mycket, ibland inte alls. Vid inledningen av min semester slöt jag en pakt med mig själv, den gick ut på att jag under en första period av fyra veckor skall röra på mig (under sk. sportiga former) åtminstone en timme varje dag.

Och så bara gjorde jag det. Eller gör egentligen ännu, det är en vecka kvar av överenskommelsen.

Det har fungerat bra. Det har varit roligt. Och jag har så in i helsikes ont i mina muskler (sluta genast skratta) just nu. Bäst av allt är att det dels visat sig att jag kan sluta pakt (som inte känns som ett tvång eller måste) med mig själv, att jag börjar känna det där djupa behovet av att röra på mig mycket och att det äntligen är roligt att springa igen.

Så, Fua - jag hoppas innerligt att du snabbt är på benen efter din senaste tunga löparrunda - jag är skyldig dig ett tack, tack!

Den empatiska förmågan hos en snubbe på dryga två

Jag förundras över det, ofta. Hur mycket kloka tankar som gömmer sig bakom pannloben på en typ på snart tre.

Jag berättade det för den lille igår, att jag skall gå på jobb idag. Det samtidigt som jag påminde honom om att hans semester fortsätter en vecka till. Den lille fäste mest uppmärksamhet vid att jag skulle börja jobba.

Jag kommer med, sade han och fortsatte; det är inte roligt för mamma att gå ensam på jobb.

Då jag bedyrade att jag är så pass stor att jag kan gå på jobb, ensam och att det inte känns alls så farligt, sade den lille att han ändå kan tänka sig att komma och hälsa på, tillsammans med sin far, för att se att jag faktiskt klarar mig, ensam på jobbet.

Nawww.

Back on track

Så, nu är jag bänkad. Jag har vässt pennan och pappren ligger på prydlig hög. Med andra ord, en semester är avslutad och det känns helt okej. Sommaren fortsätter utanför fönstret och jag lovar ta vara på den också utanför arbetstid.

En tillbakagång till arbetet torde innebära en mer frekvent uppdatering också av bloggen, jag skall bara orientera mig lite först.

Det onödiga plagget

Alltså, nattlinne?

Det måste ju vara det mest onödiga plagget av alla? Man kan ju verkligen inte påstå att det fyller någon funktion. Det borde ju, nattetid, värma hela kroppen utan att strama någonstans, men det gör ju allt annat. För det första så kryper det ju upp längs med kroppen, så man har några meter tyg runt midjan, och tygkorvarna vrider sig två, tre varv runt kroppen.

Inte för att jag i fullvuxen ålder använder nattlinne, men jag har studerat den lilles sovande i särk.

Så olika är vår väntan

Jag hörde en av de mest efterlängtade nyheterna igår.

En vän - en vän som jag träffade tack vare (vissa saker har man en ofrivillig barnlöshet att tacka, hur knasigt det än låter) - vår väntan på barn, fick för ett par dagar ett besked om att de får ett barn.

Vännen fick ett telefonsamtal. Ett samtal som inte bara avslutar en lång länga av år fulla av längtan, saknad, sorg och ilska utan ett samtal som samtidigt inleder ett helt nytt liv. Ett underbart, efterlängtat nytt liv.

Det där samtalet. Det där hett efterlängtade samtalet man vet kan komma, men som ändå överrumplar en totalt då det ringer. Samtalet som gör att hela ditt gamla liv åker i luften och du inte kan annat än vara lycksalig och yr trots att du inte har någon aning om vad som väntar.

Det samtalet fick min vän, äntligen. Jag låg och tänkte på det i natt, för glad för att få sömn, hur speciellt det är att tillhöra den skara som fått vänta, kanske väntar än, på det samtalet. Att det oftast inte är glada orsaker som gör att vi väntar, men vi är desto gladare då väntan är över.

Jag har ju, av naturliga orsaker, ingen aning om hur det är att vara långt gången i en graviditet, jag har ingen aning om hur det känns att gå över tiden, jag vet inget om att föda, jag vet än mindre om att amma. Jag vet inte vad en förberedelsetid på nio månader gör med en människa.

Men, jag har lite erfarenhet av vad år av väntan gör. Och det gör att jag gläds så otroligt mycket över nyheterna min vän och hennes man fick.

Jag är så innerligt glad. Jag så himla innerligt glad!

Lata dagar kräver inga riktiga äventyr

Vi svirade runt i trakterna av Åbo ett par dagar. Tack var det fick vi, väl hemmavid, frågan om vi besökt Muminlandet.

Jonej. Dels för att vi längre representanter i familjen - uhum - försöker undvika det och liknande ställen så långt det går, men främst för att det känns som om den lille inte behöver ett äventyr av den sorten ännu.

Jag menar, vem behöver en Mumindal då man tycker att duscha i ett skåp är häftigare än något annat. Då man tycker att bara det att få sova i hotellsäng är stort nog?

Idag ställde vi till med tillräckligt äventyr då vi var på glassäventyr nere på byn, bongade ett par bussar och fick trycka ut etiketterna på grönsaksvågen i butiken.

Ja, och så lekparksäventyret då.

Vad är det man hatar?

Okej, jag blir fast för att det råkade komma något riktigt uselt på TV (tänk att det var "finnar tävlar på nöjesfältet som fick Viivi att göra comeback i rutan).

En av deltagarna, som inte kunde säga vem som är statsminister i Finland, avfärdade det hela med att han "hatar politik".

Sedan dess har jag inte kunnat släppa det, vad är det han (och alla de andra som säger så) riktigt hatar?