torsdag 12 april 2012

Iskall hud

En sak jag nog inte hade en aning om innan den lille gjorde entre i vår familj, det var hur orolig jag skulle komma att vara. Nu är jag inte den som trissar upp mig själv i första laget, men den lille har tagit med mig i oro så stor att den ibland är svår att greppa.

Som nu, den lille är sjuk. Han har väldigt hög feber - alla i residenset är däckade, det är lunginflammation och grejer på gång här - och jag är alldeles kall. Kall av oro.

Jag vet inte hur jag skall beskriva känslan, utöver det jag alltid säger, att det är som att leva med hjärtat utanför kroppen, men min hud är alldeles kall av oro. Jag har ju varit med några gånger, det handlar ändå om mindre allvarliga saker som feber och spysjukor och öroninflammationer, och jag vet ju att den lille blir bra igen.

Jag märker att jag återkommer till min tanke på de föräldrar som har barn som är allvarligt sjuka, hur står de ut? Hur orkar de?

10 kommentarer:

  1. Jag vet. Jag är likadan. Fasansfullt tungt.

    SvaraRadera
  2. hahahahaaaaaaaaa, och det är INTE Marcus som är såhär högstämd alltså, utan Sara. Hahahahahhahahaha! Fel dator.

    SvaraRadera
  3. Jag vet vad du menar, har en kärnfrisk unge tack och lov, men brukar ofta tänka på hur (om) jag skulle hålla ihop ifall barnet blev sjukt "på riktigt". Redan nu känns ju det underbara mammaskapet ibland som om någon skulle riva ut ens hjärta ur kroppen, kasta det i golvet och hoppa jämfota på det med spikskor på.

    SvaraRadera
  4. Jag blir som två personer, en lugn och sansad som tänker att allt blir bra och så en annan som bara känner hur hjärtat kläms ihop. Extremt tungt hur som helst.

    SvaraRadera
  5. Men vad fint du skriver Micaela. Precis så känns det. Kram.

    SvaraRadera
  6. Jag trodde att jag hade hittat min första manliga läsare! Jag är ändå minst lika glad att det är du, Sara!

    Och den här oron, tack för era kommentarer. Bara det att man inte är ensam om den, gör att det känns lite lättare.

    SvaraRadera
  7. Som svar, om ock lite sent: Hur man orkar.
    Man har inget val.

    SvaraRadera
  8. Du som kommenterat som anonym; du har så rätt. Man har ju faktiskt inget val.

    SvaraRadera
  9. Samma fråga ställde vi oss på helgens kurs som vi var på, ordnat av Njur- och leverförbundet... men jag vet inte direkt vad vi kom fram till? Man bara MÅSTE ju orka, man har inget val... Man kan bara ha tron och förhoppningen att allt ska ordna sig till slut.

    SvaraRadera
  10. Hej StrandviksVillan! Roligt att se dig!

    Jag hade just landat på arbetsplatsen idag, då dagiset ringde och meddelade att den lille drabbades av akut och hög feber efter att jag lämnat honom.

    Första reaktionen är den samma som alltid, "oj, nej, vad är det nu". Sen försöker jag andas genom näsan och bestämma mig för att det är just det - feber. Och inget annat.

    Så, det är som du säger, man får bara hoppas och tro att det reder upp sig, också denna gång.

    SvaraRadera