Mest älskade barn

Den lille, tre år idag.

Jag älskar dig så.

Ibland är världen för ond

Ibland är världen, eller rättare sagt människan så ond, att jag bara vill lägga mig ner och dö.

Den detaljerade beskrivningen om hur en pappa och hans flickvän dödade en åttaårig flicka senaste morsdag, den får det att vända sig i magen på mig.

Här. Jag vill inte komma med uppmaningen läs!, men det är ju saker som händer på riktigt.

Fy fan. Fy fan. Fy fan.

Alldeles stum

Jag är inte mycket för att puffa mig själv, men jag vill be er som ännu inte läst kommentarerna på mitt förra inlägg att göra det. Det är läsning som känns.

Tah´bu

Små barn som är mer än gulligt runda. Som är mer än trinda. Kanske tjocka. I vissa fall feta.

Jag vet att redan det att jag reagerar, registrerar och låter mina tankar fara iväg då jag ser ett litet överviktigt barn, att det gör mig till allt annat än en fin människa.

Men, ändå, det skall jag erkänna, så åker mina tankar iväg. Jag funderar över hur barnets förälder eller de andra vuxna i barnets liv resonerar, hur det har gått som det har gått och så.

Nu har vi, med den lille i huset mest motsatt situation, det vill säga vi när en vandrande pinne. Så, direkt och personlig erfarenhet har jag inte, men har väldigt nära personer som tampas med utmaningen i överviktiga barn. Och jag vet att det inte är något lätt ekvation, och att ett överviktigt barn absolut inte beror på lata, ointresserade eller feta föräldrar.

Var finns ni i den här frågan? Ni med barn? Ni utan barn?

I Östra Nyland skriver Max Nyberg en ledare om ämnet i dag, du kan läsa ledaren här.

Hur man vet att man är tusen år

Då man står i köket och gör "farmors ättiksgurkor", då senast inser man att man är gammal. Alltså riktigt gammal.

Face/Off

Den 6. september är det "den sminkfria dagen". I all dess korthet firas dagen för att vi skall reflektera över det ekologiska eller det motsatta i make up.

Mer info om dagen finns här: meikitön päivä.

Tittade lite på det här igår, måste erkänna att jag inte deltagit i dagen tidigare. Funderar nu smått på att göra det, svira runt hela dagen utan smink, och undrar om någon annan kan tänka sig att hänga med?

Nu är jag inte någon stor användare av smink, anser själv att jag inte är så kapabel med penslar och sådant, men brukar nu ändå försöka få till det på något sätt innan jag går till jobbet. Ser i kalendern att jag har en del grejer inprickade i kalendern just den sminkfria dagen, men kanske man ändå skulle testa?

Och så drar vi till med upplägg av foton och grejer på hur vi modigt varit utan smink hela dagen, yes?

Något knäpp har jag fått

Alltså, något litet knäpp har jag allt fått i huvudet. Det då "regn" nuförtiden i mitt huvud översätts till "det bästa vädret att springa i". Mera medicin.

Utanför ämnet, men som information till typer i faggorna av Sibbo och Nickby. På lördagen ränner det kvinnfolk i skogarna, det är dags för Varghoneloppet. Jag skulle faktiskt delta, men för tredje året i rad (!) är jag inbokad på något annat. Hmpf.

Hallå, alla ni som plastar böcker!

Råkade läsa ett intressant inlägg om en syssla som många svettiga mamma- och pappahänder sysslar med just nu.

Är du en av dem som plastar böcker?

Nu har jag inte själv någon orsak att plasta böcker än, men någon dag skall väl den lille inleda sin skolgång han också. Jag skall göra mitt allt för att övertyga honom om att det är roligare att klä böckerna i roliga planscher av papper än att plasta dem.

Jag använde planscher ur tidningen Okej då jag var ung (och det är ungefär tusen år sedan), så jag har säkert haft någon nakupelle-Paul Stanley på biologiboken.

nednutsegårF

Frågestunden, men andra vägen. Det vill säga jag frågar och du svarar.

1. Har du manliga läsare på din blogg?

Det sägs att kvinnor brukar söka efter sin far då de väljer partner.

2. Ser du din far (eller drag av honom) i din partner? Eller drag av din mor om du har en kvinnlig partner?

Lylps!

Det är så galet roligt att få följa med då den lille lär sig prata.

I kväll har vi lärt oss - eller ja, jag kunde ordet sedan tidigare - ordet reparatör.

Säg efter mig; lepa-la-tööl.

Sådärja.

Extra poäng får den som vet vad "lylps" betyder.

Logiken?

Det händer ju att vi som bloggar nu och då skriver inlägg eller kommenterar sättet anonyma personer kommenterar det vi skriver.

Jag trillade just över ett exempel på en kommentar, där jag skulle vilja fråga personen som kommenterade, att hur tänkte du här?

Som bakgrund, kommentaren är postad under en artikel på hbl.fi, artikeln handlar om nedskärningar i polisväsendet.

Guest:
Helt sjukt att dra in på poliser samtidigt som man eldar upp pengar i och med alla subventioner till vindkraft.

Alltså, det händer ibland, att man bara kommenterar med det egna intresset främst för ögat?

Varför, o varför?

(I något skede hoppas jag att jag skall börja skriva intressanta och intrikata inlägg, i väntan på det...)

En fråga, varför i hela fridens namn memorerar jag helt totalt onödiga grejer? Ett exempel, jag läste i början av nittiotalet en grej om Alice Bah i någon flicktidning. Alice ombads dela med sig av sina ultimata skönhetstips och jag, jag kommer ihåg Alices svar.

"Noppade ögonbryn är ett måste. Jag känner mig ovårdad om de får växa fritt."

Varför, o varför, måste jag komma ihåg saker som dessa?

Jag är helt säker på att de här onödigheterna äter upp hjärnkapacitet som annars kunde smida på de där intressanta inläggen.

Så kom den dagen

Den lille meddelade i går att han ville flytta ut. Han vill sova både dags- och nattsömn i eget rum.

Trots ett hjärta i skärvor, mitt, inledde vi flyttrumban och där sov han sedan. Både dag och natt.

Uh. I eftermiddag vill han väl ha en mopedbil så att han skall kunna köra till sin hyresetta nere på byn.

Notifikation för framtid

Bara så att jag skall komma ihåg vilken dröm som var den första den lille kom ihåg på morgonen:

"Mamma, mamma, vi har en häst uppe på skåpet. Den galopperar där. Vi måste ta bort den."

(Den lille vaknade med ett gråtryck vid fem och sade att det måste bort. Bort! Luska nu sedan ut vad det är som skall bort.)

Over the hill

Hur man vet att man är helt ding i bollen?

Jag satt, tillsammans med den lille, på stora sängen och lekte med bilar i går. Den lille ville att bilarna skulle ha ett parkeringshus och jag, som försöker vara tillmötesgående, satte igång och fixade.

Det gick inte så bra. Mitt i mitt fixande utbrister den lille, med lite ömkan i blick:

"Mamma, det där går inte. Det är ju ett täcke."

Händer det här dig?

Härom dagen satt jag vid mitt tangentbord och kunde för mitt liv inte komma ihåg hur jag gör ett snabel-a. Jag såg tecknet framför mig, under tvåan, men fick inte till det.

Samma sak händer ibland då jag skall betala mina inköp med kort. Kort far det genom huvudet, vilken var sifferkombinationen?

Namn som försvinner, ibland kan jag ligga i timmar och fundera på vad familjemedlem nummer x i den och den familjen hette.

Säg att det här händer också dig. Att det inte är direktkopplat till senildemensen, senildemensen.

Svenskfinland klockan 17, en tisdag

Jag kan rapportera att jag denna tisdag klockan 17.00 skall infinna mig på en yogatimme.

Du då? Klockan 17.00?

Tänk om jag blir en galen sportmamma?

Den lille deltog senaste söndag i OS - eller Oves som den lille kallade spektaklet på tv.

Idrottstävlingarna är en klassiker på min mans hemort, de ordnades i år för 45. gången och ja, min man har deltagit i tävlingarna då han var liten.

Den lille deltog i smärtfria 20 meter för barn födda 2009 och det gick mer än galant. Alla hade rätt kul och alla fick medalj.

Men ändå, mina grubblerier var många, både före, under och efter tävlingen. Skall barn tävla? Skall föräldrar sätta sina barn i tävling? Skall man prata om att vinna eller skall man prata om att det är roligt och alla får vara med? Varför får man medalj och hur vet man att det är barnet som vill springa, att det inte är föräldrarna som lever ut någon egen dröm, krossad i skör barndom?

Min största fasa är att jag en dag skall vakna upp och finna mig själv skrikande vid en idrottsplan med bultande, blå ådror vid tinningen. Jag vet att det inte kommer att ske, men bilden är ändå skrämmande.

Lissu!

...andra får givetvis också väldigt gärna tackla mitt spenatdilemma.

Enkel fråga, hur frysa spenat på bästa sätt? Jag har ungefär ett lastbilsflak spenat jag borde ta vara på och vill inte göra om senaste hösts spenatfadäs...

Hjälp mottages, jag kan bjuda på spenatplättar som tack!

Tack

Jag vill tacka för alla fina kommentarer på mitt senaste inlägg, tack.

Det känns bra att läsa det ni skriver, det känns bra med balans på internet - ni är beviset för att det finns kloka, fina människor också här.

Troll på det andra språket

Jag blev upplyst om att det finns en glad tråd på ett diskussionsforum, en tråd som i tjugo sidor handlar om mig.

Nu är jag inte särdeles intresserad av ett häng i rampljuset, men gick ändå in och tittade. Det i och med att tråden såldes in med information om att jag i tråden blir hotad till livet, kallas partijournalist och får information om att jag kommer att stämmas.

Nu blir jag inte uppskrämd av alla löften ovan konstaterade, men jag blir desto mer trött och nedstämd. Lite mörkrädd också då jag inser hur starkt hatet - riktat mot mig och samtliga finlandssvenskar - är. För att jag talar svenska.

Det roliga är att jag anklagas för att ha smutskastat finskspråkiga finländare. Att tråden i tjugo sidor upp och ner smutskastar svenskspråkiga i Finland är det få som noterar. De kommentarer som tar mig eller finlandssvenskan i försvar, de avfärdas genom att konstatera att det är jag som är där inne och plitar svar, vilket inte ens skulle falla mig in.

Uh.

En framtid som tv-informatör?

Vad som pågår på TV just nu?

Oves, enligt den lille.

Lystra! En enda chans att läsa detta!

Vet ni, jag har alltid gjort "cuckoo-rörelsen", vevat med fingret vid örat, ja, då jag hört eller läst om personer som planerar sin träning, som kniper den extra tiden för ett träningspass någonstans i kalender.

Inte riktigt min sida av gatan, nej.

Men, lystring! Det slog mig under morgonens runda, som jag kom ut på i och med att jag ställde väckarklockan på ca. jättetidigt, att jag just i stunden var en sådan person. En person som planerar sin träning och hittar extra tid för att det skall vara möjligt.

Jag befann mig alltså svettig längs grusvägarna någon gång genast efter natten, bara för att jag vet att jag inte kommer att hinna göra något sportigt i kväll.

Jag är övertygad om att det är något som går om. Ville bara skrävla.

Jag och OS

Jag tittade på kvinnornas slutspurt i maratonloppet i London.

För det första; hur fasiken kan man spurta då man redan har mer än 40 kilometer bakom sig?

För det andra, känslan då jag sprungit fyra kilometer och inser att det är mindre än en tiondedel av det maratonarna springer. Känslan då jag "sprungit" tio kilometer och inser att en spurt, då jag klarat mindre än en fjärdedel av en mara och en slutspurt, den är omöjlig, den skulle locka fram döden i mig.

Det är då man inser att man är liten på jorden och en oerhört blygsam (och svag) springare.

Tack för hjälpen!

Jag fick ju tons and loads med hjälp av er då jag undrade i vilka kläder ni brukar klä era barn då det nalkas fest.

Slutresultatet i vårt fall, det såg ut såhär:

Själv var jag klädd i ett par gamla gardiner.

Den lilles nya kompisar

Ny säsong på dagis innebär också nya kompisar för den lille.

En av de nya typerna i den lilles grupp heter, enligt den lille, Baby Miljoona (Bebis Miljon, för svenskspråkiga).

Baby Miljoona, jag anar en spirande rapartist i Nickby.

Under och mirakel

Ibland blir man och jag glatt överraskad.

Jag fick ett samtal av en läsare som ville berömma mig idag. Inte bara för en kolumn jag författat, utan också för att mitt språk är så modernt, på ett gammalmodigt sätt. Jag fick extrapoäng för att jag använder ord som "oavsett" - i stället för att skriva oberoende av eller vad man nu kan tänka sig i synonyma vägar.

Tänk så glad man kan bli tack vare ett samtal.

Den här nöten, knäck den!

Om det är något jag tycker är lite halvbökigt, så är det att hitta på festklädsel åt typer på sisådär tre år.

Den lille skall gå på bröllop och jag har ingen aning om vad vi skall klä honom i.

Hjälp.

Fotnot: Jag har lite svårt med "vuxenmundering i miniatyr", så kostym och sådant, det funkar inte.

Korvkoppar och murusås

Inte för att jag tror på något övernaturligt över huvud taget, men det är nog ett fantastiskt sammanträffande att samma dag som vi talade om gamla maträtter, det vill säga mat man åt som barn, hade någon hittat hit genom sökorden 70-tals maträtter.

Och jag vill, naturligtvis, dela mina kulinaristiska utsvävningar på det glada sjuttiotalet.

- Korvkoppar.
Lördagskorv säljs ju i sådana där fina orangefärgade stänger. Den korven skars i centimertjocka skivor som stektes så att de bildade små skålar. Korvskålarna inmundigades med senap.
Jag har i fullvuxen ålder aldrig kunnat äta stekt korv. Uh.

- Sej.
Sejen tinades något och skars också den i centimeter tjocka skivor. Skivorna stektes och saltades och eventuellt pressades lite citron över.
Uh. Tack vare att jag hade katter i många år, så anser jag fortfarande att sej mest lämpar sig som kattföda.

- Murusås.
Mammas stekte maletkött och blandade det hela i en brunsås. Minnet av såsen är att det var gudomligt gott.
Jag gör försök att tota ihop murusås åt den lille ibland. Min sås är nära, men inte helt där mammas sås var.

- Stekta leverbiffar.
Ja, leverbiffarna var okej om de var utan senor.
Brukar beställa lever då jag äter ute, vilket händer verkligt sällan nuförtiden. Har hemma gjort sås på kycklinglever några gånger.

- Ungskorv.
Ja, en rejäl länga korv med skåra i mitten. Ketchup, senap och ost och in i ugnen.
Inte så pjåkigt, men jag tror inte att jag lyckats tillreda ungskorv under de tjugo senaste åren.

Det är rätterna jag kommer att tänka på just nu. Fler kanske dyker upp då jag gräver i hjärnstuffet.