Jag tittade på kvinnornas slutspurt i maratonloppet i London.
För det första; hur fasiken kan man spurta då man redan har mer än 40 kilometer bakom sig?
För det andra, känslan då jag sprungit fyra kilometer och inser att det är mindre än en tiondedel av det maratonarna springer. Känslan då jag "sprungit" tio kilometer och inser att en spurt, då jag klarat mindre än en fjärdedel av en mara och en slutspurt, den är omöjlig, den skulle locka fram döden i mig.
Det är då man inser att man är liten på jorden och en oerhört blygsam (och svag) springare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar