måndag 8 oktober 2012

Vardagsbloggaren

Eller, bloggin' 9 to 5 som Kim Wilde skulle säga.

Det bara blir så, jag är så totalfokuserad på hemmaliv och familj under veckosluten att jag inte riktigt mäktar med att vara uppkopplad. Flåt, flåt.

Det slog mig i går, att den lille nu - så där på riktigt - kan och vill förmedla känslor på en helt annan nivå än tidigare.

Låt mig förklara.

Jag gick ner för att hämta tvätten från torkrummet i källaren. Då jag kommer upp tillbaka kommer den lille springande, med trummande steg från sitt rum, röd och lite mosig i ansiktet. Och berättar följande:

"Jag har gråtit stort i mitt rum. Jag blev så ledsen då du gick till källaren utan mig. Jag ville komma med."

Allt detta i saklig och informativ ton, på så sätt att jag trodde att det var min man som bett den lille berätta om vad som hände medan jag var borta.

Men, nej. Allt på initiativ av den lille. För han ville så mycket (enligt mig). Berätta att han varit ledsen och varför. Och på så sätt säkerställa att jag inte smiter i väg på nytt (utan honom).

Åh, mitt mammahjärta.

3 kommentarer:

  1. Vilken guldklimp <3 Jag fick höra idag att min rumpa är så stor att den nästan inte ryms på vessabyttan. Accompanjerat med pek och skratt. :) Tror att själsliga mognaden är på en lite annan nivå här...

    SvaraRadera
  2. Fua! Han är nog helt underbar. Men riktigt såhär idylliskt är det inte precis hela tiden - i morse vaknade han till att vi sjöng vår egenkomponerade sång "pilikucken".

    SvaraRadera
  3. Sån gullunge och sån god mor som tar till sig meddelandet att inte smita ensam till tvätten igen!

    SvaraRadera