onsdag 19 december 2012

Sömsmån

Mycket prat om vad man ser mest fram emot med julen.

Jag ser fram emot att ens för några dagar få låta bli att lägga pussel. Ni vet det här evinnerliga pusslandet med att få vardagen att gå ihop. Vardagspusslet.

Vi har, som ni kanske vet, inget egentligt nätverk av släktingar i vår absoluta närhet. De närmaste släktingarna bor sisådär 230 kilometer ifrån oss. Vi är rätt minutiösa på att planera, det innebär att vi till exempel i god tid kontaktar de släktingar som ofta väldigt gärna ställer upp och hjälper till.

Den enda gång det blir tajt, det är då det händer akuta grejer. Akuta eller små grejer.

Som igår, på grund av arbete befann vi oss i en situation uti vilken ingen av oss kunde hämta den lille från dagis. Vi fullvuxna, på skilda håll, skulle försena oss från dagishämtning med en och en halv timme.

Det känns så knäppt att kalla in människor från andra delar av landet för en timme eller två. Så, vi beslöt oss för att kolla med en av de familjer vi umgås rätt mycket med, med barn i samma grupp som den lille, om den lille fick följa med dem hem för en timme eller två.

Det var en rätt hög tröskel för oss att ta oss över. Att be en vän ta hand om barnet. Dels för att det var första gången den lille skulle hämtas av någon annan än oss eller farföräldrarna, det igen för att man, vi, ju inte vill vara till besvär.

Och det är ett underbart område vi bor på, med alldeles underbara vänner i samma hus och kvarter. Naturligtvis skulle den lille få följa med den andra familjen hem, det var svaret vi fick redan senaste vecka.

Lättnaden, lättnaden och lilla känslan av att vara till besvär. Men lättnaden, det finns alltså på riktigt en sömsmån.

Ända tills vi dagen innan d-dagen, missinatten, får veta att sjukdom drabbat familjen som skulle ta hand om den lille.

Uh. Sömsmånen. Sömsmånen. Var finns den?

Men, de finns. Mitt i natten fick vi beskedet att en annan familj tar hand om den lille under de två timmar det gällde.

Tacksamheten. Den stora tacksamheten.

Det är det här som kanske tär mest, att det är så tajt.

Det är det jag ser fram emot med julen. Att få lägga pusslet åt sidan. Att bara leva utgående från de önskemål jag och vi har under några dagar.

2 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig, även om jag har min egen mamma och barnens farfar i samma stad. ÄNDÅ kan det knepa till sig (de jobbar nämligen på annan ort). Pappan bor ju i en annan stad än vi. Och vet du, tröskeln att fråga mamma och farfar blir också rätt hög när jag mer eller mindre tvingas göra det ganska ofta. Så skönt med jullov, håller helt med dig. Hoppas ni får en fin helg!

    SvaraRadera
  2. Det är det där som är problemet med att ha "alla" långt borta. Min tröskel är också hög för att fråga efter hjälp. Men då någon annan frågar så är det den mest självklara grejen att hjälpa till. Hoppas att ni hade en härlig jul och får ett riktigt bra 2013!

    SvaraRadera