Nu har jag tittat på hela
Perintönä köyhyys, jag kommenterade redan tidigare hos
Mökkihöperömamman, det innan jag sett hela programmet.
Det var en vånda att se det, hela programmet. Och det beror inte på en sak, det beror på tusen och en sak.
Fokus i programmet ligger på att fattigdom går i arv, här vi sitter i vår västerländska civilisation, med lika rätt till lycka och framgång. De huvudpersoner man får följa i programmet är fattiga i tredje generation, vilket kanske känns främmande. För en stor del av finländare, för en del finlandssvenskar, för en del av oss som bloggar.
Det som upprör mig i programmet, det är att jag upplever att man bara konstaterar att fattigdom går i arv. För så behöver det inte vara. Jag kan förstå att möjligheterna att vara något annat än fattig - och hur man mäter fattigdom är en helt annan sak - kan vara svårare om man växer upp utan pengar, utan familj, utan kärlek, utan det mesta de flesta åtminstone borde få växa upp med.
Men, det går att bryta alla de mönster jag rabblar upp. Det går att jobba ihop slantar så man klarar sig, det går att fixa resten också, med vissa givna undantag.
Det jag försöker hacka ur mig, det är att man kan bryta det mönster man är uppvuxen med. Det kräver givetvis att man är medveten om att det finns andra sätt att leva - och dem får man. Via vänner, via bekanta, via skolan, via jobbet, via TV - någonstans. Om man vill bryta ett mönster, det är ju inte alls ett krav, man behöver absolut inte bryta om man inte vill.
Nåja, patos avslöjar mig. Jag upplever, som du kanske märker, att jag brutit ett mönster. Jag brukar skämtsamt säga att jag lika väl kunde ha blivit en rännstensunge med rätt skakig framtid.
Det är inte så mycket huvudpersonerna i programmet jag reagerar på, jag reagerar mest på minnen och känslor i mig själv. Då jag sitter och vrider mig i stolen av obehag då de har råd att röka, men inte äta, då barnet inte får någon uppmärksamhet då pappa går ut på balkongen, då de sitter och slappnar av framför tv:n, då de inte kan äta hälsosamt, då de inte har tid att röra på sig, då de inte städar fast de går hemma och hänger dagarna i ända och mamma ringer och vill ha livet ur sig.
Och red alert, red alert, red alert.
Jag vill ställa mig upp och skrika med stora bokstäver, att gör något, om inte annat så för att du skall bli lite glad, för att barnet skall bli lite glatt. Och lugnar ner mig, och kommer ihåg att det finns så många som bara tittar på programmet och inte alls reagerar. För det är så det är.
Jag bitchslappar mig själv och rannsakar, här sitter jag. Min tv är minst lika stor och jag kan välja om jag vill äta hälsosamt eller inte, jag har ett jobb jag vill åka till och joggar jag inte, så är det för att jag är lat och jag hoppas att jag lever så att barnet inser att jag älskar det vansinnesstort och mamma ringer inte och vill ha livet ur sig.
Det dåliga samvetet för att mitt liv ser ut som det gör, att det är bra. Bitchslappar igen och påminner mig om att det inte alls är säkert att det finns någon över huvudtaget som skulle vilja byta med mig ens för en dag.
Okej, jag lugnar ner mig nu. Måste bara understryka, det går att bryta mönster om man vill. Understryker än en gång, det betyder inte att jag tycker att någon skall göra det bara för att någon annan har en åsikt.
