Vet inte om jag berättat det, men jag lider av någon underlig åkomma som innebär att jag inte kan göra saker då alla andra gör det. Ingen social fobi, tror jag i alla fall, men mer sådär att om alla andra läser Dan Brown - då på den tiden då det hände - så kan jag inte göra det.
Inte samtidigt i alla fall.
Samma sak har gällt tv-serier, då andra tittar så låter jag bli och kollar något år efter. Sopranos tror jag att jag såg för ett par år sedan. Netflix hakade jag på några månader efter alla andra och ser först nu Mad Men.
Och jösses den serien. Den är så tjock av också annat än tobaksrök och konjaksånga att jag blir alldeles matt då jag tittar på den. Jag får lust att sparka de väna hemmafruarna och en del av sekreterarna i stjärten då jag tittar på dem. Samtidigt är de ju så ljuvligt ljuva och har så vackra kläder.
Tänk om vi bara skulle leva så en dag eller en vecka både på jobbet och hemma, ja, minus den där kvinnorollen då. Bara hasa omkring på kontoret från rum till rum, en drink här, ett bloss där, allt för att avrunda arbetsdagen på det lokala haket.
Det där rökandet - och då är jag ändå uppvuxen med rökning i bil (det var inte jag som rökte), rökning på flyg, rökning inomhus - det ser så galet ut då de i Mad Men sitter och röker vid matbordet.
Tänk att det skulle gå så här snabbt, det dröjde bara så här länge så känns det konstigt att se folk röka offentligt.
Jag kanske berättade det redan, att den lille håller på att tappa konceptet då han ser någon röka? Han går helt sonikt fram till folk och säger det, "Vain tyhmät tukapoi."
Där står man sedan och visslar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar