Samtidigt på sinnessjukhuset

Barnet hoppar omkring, det faller legobitar ur rumpan (nåja, byxorna för att vara mer exakt).

"Mamma, titta, jag föder barn."

Skadeglädje?

Alltså hur tidigt är det tillåtet att lära sig skadeglädje?

Den lille, fyra jordsnurr, är tydligen expert på området redan nu. Skadeglädjen gick inte att ta miste på denna morgon då han, djupt under täcket, sade det;

Tänk, mamma, att du måste gå på jobb och jag får stanna här hemma med farmor och farfar.

Jag undrar var han lär sig sådant här.

Där sitter de, farfar Toivo och Lou Reed

Ni vet de där stunderna då universum inte bara knackar på axeln, utan verkligen slår med stora hammaren. Skriker i versaler, hej dudette, jag har ett ärende.

Jag var med om ett sådant ögonblick i fredags då vi satt i bilen, på väg till farfar Toivos begravning. Efter dagar av grått, vått och sorgtunga moln satt jag plötsligt i ett solsken, milt och otroligt vackert. Med denna sol i mina ögon hör jag helt plötsligt Blue Oyster Cult spela på radion, Don't fear the reaper.

Det kändes bra.

I går kväll kunde jag konstatera att de nyss bortflugna i den egna familjen har fått sällskap av Lou Reed. På något vis känns det också bra, trots att varken min mor eller farfar Toivo kanske var Reeds största anhängare, att de hänger tillsammans någonstans just nu.

Till vardags gör jag ingen skillnad

Jag vet att jag är otroligt icke-politiskt korrekt nu, men just i dag är jag glad att jag är mor till en son. Det i och med att HPV-vaccinet debatteras och det är för och emot i de flesta flöden jag ser. Jag är helt enkelt för trött för att vaccindebattera, och är därför, just i dag, glad att barnet är en han.

Men, någonstans tycker jag att det är intressant, inte skillnaden mellan flickor och pojkar, men den egna inställningen till det eller de barn man blivit välsignad med. Är det lättare som förälder att identifiera sig med ett barn av samma kön? Eller är det helt enkelt roligare med ett eller flere barn av det motsatta könet? Och hur är det om man har barn av olika kön - ser man framtidens skräckscenarier och lyckostunder på olika sätt för barnen om de är av olika kön?

Jag ska vila på den och kanske återkomma med egna funderingar utgående från det lilla liv jag har.

Sans viande

Förstår att ni plågas om nätterna, undrar hur det går. Med min köttfria oktober.

Kan konstatera att det går galant, en parentes dök upp i och med att vi var bortresta och åt hemma hos andra under senaste veckoslut, men annars inga problem. Inte för att jag trodde att det skulle innebära problem, men är glatt överraskad över att det går så smort att jag inte ens tänker på projektet.

Har, vanan trogen, mest levt på vegetarisk tortilla. Men, måste bara säga det, gjorde enligt mig själv historiens godaste Chili sin carne igår.

Jag riktigt hör hur papper antänds. Det då intresseklubben i frenetisk fart antecknar.

Grejer som saknas i handboken

Det är så mycket som saknas i de här barnhandböckerna och bruksanvisningarna.

Ingenstans har jag läst följande;

"Som förälder kan det vara bra att vara förberedd på att du kan bli brutalt skallad av barnet. Också då du pottar barnet mitt i natten och genom skallningen, som med fördel alltid träffar läpp eller öga, märker att barnet somnat på pottan."

Le chock

För att, ens för en stund, tänka på något annat.

Den lille drog igång en serenad, eller ja rätt många, i går kväll.

"Timantit on ikuisiaaaAaah"

(Rap av en artist som heter Cheek, för den icke-införstådda.)

Cheek är inte direkt topseedad som artist hemma hos oss, så jag kände mig manad att fråga om Cheek är den lilles favoritartist.

Svaret var nej. Den lilles favoritartist är Amorphis.

(Ett metallband, mer än okej.)

Pheeew.

Den plattbröstade

Medveten om att jag bryter mot det som kanske kan ses som ett mönster, måste jag erkänna det. Att elefanten på bröstet gör mig smått handlingsförlamad, att skriva blogg, att ens försöka känns som att ta sig över ett berg.

För att citera mig själv, jag har sådan ångest att brösten snart kommer att pluppa ut i ryggen.

Det bakvända

Det bakvända i allt det som hänt efter fredag, det är att den jag skulle vilja ringa för att berätta att farfar Toivo är borta, det är min mamma.

Helt fysiskt har jag, i tanken, varit på väg att göra det - ta fram mobilen för att ringa min mor. Tills det slår mig, att hon inte är anträffbar, inte per telefon i alla fall.

Det är roligt, de båda, min mor och min farfar, de pratade ofta om varandra, var måna om att den andra hade det bra.

Utan att veta var de finns just nu, min mor och min farfar, så hoppas jag att de sammanstrålar.

Med hjärtat utanför kroppen

Då jag redan till vardags har rätt lätt till både skratt och gråt så är det fullständigt naturligt att den senaste tidens händelser får mina känslor att kasta än mer vanligt.

Jag såg ett fotografi, en far som kysser sitt lilla barn på hjässan och det fotot lämnade mig inte.

Resultatet blev en text som publicerades i dagens tidning, du kan läsa texten här om du vill.

Fotografiet, taget av Laura Mendelin, ser du här.

Ett stilla tack

Jag vill stilla tacka er för er tröst och stöd efter fredagens uppdatering. Alla kommentarer, samtal och sms tar jag till mitt hjärta och tar trösten till mig.

Det känns som om det är en av underrubrikerna för detta pågående år, jag är ledsen och får så mycket tröst, omsorg och kärlek.

Och jag som innerst inne inte är en ledsen människa, jag som enligt mig själv står ut med rätt mycket, erkänner gärna det. Att jag någonstans där på fredagkväll tyckte att det får vara nog, att jag inte tar mer av de här dödens uppdateringar under detta år, under den närmaste tiden. Att det är orättvist, att jag inte orkar med fler samtal av den här sorten. Och så grät jag, allt vad jag i gråtväg hade att gråta grät jag ut på fredagkväll.

Och tog er tröst till mitt hjärta. Intill mina högt aktade minnen av en älskad farfar lade jag er tröst. Det ledsamma alldeles intill det varma, precis som i livet.

Så kommer Döden

...och stryker varsamt med sin varma hand över varm och skrynklig kind. Och tar i hand den som kallat på Döden i dagar redan, bett om att få komma i land, meddelat att han är färdig med jordelivet. Bett om att få komma hem till den Gud han tror på, klar med de bestyr som vi levande sysselsätter oss med.

Och Döden kom, strök med varsam hand över älskade farfar Toivos kind och Toivo, han valde dörr och finns inte längre bland oss. Farfar Toivo, med det hesa skrattet pockandes på, den finurliga glimten i ögat, klar och tydlig, valde väg, valde den himmelska.

Det är naturligt och klockan var slagen. Kan inte protestera mot naturen, Döden och farfar Toivos sista önskan, men ändå. Min trygghet, min klippa, du som alltid hade en famn. Min oas i allt det som var oreda, oordning och blåst, min älskade farfar. Du som alltid älskade mig.

Du kommer att fattas mig. Du kommer att fattas mig oändligt.

Och du, Döden, var god med honom. Han var bland de finaste. Se till att du tar väl hand om honom.

Älskade lille lintott

Ni har säkert läst om sextonåringen i Uleåborg?

Det är en sak som förändrades efter att jag blev mamma, att de här pojkarna som ställer till det, för sig och andra, rör upp väldiga känslor inom mig. Det är klart att skolmassakrer alltid känts vidriga, men efter att jag fick bli mamma så går mina tankar alltid till utövaren av våldet, pojken.

Också den pojke som gick bärsärkagång i Uleåborg i dag är någons son. Han har också - förhoppningsvis - varit någons mest älskade lille son. Den ljuvaste, underbaraste lille lintott, så full av upptäckarglädje, entusiasm och skrupelfri kärlek. Hans föräldrar har väl knappast sett det komma, att det mest underbara, mest förknippat med kärlek och skratt, helt plötsligt förvandlas till något våldsamt, svart, fullt av hat som skadar andra? Hans föräldrar har väl åtminstone inte haft det för avsikt, att skapa ett monster?

Och jag tittar på honom, mest älskade lille lintott och kan inte annat än önska att vi och senare han - i praktiken ensam, men med oss i bakgrunden - skall klara av de motgångar, ilskor och helvete också han kommer att stöta på på ett bättre sätt än lintotten i Uleåborg.

Jag kan inte annat än hoppas att allt det glada, den kärlek och den försiktiga handledningen i med- och motgång vi försöker erbjuda - att den skall bära. Att den lille skall förstå vikten av att vara ledsen, arg och gråta i tid - för att sedan kunna vara det motsatta - glad, lycklig och hel och att det skall kännas så mycket bättre.

Gudars, det finns så mycket man ville värja de små liven mot och ändå vet man att man inte får eller kan skydda dem mot allt som världen kommer att ge dem.

Detta modershjärta, alltid utanför kroppen.

Gånger jag känner mig mindre lyckad

Jag vet att jag är en alldeles lämplig moder för vårt barn, men det finns gånger då jag känner mig mindre lyckad.

Det gäller alla årstidsskiftningar och de klädbyten som skall ske under dessa. Jag är alla gånger helt ute då det gäller att se till att barnet har torrt på fötterna (och resten av kroppen) då det blir kallt, varmt eller vått eller vad det nu blir. Allt, också det som var införskaffat i modell stor, så att det skulle hålla ännu en säsong krymper och blir för trångt medan det bor i skåpen.

För att beskriva övergången mellan sommar och höst - barnet gick till dagis iklädd vinterstövlar under några dagar under de kallaste dagarna.
Nu har vi backat tillbaka till något som ser ut som höstdoijor.

Sen kan jag ibland låta min egen trötthet gå ut i ett "oj, jag glömde visst att hen är fyra". Som då jag skulle skoja till det och erbjuda honom rullen i stället för hushållspapper i och med att pappret tagit slut. Den lille, som var aptrött, uppskattade inte skojandet och röt till. På vilket jag svarade med ett fullvuxet (i det här fallet på det dåliga sättet fullvuxet) "jaha, skall det vara på det här sättet så får det väl vara då."

Ni skulle ha sett minerna runt matbordet.

Hyvä minä.

På en hög ligger de

De svar man borde ha på tal, de gömmer sig på ett förargligt sätt alla de gånger man skulle behöva dem.

Som det här med "har du ingen humor?" som man ofta får höra då man pekar på eller visar exempel på hur kvinnan än i dag skall läggas under mannen i alla lägen - i fråga om pengar, jobb, fördelning av arbete i hemmet och så vidare OCH SÅ VIDARE.

För att jag inte bara skall stå och himla med ögonen eller sucka skall jag alltid hädanefter svara på alla "har du ingen humor" med ett "jo, men som världen ser ut och du beter dig ser jag ingen orsak att skratta".

Dagen då humorn stannade hemma

Har under de senaste dagarna funderat mycket på och grubblat över olika härskartekniker, tänkt en hel del på kvinnor och män, 83 cent av en euro och sådant.

Gladde mig stort över att radiokanalen YleX valde en kvinna till musikchef (roligt att man skall tycka att det är extra fint att en kvinna får jobba med musik i ledande roll, inom media dessutom år 2013) och gladde mig också över det här i offentligheten. Bland annat genom att berätta, jaja, jag med mina egna historier, att jag i tiderna då jag som kvinna jobbade med musikjournalistik fick höra att jag säkert rott i land jobbet genom att ligga mig fram.

Vad jag fick för kommentar på det?

En fråga om jag gjort det, legat mig fram?

Vem det var som frågade?

En man, naturligtvis.

Jojo, jag hör det redan. Att det var ett skämt, att lite humor skall jag väl tåla.

Men, alla de där andra funderingarna jag går med, de gör att jag inte är på det där roliga humöret just nu.

Saker man gör på jobbet

Översätter från finska till svenska. Aivopieru blev just "hjärnfjärt".

God morgon.

Det lätta livet

Banne mig, jag tror att fyraåringen sitter på världsalltets sanning. Hört denna morgon;

"Mamma, om du bara skulle gå till jobbet och hämta din lön, så kommer du hem tillbaka så leker vi hela dagen."

Insert heart here.

Här redogör jag för jobbgrejer

Så hoppa över om ni finner jobb, tidningen (papperstidning, höhöö, den är ju ändå på utdöende, höhöö) och chefredaktörskapet totalt ointressant.

Vill i alla fall nämna det, att Linn gjort ett jobb för Borgåbladet. Beviset hittar ni här.

Kan varmt rekommendera Linn Jung för liknande uppgifter i framtiden, som man skriver i arbetsintyg. Och då detta är min blogg så kan jag tillägga, att faktiskt! Jag rekommenderar sjuttons varmt! Det var smidigt, det gick galant (och snabbt!) och det var roligt. Slutresultatet är, som ni kan se, mer än bra!

Rise and shine

Hänt i det Römanska residenset:

"Mamma, du ser inte ut som min mamma. Du ser ut som en gammal dam."

Så väcks man en söndagsmorgon hos oss.

Lycka är...

...att förrådet i källaren för det nya boendet är en kvadratmeter större än det vi har nu.

Strunt i resten av kvadratmetrarna, mer förvaringsutrymme, en hel kvadratmeter!

En husmoders utvik

...indelat i franska streck, dessutom.

- Under rubriken "Dagens i-land", finns det något jobbigare än överfulla soppåsar? Och paffinsamlingsgrejs och plåt- och metallkärl då de svämmar över?

- Jag dagdrömmer med jämna mellanrum om en sådan där behändig extra-dammsugare på ställning. Ni vet en sådan som inte är lika meckig att ta fram som den riktiga dammsugaren? Landar alltid på att den riktiga dammsugaren står en, två meter längre bort och så slutar jag drömma. Eller, skall vi säga som så att jag bytt ut den där extra-dammsugaren mot drömmar om sopborste och skyffel.

- Microvågsugn. Så onödigt. Vi har levt sju år utan och det går så galant så. I nya lägenheten finns en egen hylla för micron, jag tror jag radar en del av kokböckerna där.

- Att de som påstår att det är så svårt att tillaga vegetariska rätter inte vet vad de talar om. Att tillaga rätter med kött i är svårt.

Det var allt som fanns under hucklet just nu.

Då jag låste in Timberlake

Det är så länge sedan att jag omöjligt kommer ihåg alla artister och incidenter, det blev en rätt lång räcka av dem under tv-jobben på nittiotalet.

Just därför är det roligt att det finns andra som kommer ihåg och dessutom påminner om det, att det hänt en del saker som många sett och som jag fått vara med om. I dagens läge, som den superstar han är, är det ju roligt att tänka på det, att jag faktiskt lyckats låsa in Justin Timberlake i ett omklädningsrum. Catten berättade det här.

En typisk sådan här "roligt att ha något att berätta då man sitter i gungstolen". Och om någon nu undrar, jag och Justin var på varsin sida om den låsta dörren.

En blixt som alltid slår ner på samma ställe

Kärleksförklaringarna den lille ger mig är många och jag suger i mig likt en riktigt törstig svamp. På något sätt har den jag fick i går verkligen gått in i mitt hjärta och rumsterat om, den känns verkligen. Har gått omkring och nynnat åt den mer eller mindre hela dagen och alldeles just, då jag likt en packåsna släpade på mat från butiken, tung arbetsväska och allt det där, så slog den ner igen.

Blixten som alltid slår ner på samma ställe.

Tacksamheten, en tacksamhet så stor att jag aldrig kommer att kunna sätta ord på den. Tacksamheten över att allt det som var så eländigt kunde bli något så här olidligt vackert. Att just jag fick bli mamma till den där typen som älskar mig så att siffrorna tar slut. Kärleken som gör att jag tappar andan, allt det jag kan känna för den här lintotten som ännu försäkrar sig om att alla siffror, plus femman och sjuan, att det är mycket.

Insert heart here.

Låt det alltid vara så

Den lille vid nattningen:

"Mamma, jag älskar dig så mycket att siffrorna tagit slut. Och sen sju och fem också. Är det mycket?"

Hur nyhjälplös kan man vara?

Jag såg en reklam för den här varan på tv för en tid sedan:

Och jag bara öh, hur nyhjälplös kan man vara och öh, hur desperat är man om det är det här man köper då man skall fixa käket?

Det här är kanske det som estetiskt och etiskt mest skär i ett trött modersöga, men skall erkänna att jag nog reagerar på allt från färdigtskurna ugnsgrönsaker till färdigt stekt omelett i förpackning.

Att känna och må på social plattform

Har reflekterat över det en tid nu, främst då jag varit inne i Facebooks sfärer. Reflekterat över det här med att känna och må på social plattform.

Min feed är rätt bred, där finns allt från typen som bara visar hur fint och glassigt allt är, till typen som aldrig uppdaterar sin egen status, utan mest hänger där för att ha koll på vad alla andra gör. Var och en av dem som är min vän på Facebook är det av en orsak och jag uppskattar och respekterar dem alla.

Så, följande är absolut inget man skall uppfatta som kritik, det är bara en reflektion utan någon som helst målbild, onödigt att försöka hitta någon specifik person som skulle vara figuren bakom mina funderingar.

Men, har en tid reagerat på FB-vänner som känner och mår på FB. Känner sig ledsna, sorgsna och trötta. Mår dåligt och illa. Gemensamt - inte för person eller personer, utan för statusuppdateringarna i kategorin må och känna - är att det är fråga om kvinnors uppdateringar. Vilket får mig att fundera över om det är för att kvinnan är mer benägen att uttrycka känsla? Själv tror jag inte det, men mer benägen att uttrycka just det här på just FB?

Något som är gemensamt för statusuppdateringar i den här kategorin är allt det som lämnas öppet efter punkt, frågetecken eller en smiley. Utrymmet. Kommentarsfältet.

Jag står alltid lite förvirrad vid kommentarsfältet, i synnerhet i de fall jag inte har en aning om varför skribenten uppdaterat som hen gjort.

"Jag orkar inte mer."

Vad skall jag säga då? Vad svarar man då?

Nu är det där bara ett exempel, men jag känner mig osäker i situationer där en känsla, ett mående, på något sätt endimensionellt, klistras upp på en vägg. Så att jag skall tycka (till) om det.

Det här är alltså inte motsatsen till de som lägger upp bilder på den fantastiska semestern och det välstädade hemmet, det är något annat.

Som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som jag uppenbart grubblar över.

Tvångstankar

Psykoterapeuten skulle säkert ha ett och annat och säga om det, men jag erkänner det ändå. De flesta av mina gärningar, du kan läsa mer här om du vill, går via en omsorg för miljön.

Nu då vi skall flytta, det är mindre än en månad kvar nu, har jag drabbats av något som närmast kan liknas vid någon form av mani. Manier har man ju många av och det är bara att stoltsera med dem.

Den här nyaste manin, den går ut på att använda slut på så mycket av det vi har i vårt hem just nu. Skafferilådan skall ätas upp, eller inte lådan, men innehållet. Den mat som finns i frysen skall ätas upp. Alla krämer, salvor och shampon skall användas.

Allt för att vi dels inte skall behöva bära med oss mer än nödvändigt, dels för att det här är en gyllene chans att för en gångs skull använda slut det man redan har.

Till råga på detta så har det gått fullständigt vilt till på försäljningssidan, ut åker ett gigantiskt vitrinskåp, en stol, tvättmaskinen, ja, med den här farten kommer vi inte att ha några möbler då vi skall flytta.

Så, det är bara att säga hepp om det är något du behöver.

Den lille dikterar

Vi diskuterar kärlekens storlek med den lille.

"Satatuhtaviiskyttuhatneljätuhatviiskyttuhatneljämiljoonaa"

Så mycket älskar han mig.

Och jag, jag dör en smula.

En strip som känns

Uh. Jag försöker, så gott jag kan, vara så närvarande som möjligt i samvaro med den lille. Men jag säger det ändå, uh. En strip som känns:

Lånad från Hbl 1.10.2013

Dagiset, vänligen notera!

Om den lille i dag eller någon annan dag högt deklarerar "mina föräldrar bara bråkar hela tiden" så är det påståendet taget ut animationen "Chuck".

Det var allt jag hade på hjärtat just nu.