torsdag 27 mars 2014

Mat att älska och hata

Vi hade en nyhet om att eleverna i Söderkulla skola äter den bästa skolmaten i hela landet, och efter det har egna minnen om skolmaten dykt upp.

Jag är så till åren kommen att jag fick inleda min skolgång med egen kökstant, tant Berta i skolan i Malax är för evigt fastetsad i mitt minne. Det är tack vare Berta jag än i dag kan drabbas av akut begär för tunna, tunna leverbiffar. Stekta i smör som gör att kanterna blir extra frasiga.

Att tycka om lever är ju inte en självklarhet, det händer att fullvuxna människor i min omgivning höjer ett ögonbryn då jag säger att jag tycker väldigt mycket om leverbiffar.

Det var likadant i skolan, som en liten arme med gemensam hjärna och ett gemensamt tyckande delade vi in maten in i "mat som gick att äta" och "mat som var äcklig". Den mat som gick att äta, den satt man och petade i, den mat som var äcklig, den fick man absolut inte sätta i munnen - det var en av de tysta överenskommelserna, en regel man inte fick bryta mot. Inte om man ville hålla sin plats i gänget i alla fall.

Det var något av ett problem. Jag själv tyckte väldigt mycket om en maträtt som kallades för "barnmaten". Tack vare konsistensen på rätten, potatismos blandad med stekt köttfärs, jämfördes min favoriträtt med barnmat. Och jag, som tyckte mycket om den rätten, jag försökte äta den första portionen så att så få som möjligt skulle lägga märke till det.

Kan inte dra mig till minnes att jag någonsin hämtade mer av maten, för den var ju äcklig och den som åt den maten, till och med hämtade en portion till, den var också äcklig. Så bräcklig är man som skolelev, eller jag var det åtminstone, att man inte ställer till det på det sätt så att man klassas som äcklig.

Man hade nog med utmaningar ändå, att inte frysas ute ur det ena eller andra gänget är lätt att jämföra med ett heltidsarbete. Konstigt att man hann lära sig något över huvud taget.

Som jag önskar att jag kunde gå och sätta mig bredvid den låg- eller högstadieflicka jag var, och säga åt mig själv att äta, ta en portion till. Att populariteten inte kan sitta i en eller två portioner barnmat.

2 kommentarer:

  1. Oj vilken tur jag har haft som inte kände av något sånt där grupptryck gällande skolmaten! Jag tyckte om både leversås och "barnmaten", ja till och med den där blodbrödsgrytan som vi fick ibland (och det var alltså i början av 1980-talet, inte för hundra år sen...). Den enda maträtten som jag inte klarade av var rågmjölsgröten (smeknamnet "klistergröt" säger väl allt).

    SvaraRadera
  2. Rågmjölsgröt, du har så rätt, bara lukten av den får det att vända sig i magen på mig.

    SvaraRadera