Det här med språkdiskussionen på axeln majoritetsspråk och tvångssvenska känns, i min egen vardag, så väldigt främmande. Jag ser inte annat än fördelar med att vi pratar minst två språk hela tiden, min man och jag blandat och konsekvent svenska och finska med barnet. Och barnet, han pratar och förstår båda språken lika bra och är - vill jag tro i alla fall - intresserad av också andra språk. Tack vare ett vigulant språköra tycker jag själv att den lilles uttal på andra språk än de egna är bra, till och med mycket bra.
Den lille har hittills inte reflekterat över våra språk, ibland händer det på dagis eller på gården att något barn frågar mig och oss vad det är för språk vi talar då vi talar svenska och varför vi pratar svenska. Mest nyfiket, absolut inte med några negativa förtecken.
Nu, under de senaste dagarna, har det hänt att den lille frågat mig varför jag pratar svenska med honom, han har till och med bett mig byta till finska. Inte heller han på något negativt sätt, och det är ju inget jag gör en grej av, jag bara fortsätter prata.
Men någonstans känner jag att det petar till i sidan på mig. Att barnet, av sig själv, tack vare sin omgivning, kanske kommer att ställas in för det här - att något av de språk han behärskar till fullo, är bättre eller sämre. Jag hoppas att han då ska vara så pass stor och stark att han inser vikten av att ha åtminstone två språk helt gratis, att det ger honom, om inte ett försprång så åtminstone två starka språkben att stå på. Att han åtminstone kommer att ha "lätt" för ett språk i skolan, att han alltid kan kryssa i fler språkalternativ än ett då han söker jobb.
Att han ska kunna leva sitt liv, var än han lever det, så att inget av hans modersmål ska vara en spottkopp eller ett slagträ. Det drömmer jag om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar