Lyssnade på radio i dag, några reflektioner:
Ni vet det här med att sociala medier begränsar oss, att det att vi bara följer människor som delar vår åsikt om det mesta gör oss inskränkta?
Jag säger bara det, analog radio. I dag har jag lyssnat på till exempel en timme andlig musik bara för att radion var påknäppt. Inte så mycket andlig musik klingar bland dem jag följer digitalt eller på riktigt.
På samma radio lyssnade jag också på Radiohuset, och i programmet diskuterades det här med vilken bild folk ger av sig själva. En av panelisterna lyfte fram typen som bara klagar och jag bara; jag veeet! Inte för att jag skulle klaga så mycket (gör jag det så får ni säga till), men för att jag har en sådan bland mina FB-bekanta. En typ som klagar precis hela tiden, på precis allt. Det roliga är att det är min man som addat hen som min vän, han skulle kolla något jag visade för honom och i och med att han är en total FB-novis, lyckades han göra denna klagomur till min vän. Nu täcks jag inte klicka bort personen i fråga, och ska jag vara ärlig så njuter jag lite av att läsa uppdateringarna. Inte så mycket för att allt är så jättehemskt hela tiden, men mest för att jag ska kunna nicka för mig själv och snusförnumstigt konstatera det, jaja, nu klagar hen igen.
Jag är en hemsk människa. En människa som svamlar dessutom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar