Hur mycket sommar?

Hur mycket sommar (och saknad, jag har inte sett det här barnet på riktigt på flera dagar nu) ryms det inte i ett fotografi:

Att tappa sitt barn

Malin skriver om en mycket obehaglig händelse, vatten och barn och vi var med om en annan variant i går.

På landet har vi en fantastiskt stor gård, gården är full av små hus och bodar. Härligheten omringas av skog, skog och lite små vägar. Den lille, storebror, spatserade runt på de omringade ägorna då vi fullvuxna var upptagna med vad vi nu var upptagna med och ett antal gånger var vi lite slarviga med att ha tydligt ansvar för honom. Jag som satt med lillebror kollade nu och då att de andra visste var storebror rörde sig och visst hade vi det.

Tills vi inte hade det längre. Tills han inte var där där han alldeles nyss var.

Han var försvunnen och han svarade inte då vi ropade på honom.

Herre du milde. Den paniken. Den som inte startar upp lite sådär sakta, utan den som är uppe i 110 procent, omedelbart. Jag rusade, efter att ha kastat in lillebror hos svärmor, till stället där storebror senast skådats och bara skrek. Att han genast måste svara mig, att han måste svara.

Ingenting.

Och de där tankarna. Har han fallit i något vatten? Har han fallit och slagit huvudet? Vem ska hjälpa oss att hitta honom? Gud, om han dör nu förlåter jag mig aldrig.

Jag skrek och till slut - det här varade inte i många minuter - svarade han.

Han hade gått omkring, runt gården och hamnat på baksidan av det hela. Och jag vet inte, han sade själv att han gått omkring och inte tänkt på att han kom ifrån oss. Jag igen tänker att han delvis får det bekräftat, att vi inte hinner med honom som tidigare, att han glida ur vårt synfält om han vill. Det kan vara en reaktion på allt det som hänt, blivit storebror och sådant.

Han blev skrämd då han såg hur rädd jag var. Vi lovade att hålla oss till regeln att om någon ropar att nu är det en sådan gång att man måste svara, så gör man det.

Alla gånger man läser om hur någon lyckas tappa bort ett barn, med lycklig utgång eller olycklig utgång, det där lite förbryllade hur bara tappar man sitt barn?

Och det här som ett utropstecken mitt i ansiktet, det är så fruktansvärt lätt att tappa bort ett barn.

Då kvinnan inte tål kvinnan

Ska erkännas att jag aldrig tittar på Allsång på Skansen, men ändå har en åsikt i frågan. Var det inte så att Pepster efterlyste åsikter i ett inlägg på bloggen, så härifrån tvättas som man ibland hör det sägas.

Åsikt; nu är det nu riktigt åt skogen att det svenska - och en del av det finlandssvenska - folket går så i taket över att det är en kvinna som leder den här allsången. För första gången sedan år 1959, 19-fuckin'-59. Petra Marklund, som jag diggar för att några av hennes låtar är otroligt bra, får så mycket skit. Kvällstidningarna river rubriker på de "dåliga tittarsifforna" (som är uppe i nästan två miljoner) och vrider det till att det är Marklunds fel (hallå, det är ett fotbolls-VM på gång, anyone?) och tittarna, de där anonyma fegisarna rasar på olika sociala medier.

De som skriver fulast av allt om Petra Marklund, det är kvinnorna. Kvinnorna sitter och öser galla över Marklund och längtar efter Lasse Berghagen, Måns och vad de där herremännen nu heter som tidigare lett programmet. Tack för stödet, liksom?

Skrev en kria om det, vill du läsa finns en del av kvinnornas kommentarer här.

Titta in på Paipispride!

Fantastiska Charlotte och hennes fina familj på en underbar gård finner ni i dagens utgåva av avisen Borgåbladet.

Läs historien om hönsen som var tuppar som fick hönor till kompisar. Lättast är väl att kalla alla hen?

Artikeln hittar du här: Paipispride - en historia om höns (och tuppar)

Drullen

Skulle ju vara lite social och bjöd en vän på middag i går kväll. Lite inspirerad av en rätt färsk resa beslöt jag mig för att vända ihop en enkel wok.

Vi flyttade i november. Har inte wokat efter det. I vårt nuvarande hem har vi induktionsspis, vilket vi inte hade i förra hemmet. Lägger woken på spisen och slås av tanken, fasiken, jag har ingen aning om woken klarar induktionsspis.

Solklart gör den inte det. Woken var sval som en wok är då spisen inte fungerar.

Så jag stekte ihop en "wok" i stekpannan och flyttade över hela härligheten i woken då den var färdig.

Jag kände mig verkligen som mästerkocken och kan inte annat än sura över induktionsspisen. Som är ack så behändig, men vet ni hur fattig man blir av att byta ut precis varenda kastrull, stekpanna, wok, gryta och panna man har?

Svaret är väldigt fattig.

På tal om typer

Då det i går var tal om olika typer på till exempel på Facebook, så ska jag vara den första att erkänna det. Att jag är den där typen som allt för ofta återger de mest fantastiska saker barnet, det som kan prata, säger. Och det kommer jag att göra mig skyldig till också nu.

Till saken hör att jag för tillfället lever ett chausefritt, singelliv i stan*. Fick ett meddelande från landet i går, den lille hade hade hittat ett rött hjärta i plast bland sina leksaker och återgivet det den lille sagt åt sin far:

Mamma behöver det här hjärtat, hon älskar mig så mycket och med det här extrahjärtat kan hon älska mig ännu mer.

*Hahaaa. Jag jobbar alltså fortfarande, "singellivet" är mig påtvingat och Nickby, det kan jag nog inte kalla en stad hur än jag skulle vilja det.

Och ännu, på tal om det att jag så ofta återger det den lille säger. Skriver en bok som den lille ska få då han är stor. En bok i vilken jag också samlar de oneliners han presterar.