Jag måste bara säga det, att jag haft en osannolik tur då jag valde mina svärföräldrar!
Jag och vi, min familj då, dras med samma problem som de flesta andra barnfamiljer, vi har inget biologiskt nätverk inom de närmaste 250 kilometrarna. Var gång det drar ihop sig till förkylning, magsjuka eller annat som kunde tarva ett par extra händer är vi ute i lätt bris.
Eller skulle vara, om det inte vore för mina svärföräldrar. Vi behöver knappt fråga, så kommer de susande den rätt ansenliga sträcka de måste köra för att komma till oss. De ställer upp, hjälper och gör mycket mer än de någonsin skulle behöva. Och det är aldrig en fråga om att hjälpa till, anser de själva, de gör det så gärna. Och de gör det på det underbara sättet att det aldrig känns som om vi var för många i vårt hem, helt enkelt för att de är så ljuvliga.
Och det är inte bara det att de hjälper till så mycket att jag aldrig kommer att kunna tacka dem för det, jag har samtidigt fått en plats i det som enligt mig är den normala kärnfamiljen. Jag har har fått och får uppleva den bullabakande modern och hela kärnfamiljsköret jag drömde om som barn.
Jag och barnen var hos svärföräldrarna under veckoslutet då barnens far var ute på galej. Och älskade svärmor bara säger det, inför en stort gapande femåring, att ja, din mamma är som farmors flicka.
Hjärta, hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar