måndag 11 maj 2015

Den sista utposten

Jag firade en första morsdag som den sista utposten av kvinna i min släkt.

Några år utan en mor att fira, en första gång utan en farmor att fira.

Samtidigt också en första morsdag som tvåbarnsmamma.

Livets gång i något som kan liknas vid ett nötskal.

onsdag 6 maj 2015

Trots att jag är kvinna

Ni har säkert, åtminstone ni som bor i Finland, noterat Laura Kulmalas #vaikkaolennainen?

Laura sökte ett jobb, fick inte ens lämna in en ansökan på grund av att hon är kvinna. Laura bad sin manlige kompis ringa samma person för att kolla om det fanns några jobb och visst fanns det det. Lauras kompis fick en uppmaning om att lämna in ansökan och personen i telefon skulle fixa en intervju åt den manlige studenten.

Trots att jag är kvinna kan man kanske översätta Lauras upprop. Jag har funderat på det här sedan jag stötte på det i går. Om jag själv råkat ut för samma behandling just för att jag är kvinna?

Jo.

Jag arbetade i min ungdom som rockjournalist, på radio och tv. Vet inte om det är vanligt med kvinnliga rockjournalister i dag, men det var det inte på nittiotalet. Inte i Finland i alla fall.

Kommer ytterst väl ihåg hur en manlig, betydligt äldre kollega, också han rockjournalist sade det åt mig en gång. Att jag säkert fått jobbet för att jag knullat med en eller flera manliga chefer.

Jag har utsatts för direkta och fysiska trakasserier av manliga artister jag intervjuat. Allt från att ha blivit tagen på bröst och rumpa till oerhört detaljerade beskrivningar av vad som kommer att hända med mig då jag följer upp på hotellrummet. Solkart följer jag med på hotellrummet, jag är ju kvinna och det enda jag drömmer om, det är väl att ha sex med en manlig artist?

Det gick faktiskt som ett stråk under hela min karriär som musikjournalist. Att jag gjorde jobbet för att jag tyckte om manliga artister. Det blir så roligt då man vänder på det, alla manliga musikjournalister, är de inne i det på grund av samma sak? Äh, men majoriteten av artisterna är ju män, så det går ju inte.

Utanför just jobbet som musikjournalist har jag bland annat jobbat för och under en förman, med betoning på man, som inte kunde prata med mig. Inte sådär över huvud taget, men i synnerhet inte om något som handlade om något som liknade känslor. Förmannen valde inte sällan att anlita en konsult för att förmedla grejer vidare till mig.

Min favorit är kanske ändå den då jag fick en rejäl utskällning av en annan förman, med betoning på man än en gång. För att jag inte gjorde annat än hängde på bar, att det började synas på mig och att "ingen vill titta på dig då du ser ut sådär", med avrundningen "titta dig själv i spegeln". Denna utskällning inför ett helt arbetsgäng. Av en förman som varken spottade i glaset eller var speciellt fager.

tisdag 5 maj 2015

Hjälp, jag har blivit en mammabloggare

Helt på riktigt.

Jag har blivit en mammabloggare. Det är helt enkelt så att den roliga i vår familj, det är femåringen. Den som är lite tidskrävande i vår familj, det är tvååringen. Den som är hemlig i vår familj, det är mannen.

Så, vips, blev det bara så. Mammabloggare.

Kanske det är våren, kanske det är rutinerna, vet ni vardagen, som bidrar till att inga stora tankar formas här.

Upp klockan sex. Allt klart före storebror väcks, skeppas till dagis för att jag ska komma iväg till jobbet. Jobba (och nej, det skulle inte falla mig in att blogga om jobebt, så roligt ska vi inte ha), eventuellt och sällan träna, hem, äta, restaurera hemmet (ni vet mat, disk, tvätt, det vanliga) i två, tre timmar. Natta barn. Natta sig själv (noga med att gå och lägga mig i tid, ni vet hjärtat, hjärtat).

Jag borde klämma in ett hål i kalendern, ett hål där jag tänker någon tanke över huvud taget.

Det närmaste jag kommer något som får mig lite exalterad just nu, det är tanken på växthuset och grönsakslandet. Allt jag ska så, allt ogräs jag ska rensa.

Kan man gå direkt från mammablogg till mommoblogg?

måndag 4 maj 2015

Stormsteg

Storebror bekantar sig som bäst med sin förskola.

Hur är det möjligt att tiden går så fort? Det var ju alldeles nyss som vi bekantade oss med dagis.

Har förresten otroligt flyt med förskolor och dagis. Förskolan är i samma bekanta hus som dagiset och lillebror har fått plats på samma dagis. Har jag redan sagt det, att vi har en ca. 200 meter kång väg till dagis och förskola, att vi ser huset från vårt fönster?