onsdag 30 september 2015

En egenskap jag saknar

Finns det någon egenskap jag innerligt saknar, på så sätt att jag högt önskar att jag hade den, så är det att vara händig.

Alla, jo, precis alla jag känner, låter nu hösten rulla in och tröstar sig med hederligt handarbete. Alla, jo precis alla uppdateringar, handlar om soffan och filten och ljuset och det där handarbetet.

Alla stickar, virkar och en del till och med syr. Alla bilder på raggsockor, tröjor och mormorsrutorna gör mig grön av avund.

Jag vill också.

Kan jag?

Nej.

Och jag lovar, det finns inte en beskrivning eller en tutorial som kan eller har hjälp mig på traven heller.

Denna avundsjuka.

(Sen skulle jag vilja kunna sjunga också, men det är en helt annan femma.)

måndag 28 september 2015

Så lång en minut kan vara

Tänkt på det någon gång, hur lång en minut kan vara?

Minuterna hos tandläkaren.

Minuterna då du väntar på att chauffören framför dig ska tanka färdigt.

Minuterna då du står framför micron och väntar.

Ta samma minuter, minuterna före väckarklockan ska väcka dig och du vaknar lite för tidigt, hurrar över att du inte behöver stiga upp riktigt än. Hur fort går inte de minuterna?

måndag 21 september 2015

Fritidsintresserage

Ondgjorde mig redan kort över det här på FB, men fan så arg jag blir på ohängda snorungar som på ledda fritidsaktiviteter beter sig som osnutna glin.

Ni vet, ledaren säger att de absolut inte får göra det och det under uppvärmningen och det är det första de gör. Samma barn är de som kilar förbi i kön, som går mot strömmen för att bara få göra de roligaste sakerna och skapar allmän förvirring.

Jag avskyr de här barnen. Avskyr riktigt ordentligt. Och föraktar (och är arg på) deras föräldrar. För i just det här fallet som idag gjorde mig rosenrasande är det så att föräldrarna kan följa med barnens intresse och utövning och "upptåg".

Äh. Jag vet att man ska passa sig väldigt noga för att gnälla på andras ungar då man inte vet vilka små ligister man kommer att ha i sitt eget hus. Men, än så länge är det barn som nu var ute i hobbysammanhang väldigt lydigt, på gränsen till för försiktig och ja, inte den som tar så mycket plats. Och det pärtar mig att hen inte ska få fritida i fred.

Inte bara för att jag betalt precis lika mycket som föräldrarna till de där andra barnen, inte för att jag önskar att barn ska sitta tysta i ett hörn och plocka med sina frimärken, men för att det i fråga om den här hobbyn också är en fråga om säkerhet.

Jag vet att det inte är barnens fel, fast det nog i de här fallet också handlar om "pin kiv", att det främst är föräldrarnas fel.

Men jag blir ändå så jäkla arg.

torsdag 17 september 2015

Dagens måste läsa

Som förälder, tänk dig att du skickade iväg dina barn - ensamma - till ett främmande land. Ja, egentligen vet du inte ens vart du skickar dina barn.

Tänk dig att du är fyra, nio, fjorton eller femton år gammal och sitter helt ensam på en mottagningscentral. Omgiven av andra barn och ungdomar du bara delar två saker med. Traumat och din saknad.

Dagens läsvärda artikel hittar du här: Vi hade ingen framtid.

onsdag 16 september 2015

Bra förälder

Linn ställer en bra fråga på bloggen, i vilken ålder (barnens ålder) är man den bästa föräldern?

Mitt enkla svar på den frågan?

Före man får barn.

måndag 14 september 2015

Du vet att du är gammal...

Du vet att du är gammal då du inte kan tåla radiopratarens "...alldeles strax ska vi prata mer om det här (intressanta ämnet), men först ska vi lyssna på den och den artisten med den och den låten (oftast dålig låt)."

Bara det där men, det säger ju allt.

Nu ska jag fortsätta knyppla.

En fortsättning på barn och skärmtid

Pepster skrev om det för en tid sedan, barn och skärmtid.

Vi är väl sådär lagom liberala i fråga om skärmtid för sexåringen. Han fipplar med iPaden och någon av telefonerna nu och då och tittar på gammel-TV ibland. Inga direkta restriktioner, än så länge spelar han mest gulliga spel och tittar på filmsnuttar som serveras mellan dem.

Så finns det barn i omgivningen, en del som har väldigt strikta gränser i fråga om skärmtid och så barn som inte alls får spela hemma. Men, som får spela hemma hos andra barn. Helt utan gränser och som jag kan uppfatta det, utan att föräldrarna alltså alls kan styra vad barnet spelar hemma hos någon annan.

De barnen dyker då och då upp också hemma hos oss - och missförstå mig inte, alla barn är hjärtligt välkomna - och ett stråk i de här besöken är det att frågan dyker upp ganska omedelbart.

"Får vi spela?"

Inte helt sällan så att det är barnet som inte har överrenskommen skärmtid eller ingen skärmtid alls hemma som frågar.

Än så länge resonerar jag och vi så att har man kommit för att umgås så umgås man. Inte bara för att jag helt plötsligt blir rigid i fråga om skärmtiden, men vill inte heller att man är hushållet där man samlas för att någon tekniskt apparat alltid är tillgänglig.

Kan ju sluta med att våra barn blir ensamma och utstötta för att deras morsa är ett monster, men än så länge håller jag ställningarna.

onsdag 2 september 2015

Tankar om döden

Han har ju funderat på den tidigare, döden. Han som i dag inte längre är fem år, utan sex.

Han var rätt trött i går på kvällen, lite nedstämd och frågade det, just före han skulle somna:

"Mamma, vad sen då, då du dör?"

Tänka, tänka, tänka. Köpa tid genom att be honom precisera lite, men han var envis:

"Mamma, vad sen då, då du dör?"

Jag vill och försöker vara ärlig och svarade som det är. Att jag då jag är död inte kommer att finnas mera.

Mängden tårar. Så liten och otröstlig.

Det uppenbara gick om och han somnade.

Och jag kommer ihåg det, ur min egen barndom. Att jag också drabbades av den här ångesten inför döden. Jag låg under en period och grät mig till sömns, livrädd för att någon skulle dö. Jag låg och bad till Gud att han inte skulle ta den och den och den - livrädd för att glömma någon, livrädd för att Gud skulle straffa mig genom att ta den jag glömde i min ramsa.

Så, jag resonerar just nu som så, att huvudsaken är att jag finns bredvid barnet då han funderar på en tid efter mig.