tisdag 17 november 2015

Kontakt med Gud var ett måste

Läste Sandra Erikssons blogginlägg om hang-ups och nojor, du kan läsa det här och kom att tänka på det.

Att jag också hade en rätt lång period i min barndom då jag maniskt bad till Gud om kvällarna. Bad till Gud och grät.

Jag tror att bönerna hade sitt ursprung i att jag under en relativt kort period förlorade både min mormor och morfar och all denna död gjorde mig rädd för att förlora resten också. Så bönestunden byggde främst på att jag rabblade namn, namn på dem jag önskade att Gud skulle hålla vid liv. Ni kan bara ana er till hur livrädd jag var för att glömma något namn.

Så här höll jag på i det som nu känns som evigheter.

Rabblade också bönen "Gud som haver..." så där som inledning, jag tror att jag hade för mig att jag först måste komma med något anständigt före jag började be om en massa saker och tjänster.

I något skede avtog dödsskräcken och bönen föll bort. Och titta nu bara på hur det blev. Lever alla de som jag bad att skulle för evigt bevaras. Nä, där ser man.

En detalj på det ännu. "Lyckan", ni vet som i "...lyckan kommer, lyckan går...", just den "Lyckan" såg jag framför sig som en filur gjord på en kaffepåse, ni vet den där som kaffet är förpackat i. På två, korta, spinkiga ben.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar