tisdag 30 juni 2015

Duktig flicka är arg om natten

Ja, det som är svårt med att ta upp tråden, det är att en inte riktigt vet var hen ska börja. Då man har så mycket på hjärtat och hjärnan, men man vet inte i vilken ända man ska börja nysta.

Det hänger delvis ihop med att jag är trött. Trött på ett sätt jag inte ens visste att jag är. Genomtrött på ett sätt som i värsta fall kan vara lite utmanande för livet.

Jag gick tidigare i våras genom en undersökning, en undersökning som verkade intressant. Undersökningen skulle ge vid handen hur väl jag återhämtar mig under några dygn. Återhämtning som i att hur ofta taggar jag ner under dygnet, hur ofta är jag glad, hur ofta återhämtar jag mig - i vaket tillstånd, sovande.

Resultatet på det?

Noll återhämtning. Nåväl, det är ingen överraskning. "Rusningsåren, rusningsåren..." Ni vet.

Men, noll återhämtning. Bara uttag från livslängdens konto. Med ett minus som bara blir längre och längre.

Och det med en twist som är oslagbar. Som tidigare sömnrubbad har jag skattat mig lycklig över att jag ändå kan sova, om än med lite hjälp, men ändå. Har till och med tyckt att jag sömnen varit rätt bra, så bra den nu är med två relativt små barn i huset.

Twisten?

Så fort jag somnar rusar min puls upp i skyarna. Om jag är klädd i brådisbyxa under dagen, så är det inget mot vad jag är då jag sover. Det liksom skriker rött över alla mätare under hela natten. Sådär så att livslängdens minskande kapital blinkar.

Har landat på en enkel förklaring. Det här med att ta det piano också då man borde hacka på trummorna, det måste komma ut någonstans. Och det som ska komma ut, det kommer ut om natten. Det kommer ut om natten, då huvudrollsinnehavaren släpper taget om kontrollen. I all dess enkelhet, det är som om jag boxas ut allt det jag inte släpper ut om dagarna om nätterna. Nätt, med huvudet på dynan. Sovande.

Tala om att ta det här med duktig flicka ett steg för långt.

Inte helt enkelt eller lätt att få det här resultatet. Svart på vitt.

Så, det är min vår i ett nötskal. Att försöka vara arg om dagarna för att kunna sova gott om nätterna.

måndag 29 juni 2015

Nej, hon rör ju på sig.

Jag är, vet ni, så gammal att jag inte ska dra något kria om bloggpaus, uppehåll eller andra bortförklaringar.

Det var bara dött en tid. Väldigt dött.

Skulle vilja breda ut mig i min godhet, ge fina utsvävningar om hur rikt livet utanför ADB-världen varit. Men, nej. Ej heller det. Mest bara en dag för dag, ta sig framåt, få det avklarat. Allt det där som kallas vardagen.

Nu, nu är det någon form av ljus jag kanske anar. Ett löfte om att ytterligare en tidsperiod är avklarad, snart kanske det till och med finns utrymme för frisk luft och rum för tanke och fundering. Kanske det bara är sommaren, en första sommardag som gör att det känns som att det är lättare att andas.

Så, jag kanske rör på mig.