Tack som fan

Jag har jobbat en (stor) del av mitt yrkesföra liv som musikjournalist. Vilket i sig är lite roligt, för jag var inte direkt typen som var intresserad av musik då det gav sig.

Bläddrade i OKEJ då jag var ung, men mest för att alla andra gjorde det. Hade affischer på väggarna, mest på hästar, men också på band och artister - främst för att alla andra hade det.

Parentes; bland andra den här:

(Bild lånad från tradera.com)

Fråga mig inte varför, jag tror inte att jag skulle kunna speciellt många KISS-låtar.

Men, ett band blev ett världens bästa band också i mitt liv. Sommaren 1995 intervjuade jag Kent första gången, den första intervjun som gjordes för den finländska publik som skulle bli väldig, och på den vägen är det.

Så, i går hände det för första gången i mitt liv. Ett band meddelar att de lägger av och jag sörjer. Och man vet att man är ett hängivet (gammalt) fan då också HBL vill att man ska skriva en personlig kommentar på nyheten. Den ingår också i min egen tidning, vill du läsa så kan du göra det här.

Jag försöker vänja mig tanken, tänkte försöka få biljetter till någon av de sista spelningarna och ja, sen får en leva på minnen.

Har gjort ett otal intervjuer med bandet, i olika konstellationer, på många olika håll i världen. Alltid lika roligt. Gjorde en gång (för länge sedan) en kort serie, Popsmart. Kent var ett av banden som spelade genom ett avsnitt.

Bits and pieces finns på Youtube. Bland annat en av mina favoritlåtar, Socker.

Vill du se klippet, så ser du det här.

Tack som fan.